Tygpåsar 2

Ibland letar man efter någonting. Ibland hittar man det man letar efter, ibland gör man det inte.
Ibland letar man inte, men hittar någonting ändå.
Det här är historien om hur jag hittade min andra och nuvarande tygpåse.

Ärade läsare, som ni kanske kommer ihåg slutade mitt senaste inlägg med att jag åkte till Prag. Detta gjorde jag tillsammans med ett gäng andra alkoholglada svenskar i det ungefärliga åldersspannet 14-54 år. Resans syfte var berusning snarare än belevning, vilket inte minst det faktum att busschauförrens anektdoter uteslutande handlade om alkohol vittnade om. Inte ett ord sades om varken kultur eller historia, vilket var något som jag, som ändå ser mig själv som en relativt intellektuell varelse, kände en viss besvikelse över. Men, det var bara att byta ut det sura äpplet mot en ljummen öl och börja dricka. Vi skulle ju ändå till Tjeckien; det underbara ölets förlovade land.

Efter en oerhört yster bussresa till vår destination blev det inte mindre livat när vi väl kom fram. Nej, föga oväntat blev det istället tvärtom; detta var resan då uttrycket "nu dyker vi!" började myntas i stora kvantiteter och det var sannerligen befogat. Ytterst sällan var våra begynnande mustascher fria från ölskum då det döks konstant på alla möjliga ställen; varken hederliga suputttillhåll såsom hotellrum, parkbänkar och obskyra kvarterskrogar eller mindre vanliga förtäringsplatser såsom framför kyrktorn och på trampåtar (för att undanröja eventuella bevismaterial för sjöfylleri är ölen inte med på bild) gick fria från vårt ideliga dykande. Som brukligt vid inmundigande av alkohol ledde det också vid ett antal tillfällen till mer eller mindre egendomliga situationer och händelser; vissa gånger handlade det om kärleksfulla närmanden som kunde sluta både bra och dåligt; andra gånger handlade det om lustiga glasögon och annat som sattes antingen så här eller så här eller så här i trakterna på människokroppen där det är brukligt att sätta glasögon.

Mer än så tänker jag inte berätta om resans inledande dagar, men innan jag går vidare lägger jag upp ännu en bild som jag tycker sammanfattar dem ganska bra. Bara för att försäkra mig om att ni förstår vad de kretsade kring liksom.

På vad jag tror var den näst sista dagen i Prag hände saker som inte helt, men i alla fall delvis, förflyttade fokus från broder alkohol till mer seriösa grejer. Inte för att alkohol inte är seriösa grejer, men ja, ni förstår vad jag menar.
Dagen vår resa fick en oväntad vändning var en dag då vi av någon anledning bestämde oss för att besöka både den gamla judiska kyrkogården och Kafkamuseet. Hur det blev så vet jag inte säkert, men kanske hade min intellektuella törst smittat av sig på mina medresenärer och trängt undan törsten på öl för några timmar. Jag klagade inte och först av allt begav vi oss mot kvarteren där den judiska kyrkogården skulle finnas. Länge sökte vi där efter gravstenar och annat som hör kyrkogårdar till, men vi hade ingen större framgång i vårt sökande. Som bäst lyckades vi hitta ett kikhål igenom vilket man, om man stod på tå, kunde skymta en drös snea och inte allt för dekorativa stenbumlingar. Hur det kunde vara någonting värt att besöka förstod jag inte för fem öre, och tyckte att det varit bortslösade timmar och minuter vi ägnat åt sökandet efter kyrkogården.

Nästa anhalt den dagen var som jag tidigare har nämnt Kafkamuseet. Innan vi kom dit tog vi emellertid en paus på en gräsplätt vid floden Moldau, där vi satte oss för att vila våra trötta ben (bild). Det var en synnerligen välbehövlig paus, som också bar fin frukt i form av fotot på ankjäveln som figurerar på den här bloggens header. Ännu finare frukt bar dock pausen i form av ett lite amatörmässigt filosofiskt samtal om determinism. Det började med att min naturvetenskapligt intresserade kompis Thorsten tog upp teorin om att den fria viljan inte existerar, med argumentet att allting, inklusive människans vilja, är orsaksbestämt. Jag, som varken då eller nu vill finna mig i att det är så, sa att det är en spännande tes som redan de gamla grekerna spekulerade i, men fortsatte med att jag ändå är ganska övertygad om att det inte kan vara så. "Om jag bestämmer mig för att lyfta på armen, så gör jag det, och om jag bestämmer mig för att inte lyfta på armen, gör jag det inte. Hur jag väljer att handla beror inte på någon lång orsakskedja utan just på vad jag väljer" sade jag och la fram ytterligare något argument, förmodligen det om att alla händelser faktiskt inte behöver ha någon orsak, utan händer ändå. Sedan var det inte mycket mer med den saken. I alla fall inte just då.

Efter de filosofiska utsvävningarna vid Moldau fortsatte vi så äntligen till Kafkamuseet; hela Pragresans intellektuella klimax. Att få gå omkring där i tysthet, bland fotografier och informativa texter, var som ett stort glas apelsinjuice för min under resan annars så förtappade kropp och själ; till skillnad från Pilsner Urquellen smakade det inte bara gott, utan var också nyttigt. Mitt i all dekadens fick jag gudskelov äntligen en välbehövlig dos belevning!

När vi till slut var klara inne på museidelen blev vi kvar en stund på souvernirshopdelen. Ingen, allra minst jag, tänkte egentligen köpa någonting, men vi tänkte att när vi ändå var där kunde vi ju fördriva lite tid genom att gå och kolla på alla Kafkasaker. Efter en stunds tittande upptäckte en av mina kompisar att framme vid kassan, där hängde det tygpåsar med olika Kafkamotiv. Tre-fyra stycken olika motiv fanns det att välja bland, och när min kompis visade mig dem blev jag genast förtjust. De var allihopa oerhört fina att se på, de var inte alltför dyra och jag var dessutom i behov av en ny tygpåse eftersom det hade börjat gå hål på min gamla gröna. Men, det fanns ett stort men, och det var det faktum att jag knappt hade läst något med Kafka. Hur skulle jag då rättfärdigt kunna bära en sådan påse? Jag skulle gå runt och känna mig ovärdig, som en jävla prettowannabe, inte bättre än småtjejerna som skamlöst iklär sig Rolling Stones-tröjor utan att veta vem Mick Jagger är. En sådan skulle jag bli, om jag köpte Kafkapåsen, tänkte jag, och det var absolut inget jag ville.

Men, till historien om vad som hände på Kafkamuséets souvernirshop finns ytterligare ett men, och det står mina kära vänner för. För trots mina tvivel på mig själv som rättmätig bärare av en Kafkapåse stod dessa nämligen fast vid ståndpunkten att en sådan skulle passa mig väldigt väl, och hör och häpna; de var så pass övertygande att de fick mig att köpa en.

Det är ett köp som jag än så länge aldrig har ångrat.

Vår huvudperson har nu alltså köpt sig en Kafkapåse. Vad spelar egentligen det för roll? Väldigt mycket roll ska det visa sig i nästa inlägg. Underligt kan tyckas, men så är fallet. Proleps ges i detta inlägg i form av en bild:

Kuriosa: Bilden som visar resultatet av ett misslyckat kärleksfullt närmande las, liksom de andra bilderna det länkas till i det här inlägget, till en början upp på imageshack, men på grund av att imageshack valde att göra så här med bilden fick jag vara lite inkonsekvent och använda dess länk till facebook istället.

Tygpåsar

Fram till för ungefär ett år sedan hade jag alltid mina skolgrejer i en ryggsäck när jag skulle till skolan. Ryggsäcken hade jag för det mesta på ryggen, och jag tyckte inte att det var några konstigheter med det. Jag reflekterade inte ens över huruvida min ryggsäck var fashion eller ej, utan hade egentligen på mig den mest av gammal vana. Inte förrän en klasskamrat till mig påpekade att jag såg ut som en förvuxen mellanstadieelev med min ryggsäck hade jag ens tänkt tanken att det kanske var hög tid för mig att byta ut den mot något stilmässigt mer tilltalande. Något som andades fashion istället för funktionalitet.

Det dröjde emellertid ett tag innan fröet som min klasskompis hade sått hos mig utvecklades till ett fullstort och grönbeklätt arbuscula. Men, när bladen framåt sensommaren till slut slog ut slog de i alla fall ut ordentligt; ryggsäcken byttes ut mot en tygpåse från Coop Forum, och hela tillvaron blev med det grönare än någonsin för min del. Med en grön tygpåse kan tillvaron inte bli annat än grön, nämligen.

Utöver det att påsen var grön spred den också ett numera klassiskt budskap om sin bärare, vilket ju var jag. "Jag är snygg och gör skillnad" stod det på den den, och jag kände väl för det mesta att jag nog levde upp till det, men det fanns ändå tillfällen då jag gick omkring och kände mig fruktansvärt paradoxal tillsammans med min tygpåse. Vid sådana tillfällen hade jag dock som tur var en lösning, då jag vände andra sidan av påsen mot omvärlden. På så vis kunde jag använda min påse i vått och torrt, även om jag någon skönhetsmiss hade begått, och det dröjde faktiskt så mycket som tio månader innan jag påsen mot en annan bytte bort. Under de tio månaderna hann jag och min påse vara med om mycket. En hel del finns förevigat antingen på fotografi eller på facebook, och eftersom jag har möjlighet att göra det tänkte jag bjuda på ett litet collage av bilder från vår tid tillsammans:


Mot slutet av min tid med den gröna tygpåsen blev mitt medvetande belägrat av en fundering. Jag hade sett filmen The Butterfly Effect, och inledningscitatet "It has been said that something as small as the flutter of a butterfly's wing can ultimately cause a typhoon halfway around the world" fick mig att tänka på hur annorlunda saker och ting skulle kunna vara om bara någon liten detalj i mitt liv hade artat sig annorlunda. Måhända fanns det ingen större mening med att tänka så, men jag kunde inte riktigt släppa det. Jag försökte minnas till synes obetydliga händelser att tänka kontrafaktiskt kring, och det satte huvudbry på mig. Mest huvudbry vållade tanken på min gröna tygpåse. Hur skulle mitt liv ha sett ut om jag inte hade köpt den? Jag nämnde min fundering högt för en vän, men hon verkade inte riktigt lika fascinerad av min tankegång som jag var, så jag tänkte att det kanske är bäst att hålla mina funderingar för mig själv.

Livet löpte sedan på, och jag började så smått släppa mina stora funderingar kring små saker. I början av maj åkte jag till Prag och eftersom det här sedan länge påbörjade inlägget ännu inte är klart och jag inte orkar skriva klart det nu men ändå vill publicera någonting låter jag inlägget ta slut här. Förhoppningsvis kommer den raffinerade fortsättningen inom kort.

Denna sommars hårklippning och dess orsaker

Det är idag lite drygt ett år och en vecka sedan jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen. Egentligen hade jag tänkt uppmärksamma det på självaste årsdagen, men jag har inte haft så mycket tid för bloggande på sistone, så jag får göra det nu istället. Bara så att ni vet att bloggen har mer än ett år på nacken och still goes strong liksom.

Jag tänkte göra en liten lista på vad som har tagit upp min tid istället för bloggande den sista tiden:

-Studenten med allt som hör den till

-Fotbolls-VM

-naiv. super.

-Öl

-Vin

-Sprit

-Min personliga fotbollskommentator (jo, jag har faktiskt en sådan)

-Hem till gården

-Vegetarisk mat (på gott och ont)

-Öl i kombination med fotbolls-VM

-Ännu mer öl

-Fotbollsspelande

-Grillning

-Chips

-Aktivt facebookande

-Bongo Bar

-Parkhäng

I listan har jag medvetet uteslutit två för min sommar oerhört viktiga saker, nämligen hårklippning och besök på äldreboende. Varför jag har uteslutit dessa två punkter från listan beror på den här bloggens andra inlägg, vilket skrevs förra sommaren och är lite av en profetia av vad som kommer att hända den här sommaren. Eftersom jag nu vet huruvida den var sann eller ej tänkte jag även låta er, kära läsare, få reda på det. Om man inte har läst eller inte kommer ihåg inlägget och inte orkar läsa det igen kan jag berätta att profetian i stora drag gick ut på att jag den här sommaren kommer ha jättelångt hår och vara arbetslös, varför min far blir rosenrasande och ryter "klipp dig och skaffa ett jobb!" i ansiktet på mig, vilket leder till att jag tar mitt förnuft till fånga och skärper mig genom att klippa till en tintinlugg och påbörjar banan mot svenssonliv. Jag skrev också att jag eventuellt kommer bli Elias med epitetet "den omhändertagande" och att det inte är något jag ser fram emot.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan profetian skrevs och jag har för tillfället massa ostbågesmulor på mitt tangentbord (jag dricker öl och äter ostbågar samtidigt som jag skriver det här inlägget). Kanske tyder det på dekadens, men ostbågesmulorna till trots har jag faktiskt både nyligen klippt mig och skaffat ett jobb, vilket ju de båda uteslutna punkterna från listan indikerade. Det är till och med så att far innan jag klippte mig tyckte att jag borde just klippa mig för att inte skrämma slag på åldringarna på äldreboendet. Kanske är det inte riktigt lika hårt som "klipp dig och skaffa ett jobb!", men jag tyckte att det räckte för att profetian i princip skulle kunna räknas som uppfylld. Speciellt med tanke på att det inte var första, utan andra gången, han sa någonting liknande.

Att jag klippte mig berodde emellertid inte främst på att far sa till mig, utan mest på att min personlige fotbollskommentator erbjöd sig att göra det. Någon bild på frillan tänker jag dock inte bjuda på här - det är för jobbigt att ta egobilder tycker jag. Jobbigt äre. Men jag tycker själv att jag ser relativt anständig ut nu i alla fall. Så pass anständig att Elias den omhändertagande nog kommer att gå hem hos gamlingarna på Junegården i sommar. Det är trots förra årets ganska påtagliga skepticism någonting jag nu faktiskt ser fram emot.

Metatal

Som förannonserat kommer här ett blogginlägg som inte liknar någonting som tidigare har publicerats här (eller här). Inlägget är lite av ett videoinlägg, av den anledningen att det viktigaste i dess innehåll är tre stycken videos, men jag skulle verkligen inte vilja säga att det är ett videoinlägg så som de brukar se ut, då någon uppmärksamhetskåt flicksnärta sitter och säger att hon inte vet vad hon ska säga, men likt förbaskat sitter i badrummet för att det enligt hennes utsago är bättre ljud där. Nej, det här skulle jag vilja påstå är ett ovanligt talrikt videoinlägg. Inte så konstigt kanske, med tanke på att det är jag och Ahlen som ligger bakom det.

Videorna visar när vi under en fest hos Thorsten effektivt demonstrerar antonymen till tunghäfta, vad den nu är. Nedanför filmerna finns sedan det skriftliga manuset till talet, vilket följs av en kortare epilog i vilken den stora frågan i det här inlägget besvaras: fick vi ligga? Här på min blogg redogörs endast hur det gick för mig; vill ni veta hur det gick för Ahlen får ni besöka hans blogg, till vilken jag redan har länkat i det här inlägget.

Ahlen:

”Ahlen, du pratar för mycket”, fick jag höra från en klasskamrat härom veckan. Möjligen var detta påstående befogat vid det aktuella tillfället, då jag definitivt kan låta organen i talapparaten arbeta lite väl febrilt ibland. Hur som helst väckte påståendet en fråga inom mig, nämligen huruvida det verkligen är möjligt att tala för mycket. Även om skriftlig kommunikation är på stark frammarsch numera får väl tal fortfarande anses vara den mest frekventa formen av kommunikation, och kan det verkligen finnas något negativt i att kommunicera mycket? Ja, enligt min klasskamrat, om man gör som jag och rycker hennes uttalande ur sitt sammanhang. Nej, enligt mig och antagligen enligt de flesta som inte satsar på en karriär som supereremit.

Man kan fråga sig varför vi över huvud taget talar. Alla djur kommunicerar ju på ett eller annat sätt, men varför utvecklades våra vrål och stönanden till regelrätt tal? Som allt annat biologiskt kan man hitta sina svar i evolutionsteorin, det vill säga att alla förmågor och egenskaper någon gång i historien kraftigt har ökat chanserna för reproduktion. Hur kan detta då implementeras på vår förmåga att tala? Ja, ärligt talat så vet jag faktiskt inte, jag har helt enkelt inte kollat upp det. Men, fem biologikurser under gymnasiet ger mig tillräckligt mycket kött på benen för att åtminstone komma med lite teorier. Precis som att olika fågelhanar imponerar på fågeldamerna genom att försöka ha den vackraste fjäderdräkten, så kanske våra manliga förfäder imponerade på de kvinnliga motsvarigheterna genom att försöka frambringa så sexiga läten som möjligt. Ju sexigare man lät desto fler parningsakter fick man delta i, och desto större andel av den producerade avkomman bar ens gener. Till slut kan dessa läten ha blivit så avancerade att man kan börja tala om att det kan räknas som tal.

Men sen då, när alla stenåldersmänniskor satt där med en talförmåga och det var dött lopp i tävlingarna om sexiga läten, hur användes talet då? Vid den här tiden får man väl anta att goda prestationer under jakt på vilda djur var lämpligt när det gällde att överleva, då det skulle dröja tills jordbruket fick sitt stora uppsving. Snabbhet, styrka och en bra spjutkastararm får väl anses vara viktiga förmågor under den tidens jakt, och var säkerligen också egenskaper som efterfrågades av stenålderskvinnorna. Vem skulle vilja ha barn med en långsam klenis då han knappast skulle kunna fixa särskilt mycket mat till barnen. Överlever inte barnen sprids ju inte ens gener vidare, vilket är en elementär del i evolutionsteorin. Så vad gjorde de som inte precis var några muskelknippen, då de knappast hade något att visa upp för damerna som övertygade dem om att man skulle vara en lämplig partner? Jag tror att de helt enkelt använde sin talförmåga: hade de inga fysiska bevis för sin förträfflighet fick de istället försöka övertyga kvinnorna om att de minsann var stjärnskott på mammutjägarhimlen. Var man duktig på att tala kunde man alltså sprida vidare sina gener mer, man talade omkull någon stenålderstyle.

Här känner jag att frågan i inledningen kan besvaras: Nej, man kan antagligen inte prata för mycket, inte när det handlar om att få ligga!

Elias:
Ja, gott folk, eftersom talet som Ahlen nyss sa uppkom för att attrahera det motsatta könet har jag och Ahlen bestämt oss för att just hålla tal här idag, vilket ni förmodligen redan har märkt. Varken jag eller Ahlen har gjort någonting liknande tidigare, och man skulle kunna säga att idén kom till när vi för några veckor sedan var på UKM och beskådade poesi i dess ädlaste form; det vill säga sådan som läses högt. Häpna över den muntliga kommunikationsformens slagkraft kände vi att vi också ville stå på en scen och högläsa texter för människor som skrattar inställsamt när det verkar lämpligt och nickar lite medhållande när det låter som om talaren säger något vettigt.

Jag kan dock inte säga annat än att det är lite nervöst att stå så här och bli bedömd för texter man hoppas kunna bli berömd för. Jag ber er att inte döma för hårt om någonting skulle gå åt pipsvängen, och även om det skulle göra det är jag i och för sig nöjd bara jag får pippa.

I alla fall: förra sommaren läste jag en bok av Marcus Birro i vilken han skrev en hel del om konsten att framträda offentligt med egna texter. Tipsen var många, och något av det han betonade mest var vikten av att hålla sig nykter innan man ställer sig på podiet för att tala. Även om man är nervös blir framträdandet alltid mycket bättre om man är klar i skallen, menade Birro.

Av förmodligen märkbara anledningar hoppas jag att Birro är lika mycket ute och cyklar i det avseendet som han är när det gäller politik.

Hur som helst. Det är onekligen lite lustigt ändå, vad alkohol kan göra med ens verbala förmåga. Så som jag ser det behöver berusning emellertid inte alltid vara av ondo i talsammanhang. För om det nu är så att talet kom till för att öka chanserna att få ligga måste man väga in det faktum att fulla människor tenderar att få ligga mer än nyktra, vilket tyder på att onyktert tal rent evolutionärt sett är effektivare än nyktert. Varför det är så går givetvis att spekulera länge i, men personligen tror jag att det beror på onyktras förmåga att alltid hitta den snabbaste vägen till målet. Kvalitativa puckar på kassen istället för måfåpuckar i sarghörnet, det är den fulles taktik och så vitt jag har förstått fungerar den väldigt bra.

Ahlen:
Det är väl ändå snarare kvantitet före kvalitet när man är full. Det måste du väl ändå ha märkt hur berusade personer springer runt och talar mycket med många. Även om talet rent tekniskt blir sämre, man sluddrar och så vidare, så övervägs det av den ökade kontakten man får med människor. Den nyktra personen lägger alla ägg i samma korg, men vågar inte gå hem med dem för att det är en kraftig storm ute som riskerar att ta sönder äggen. Den berusade personen å andra sidan köper ohemula mängder ägg och lägger dem i bra många fler korgar än en. Därefter struntar de i om det är storm ute eller ej, de springer hem med alla korgar och hoppas att åtminstone ett ägg är helt när de är framme.
Elias:

Elias:

Ja ja ja, du kan komma med hur fina liknelser du vill, Ahlen, men jag tror fortfarande att den bästa taktiken för att få ligga på fyllan är att välja orden väl, istället för att mala på om ingenting och allting. Det viktigaste är egentligen bara att båda parter är tillräckligt fulla. Se bara på dina egna erfarenheter på Bongo: Bodaforstjejen kan du väl inte ha växlat fler ord med än den genomsnittlige hundägaren växlar med sin hund under en söndagspromenad?

Ahlen:
Nej, sant. Det är mycket möjligt att det är en bättre taktik, men det är inte allt för många som i berusat tillstånd verkligen praktiserar den, vilket var det jag försökte förklara. Man kan säga vad man vill om Svensk Blåbandsungdoms reklam på Spotify, den med det vedervärdiga uttrycket ”hur sober är du?”, men det låg kanske någonting i deras försök att visa på att fulla personer var sämre på att ”flörta”. Fast det är klart, är båda parter tillräckligt fulla som du säger slukas väl det mesta med hull och hår. Pratar man med många ökar dock chansen för att man hittar någon som är tillräckligt onykter.

Elias:
Ja jo, just det har du kanske rätt i. Säg att man ska prata med många, men inte säga för många ord till varje, så har vi kanske den allra bästa taktiken.

Ahlen:
Ja, så länge det man säger har någon form av vettig substans. Hur som helst, detta leder mig om inte annat osökt in på att lite djupare försöka behandla ämnet att tala på fester. Så länge kommunikationen med andra personer rullar på bra är det givetvis inga problem, då kan man med lite flyt ha turen att få ligga. Men, vad gör man om det – hemska tanke – börjar hacka lite i talmaskineriet, och det kanske går så långt som till en pinsam tystnad? Vid det här laget får man anta att man inte har några bra samtalsämnen att behandla, och det problemet måste ju givetvis lösas på något sätt.

För någon vecka sedan under en oplanerad sovmorgon fastnade jag framför Gomorron Sverige, alltså SVT:s morgonprogram. Programledaren satt med två gäster i en soffa, och samtalade om lögner. En av deltagarna berättade att hon hade varit på en fest en gång, där hon inte riktigt fått ett samtal med en kille att flyta på bra. Bristen på samtalsämnen gjorde att en pinsam tystnad var på ingång. Då, som från ingenstans, kläcker hon lögnen att hon en gång minsann kom på andraplats i SM i räkskalning. Historien förtäljde inte riktigt hur samtalet flöt på efteråt, men hon gjorde väl ett tappert försök antar jag och kanske fick hon till och med ligga.

Vad lär vi oss då av detta? Jo, om jag eller Elias senare ikväll säger något om oss själva som låter alldeles för otroligt, är det antagligen det också. Ha överseende i så fall, vi gör det bara för att få ligga. Vi kanske skulle hjälpas åt och berätta saker om varandra istället, det borde väl vara mer trovärdigt?

Elias:
Absolut! Ahlen här är den förmodligen intelligentaste personen jag känner. För att göra ett urval bland hans meriter kan jag nämna att han har kvalificerat sig till Kemiolympiaden två år i rad, han fick 1.9 på högskoleprovet första gången han gjorde det, han har klarat tiotusenkronorsfrågan i "Kvitt eller dubbelt" på ämnet ädelstenar och han sökte läkarlinjen som sjundeval nu till hösten; inte för att han på något sätt vill bli läkare, utan endast för att han skulle kunna bli det.

Ahlen:
Ja, Elias här är... onekligen duktig på att fixa in mig gratis på studentfester, dock inte särskilt underhållande sådana. Men försöka duger, som det så fint heter. Sen ville han att jag skulle påtala att han minsann är ganska snygg också, så då gör jag helt enkelt det.

Elias:
Eh, tack så mycket Ahlen... tror jag. Som du sa är jag ju i alla fall ganska snygg, så jag får nog ligga mer än dig ändå, nu när taldebuten är avslutad. Jag känner redan att den kommer leda till något bättre än min alkoholdebut.

Tack så mycket för oss!

*

För att till fullo förstå varför det som hände efter talet hände krävs viss information om vad som hände innan talet, varför jag tänkte börja med att berätta det. Jag anlände till Thorsten vid sjutiden med min Kafkapåse innehållandes ohemula mängder vin i ena handen och en Willyspåse innehållandes ohemula mängder korv och potatissallad i den andra. Då jag i princip inte hade ätit någonting på hela dagen var det första jag gjorde att gå ut till grillen för att skamlöst knuffa undan där redan liggande köttbitar, och på så sätt göra plats åt mina egna kryddstarka korvar. Jag och min kompis la på lika många korvar var, och otåligt stod vi så en stund innan vi äntligen ansåg korvarna som färdiggrillade. Sedan begav vi oss in i köket för att äta, och bara för att tydliggöra hur ofantligt mycket korv och potatissallad jag åt kan jag nämna att jag åt upp hela min portion, medan min annars ganska matglada kompis inte ens åt upp halva sin. Det är alltså ingen överdrift att säga att det var med en tämligen välfylld mage jag sedan gick ner på nedervåningen för att repetera på talet tillsammans med Ahlen.

Så, nog talat om vad som hände innan talet nu. Under talet vet ni förmodligen redan hur det gick för mig, så det är därför hög tid för er att få reda på hur det gick för mig efteråt: fick jag ligga eller ej?

Pja, jag la med min fråga upp för ett fyndigt rim, så svar nej. Jag fick inte ligga. Men, jag fick göra någonting annat istället. Någonting inte fullt lika skojigt, dock; ett halvt glas rödvin efter talet började jag nämligen må illa, vilket ledde till att jag fick huka. Huka mig över Thorstens toalettstol för att låta korven och potatissalladen komma upp samma väg som den kommit ner.

Senare på kvällen, när jag var på väg hemåt, konstaterade jag klokt att alkohol i för stora mängder snarare stjälper än hjälper Homo sapiens sapiens i den ständigt pågående tävlingen som brukar kallas för "survival of the fittest".

Mer än sprit hem från Prag

Hemkommen från Prag med en bild på en ankjävel tagen av Thorstiz tog jag mod till mig att göra en liten ansiktslyftning här på bloggen. Själv tycker jag att det blev bättre än förut, och jag hoppas att ni läsare också finner den nya designen mer tilltalande än den förra.

Med mig från Prag har jag också en del nya uppslag, av vilka jag hoppas kunna realisera åtminstone ett inom en snar framtid. Kanske redan imorgon.

Klungan står i vägen

På grund av lite olika omständigheter kommer jag varken hinna eller orka skriva här på ett litet tag. Men, tappa inte hoppet; om knappt två veckor kommer om allt vill sig väl ett inlägg olikt allt annat som någonsin tidigare skådats här (och här) att dyka upp. Om allt vill sig väl, alltså. Jag kan ännu så länge inte garantera någonting.

Till dess: carpe diem!

"HAT ÅT ELIAS!"

När jag igår i godan ro satt och åt singoallakex fick jag ett sms:

"Elias du är patetisk. Du är en skam för samhället. Du är inte snygg eller rolig så tro dig inte vara det. HAT ÅT ELIAS! Hoppas du tar åt dig du behöver det här."

Avsändarens nummer hade jag inte inlagt på min mobil och jag kunde inte heller spåra det till någon. Med tanke på sms:ets ganska otvivelaktigt negativa budskap om mig som person skulle man kunna tro att jag blev illa berörd, men så var icke fallet; faktum är att avsändaren till och med hade rätt i att jag behövde höra något sådant. Jag är nämligen ofta rädd för att drabbas av hybris och det här sms:et gjorde att jag i alla fall under den närmsta framtiden förmodligen inte kommer att drabbas av det. Så, även om sms:ets innehåll till stor del förhoppningsvis var rappakalja var det nog ändå bra att jag fick ta del av det.

Mitt projektarbete är för övrigt inlämnat nu, och för de som följde min buddhistblogg i februari skulle det kanske vara roligt att ta del av slutprodukten. Den finns att hämta här, och givetvis är även sådana som inte läste min buddhistblogg välkomna att läsa slutprodukten.

Vildsvin och grannflickor

När jag var sex-sju år och nyinflyttad i Ljungarum brukade jag leka en hel del med en flicka som var ett år äldre än mig och bodde några hus bort. Mitt minne sträcker sig inte så långt att jag kommer ihåg vad vi brukade leka, men jag vet i alla fall var. Lekplatsen går och gick under namnet Pärlan, eller Blå dagis, beroende på vad man föredrar, och dåförtiden kändes det som en oerhört spännande lekplats, inte minst med tanke på att den var belägen bara tiotalet meter ifrån Strömsbergsskogen. Det bidrog till en smått fantasylik atmosfär, och man kunde klättra högst upp på klätterställningen och blicka ut över oräkneliga kvadratmeter skog och låtsas att det var en skog i stil med den i Ronja Rövardotter man såg.

En dag berättade grannflickan att det fanns vildsvin i skogen. Jag, som varken var eller är särskilt kunnig inom vilda djur-området, blev givetvis lite orolig över det påstådda faktumet, och det blev inte precis bättre av att flickan spädde på med att vildsvin är farliga djur. Jag såg framför mig hur jag intet ont anande lekte på lekplatsen, när plötsligt ett vildsvin kom springandes från skogen i jakt på småpojkar. Eftersom jag brukade vara så högt uppe på klätterställningen trodde jag inte att jag skulle hinna ner utan att vildsvinet hann ikapp mig. Jag trodde därför att om ett vildsvin skulle komma, då skulle det belägra lekplatsen så länge att jag till slut skulle tvingas ge upp och hoppa ner för att bli vildsvinsmat.

Lekandet på Pärlan blev både mindre lustfyllt och mindre frekvent efter grannflickans berättelser. Vildsvinen var ett större hot än grådvärgarna, trodde jag. Det dröjde säkert ett år innan jag förstod att vildsvinshotet var överdrivet och att de egentligen är ganska skygga djur som verkligen inte kalasar på småpojkar. En viss fixering vid vildsvin levde nog kvar längre än så dock, vilket bland annat fick utlopp när jag i sexan höll en muntlig redovisning om just vildsvin.

Så här ett ganska stort antal år efter min egen vildsvinsskräck är vildsvin tydligen på tapeten igen. Det fick jag erfara när jag igår var ute på stan med min kompanjon Michaela, och lite hipp som happ blev haffad av en kille som undrade om jag kunde svara på några frågor. Det kunde jag, och plötsligt stod jag därför framför en tv4-kamera och pratade om min gamla vildsvinsskräck. Uppenbarligen så pass bra att jag fick vara med i inslaget de höll på att spela in:



(Om någon vet hur man kan spara ner klippet skulle jag gärna vilja veta det. Själv lyckas jag bara spara ner reklamen.)

Det verkar nästan som om vildsvinen, inte i fysisk form utan snarare i mitt sinne, lite på avstånd förföljer mig, för att då och då kika fram och säga "vi finns!". Frågan är om jag någonsin kommer att få träffa ett personligen.

Oskickligt skördat

Eftersom något av det roligaste med att blogga är att få respons på det man skriver har jag fram till nu haft ett litet fält under varje inlägg döpt till "Bödelns omdömde". Där har bödeln, det vill säga ni läsare, haft möjlighet att på en fyrgradig skala avgöra hur trevlig läsning inlägget har varit för er. Egentligen föredrar jag så klart kommentarer framför sådant ikryssande, men jag har tänkt att det är ett fint komplement till kommentarer, eftersom det tillåter även läsare som inte vill träda fram i rampljuset att lämna ett litet avtryck.

Ikväll har jag emellertid bytt ut den fyrgradiga skalan till tvågradig. Den förra hade spelat ut sin roll kände jag, och den var dessutom ganska fantasilös. Den nya gillar jag betydligt bättre. Inspirationen till den har jag hämtat från buddhismen, där man metaforiskt brukar tala om förtjänsternas fält: gör man något gott är det samma sak som att där skörda skickligt, gör man något dåligt är detsamma som att där skörda oskickligt. Tror man på karmalagen menar man vidare att varje skicklig skörd på något sätt kommer att gynna en själv, antingen i det här livet eller nästa, och vice versa. I strikt tolkning innebär alltså karmalagen att allting som händer en, bra som dåligt, har sin orsak i vad man har gjort tidigare.

Hur som helst. När jag som bäst satt och experimenterade med blogspots olika funktioner, vilka jag tyvärr behärskar långtifrån så bra som jag skulle vilja, märkte jag att länken till kommentarsidan och förtjänsternas fält-grejen hade bytt plats (jag vill att fält-grejen ska vara överst, kommentarslänken underst, inte tvärtom som det är nu). Jag gick därför in för att återställa ordningen till det normala, men till mitt stora förtret hände ingenting, även om jag gjorde som man ska göra. Igen och igen försökte jag ändra tillbaka så att allt blev i sin ordning, men ingenting blev riktigt som jag ville. Nu har jag gett upp för dagen och tänker därför inte ödsla mer tid på det.

Kanske har min otur med blogspot någonting att göra med ett oskickligt skördande på förtjänsternas fält. Kanske var det inte bra för min karma att ta bort "Bödelns omdöme" från bloggen. I och för sig tror jag inte att orsak/verkan-delen i karmalagen stämmer fullt ut, men man kan aldrig veta säkert. Därför inviger jag min nya tvågradiga skala med att kryssa för "oskickligt skördat" på det här inlägget.

Halleluja igen

Nu kommer den oerhört efterlängtade fortsättningen på inlägget Halleluja. Har man inte läst det tycker jag att man borde göra det innan man läser nedanstående, även om det kanske inte är ett måste för att förstå direkt. Här kommer i alla fall fortsättningen.

*

För de som inte vet om det var jag under trettondagshelgen i år i Stockholm och Uppsala för att uppleva mitt livs första släktträff. Släktträffen ägde rum i en fin villa i Danderyd, till vilken man fick transportera sig på valfritt sätt. Om släktträffen finns väldigt mycket att skriva, men det är inte något jag ska göra nu. Istället tänkte jag dela med mig av en liten anekdot från första kvällen hos min farmor och farfar i Uppsala.

Den lilla episoden utspelade sig när jag, min två år yngre bror, min pappa och farmor och farfar satt framför TV:n och kollade på något jag nu inte kommer ihåg vad det var. Säkert är i alla fall att det inte var Småkronorna under dåvarande junior-VM, eftersom farmor inte tillåter farfar att titta på idrott. Han blir så stressad då och det är farligt för honom, menar hon. Huruvida det är farligt för honom eller inte låter jag vara osagt, men jag tycker själv att farfar är lite mesig när han inte vågar sätta sig upp mot sin fru i frågan. I alla fall. När vi som bäst satt och kollade och åt choklad började farmor prata om min pappas kusin, Ebba Forsberg, och hennes relativt framgångsrika karriär i musiksvängen (hon har utöver sina soloskivor bland annat körat till Ulf Lundell och haft nära samarbeten med Mikael Wiehe). En bekant till farmor hade varit och sett Ebba live någonstans och hon hade tyckt att det hade varit väldigt bra. Allt utom en sak.

Mitt under pågående konsert hade Ebba till min farmors bekantas stora fasa tagit upp en vattenflaska, ifrån vilken hon sedan hade druckit vatten direkt ur. Detta uppe på scenen alltså, utan tillstymmelse att dölja sin törstsläckning för publiken. Själv tyckte jag att det lät lite löjligt att haka upp sig på en sådan sak, men eftersom min farmor är lite gammalmodig av sig ibland försvarade hon sin bekants beklagan över drickandet på scen. I flera minuter pratade hon om bara det, och till slut kom hon fram till att om man står på en scen, då borde man i alla fall kunna vara så pass professionell att man fixar ett glas att dricka ur. Det ger ett bättre intryck, menade hon. Själv förstår jag fortfarande inte hur något så banalt som en vattenflaska kan väcka så mycket tankar att den ligger till grund för en flera minuter lång monolog.

När farmor hade pratat klart om vattenflaskan undrade hon om vi i den yngre generationen hade lyssnat på Ebbas senaste skiva, på vilken hon gör egna tolkningar av Leonard Cohen-låtar, med svenska texter översatta av Mikael Wiehe. Det hade vi inte, och farmor såg därmed en chans att spela musik hon själv gillade att med slutna ögon sitta och lyssna på för oss. Andlig musik, alltså. Således beordrade hon farfar att hämta CD-spelaren och skivan, så att hon själv kunde sitta kvar med oss lite yngre och berätta att det bästa spåret på skivan hette "Halleluja" och att vi nog hade hört det innan, fast i Cohens version då. Givetvis hade vi det och jag måste medge att jag faktiskt såg fram emot att höra min egen pappas kusins version av låten. Om det lät bra kändes det som att det var någonting jag kunde imponera med för kompisar och andra när jag kom hem sen.

När farfar kom tillbaka med spelare och CD i högsta hugg sa farmor åt honom att sätta sig ner på sin plats och sätta på Halleluja. På dessa order satte farfar lite halvdant i sladden i ett eluttag, väldigt försiktigt i CD:n där den skulle vara och tryckte sedan på play med spelaren i sitt knä. Fem sekunders spänd förväntan följde, varpå vi förstod att det var någonting med igångsättandet av musiken som inte hade gått enligt planerna. Föga oväntat egentligen, eftersom farfar inte precis är den mest tekniska människan som har gått i ett par skor. Under ungefär lika lång tid som farmor hade pratat om vattenflaskan satt han och fumlade med CD-spelaren, innan han svalde sin stolthet och frågade sin yngre avkomma efter hjälp. Hjälp fick han och det visade sig att det som hade gått fel var isättningen av sladden i eluttaget. Den satt helt enkelt inte tillräckligt hårt i.

När problemet var åtgärdat satt vi och lyssnade på Halleluja.

*

Jag vet inte om jag har lyckats återberätta det komiska i ovanstående episod på ett bra sätt, just nu känns det inte så, men jag hoppas att ni inte dömer mig för hårt om ni tycker att ovanstående text saknar underhållningsvärde.

Klipp dig och skaffa ett jobb?

Imorgon ska jag klippa håret. Det var ett halvår sen senast det hände och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Långt eller kort? Angående de två valmöjligheterna hade jag en väldigt kort, men ändå klargörande, diskussion med mor och far tidigare idag.

Mor: "Du ska väl inte klippa av det, Elias?"
Jag: "Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med det. Tänkte rådfråga frisören lite imorgon"
Far: "Det är inte fel med lite kortare hår, Elias. Tänk på att du förmodligen kommer gå på en del anställningsintervjuer snart!"

När far yppade det, då kändes det nästan som om en gammal dröm gick i uppfyllelse.

Säg kanske, kanske, kanske

Få saker väcker så stor medial uppmärksamhet här i Sverige som melodifestivalen. Givetvis kan det diskuteras om denna uppmärksamhet är befogad eller ej, men den diskussionen är inget jag tänkte ta upp nu. Inte heller tänkte jag låta mig bli upprörd över festivalens kommersialism och för det mesta anskrämligt dåliga låtar. Nej, istället tänkte jag viga detta inlägg åt två tidigare festivaler, 1999 och 2003, och vad de eventuellt har betytt för mig.

Den första festivalen jag kommer ihåg är den från 1999. Utöver vinnaren Charlotte Nilsson minns jag från den framför allt en tävlande: Martin Svensson. Som ung och förvirrad sjuåring fick jag med Yeah yeah wow wow min första riktiga popidol. Givetvis hade jag haft idoler redan innan honom, typ Markoolio och Hjalle & Heavy, men Martin var den första av mina idoler som sjöng popsånger. Popsånger. För mig, som tyckte att jag hade en ovanligt hård och häftig musiksmak, var det något jag inte ville tycka om. Det ledde till att jag till en början inte offentliggjorde mitt diggande av Martin. Inte ens för mina föräldrar ville jag berätta att det var honom jag höll på, i Melodifestivalen såväl som i Voxpop. Det blev något jag höll för mig själv, men det var alltjämt någonting med hans låtar som gjorde att de träffade på ett djupare plan än mina andra dåtida favoriters.

Mitt gillande av Martin förblev hemligt fram till den stund jag kom underfund med att jag tvunget behövde ha hans skiva. Det borde ha varit en onsdag kring åttatiden på kvällen, några veckor innan min födelsedag den tolfte maj. Jag hade precis tittat färdigt på Voxpop och Martins nya singel "Neon" hade berört mitt unga pojkhjärta på ett sätt som bara Berghagens "Teddybjörnen Fredriksson" hade gjort tidigare. Med gråten i halsgropen begav jag mig därför till köket, där mor stod och knotade, för att berätta det jag hade hållt inom mig så länge: jag ville ha Martins skiva "En helt vanlig Svensson" i födelsedagspresent. Mor blev förvånad, kanske också en smula rörd över att jag visade mina känslor så öppet, och hon tyckte nog att jag var en fin son, för när jag på födelsedagen öppnade mina presenter kunde jag konstatera att skivan jag ville ha fanns där. Kanske hade den inte gjort det om det inte vore för Melodifestivalen. Kanske hade jag inte lyssnat på pop om det inte vore för det.



Fem år senare var jag fem år äldre, alltså tolv år, och under sportlovet var jag i Värmland för att tillbringa tid med min familj i farmor och farfars stuga, vilken är belägen endast ett stenkast från Mårbacka. Det var ett sportlov då det ägnades mycket tid åt att titta på TV och hyrfilm, men också åt att åka bil till väldigt många olika destinationer. En av dessa destinationer var Torsby Badhus, som med sin vattenrutschbana och gemytliga atmosfär får ses som ett av mina favoritbadhus här i landet. Hur som helst. I bilen på väg till de platser vi besökte spelades det för det mesta en alldeles speciell skiva, nämligen en med alla låtar från Melodifestivalen 2003. För de som inte minns vilka låtar som då var med kan jag berätta att spelandet av skivan i bilen innebar en kraftig överexponering av klassiker som Sareks "Genom eld och vatten", Pernilla Wahlgren & Jan Johansens "Let your spirit fly", Bubbles "T.K.O. (Knock You Out)" och Méndez "Carnaval".

Till skillnad från övriga familjen tyckte jag att det blev ganska plågsamt att lyssna på den smörjan i längden. Det var därför tur att det fanns åtminstone ett, enligt min mening, riktigt guldkorn på skivan: "Love Is All" med Liverpool. Som då helt oinsatt i Beatles musik var den låten något alldeles fantastiskt spännande för mig, och kanske hade jag inte lyssnat på Beatles om det inte vore för den låten och de bilturerna.



Den lite småförvrängda herren som figurerar på bilden är för övrigt Alf Svensson, om någon undrar. Tyckte att han blev lite rolig med tanke på 2003 års programledarpar i finalen.

Andra bloggsidor

Som första inlägg i mars månad tänkte jag motivera varför jag länkar de bloggar jag länkar till här på sidan. Detta är om jag har förstått allting rätt någonting många stora bloggare ägnar sig åt, så jag tänkte inte vara sämre jag. I bokstavsordning:

ahlen den riktige
Skrivs av min bloggkumpan Ahlen och är förmodligen den blogg som är mest lik min egen. Oerhört välskriven, lockar ofta till skratt och med nödvändiga förtydliganden i högerspalten.

alges virtuella galleria
Purfärsk konstblogg där min vän Alge publicerar sina kulturella alster. Alsterna skulle kunna beskrivas lite som mucklornas värld i trippformat, vilket bara det är skäl nog att ämna en visit.

ljuva ungdom
Glest uppdaterad blogg med potential att bli något bra. Bloggerska är min patriarkathatande klasskamrat Louise. Förhoppningsvis börjar hon producera fler inlägg snart, annars finns risken att hon faller bort från listan, och det tror jag varken hon själv eller någon annan vill.

ohhboy
Drivs av Lilltane, vilket jag föredrar att kalla henne, även om smeknamnet inte ger så mycket sken av vad som finns på bloggen. Istället borde hon ha ett smeknamn som för tankarna till drömmar, fragment och andra fina ord (bilder också för den delen), men något sådant känner jag ännu inte till.

sannahelgalen
En blogg som handlar om något mycket viktigt här i världen: roliga saker. Nästan lite antitesen till pretentiös och man blir alltid på gott humör efter ett besök. Uppdateras av Sanna, som även hon är rolig.

spokpandabarnet
Man kan inte, som jag gjorde om ovanstående, säga att den här bloggen är antitesen till pretentiös. Det betyder dock inte att den inte borde läsas: Malin skriver väldigt bra, om än ofta korta, inlägg om lättsamma saker som döden och sömn. (Kanske borde jag egentligen länka hennes bakblogg, men jag väljer att inte göra det eftersom jag då skulle klicka mig in där alltför ofta, med följden att sötsuget varje gång skulle övermanna mig)

Så. Det var alla. That's it.

Kanske har någon också lagt märke till att jag nyligen tagit bort en del bloggar från listan. Varför jag har gjort så är för att jag endast vill ha med något sånär aktiva bloggar, vilket jag löste genom att helt enkelt ta bort de som inte har uppdaterats i år.

Halleluja

När jag började skriva det här inlägget trodde jag inte att det skulle bli del ett i en serie på två inlägg, men som så ofta blev det så ändå. Serien är av ytterst anekdotisk karaktär och handlar om mina farföräldrar. Förhoppningsvis är det trevlig läsning för åtminstone någon vilsen själ där ute.

*

Mina farföräldrar är, vilket inte nog kan påpekas, väldigt troende människor. På farfars sida har prästämbetet gått i arv genom generationerna samtidigt som farmor har en väldigt frireligiös bakgrund. Vidare är de också glada i musik, främst andlig sådan, och under alla stora gudstjänster i mitt liv har det alltid varit min farmors stämma som har ljudit högst under psalmsångerna. Jag vill även erinra mig att farmor vid fikat efter min konfirmation, när släktingar på både mors och fars sida var närvarande, lite som i sin egen värld helt plötsligt började nynna på "Tryggare kan ingen vara". Personligen förstod jag inte riktigt vad hon höll på med, att någon börjar spontansjunga visor vid fikat var liksom inget jag var van vid, men tydligen var det inget uppseendeväckande för de lite äldre, då alla över fyrtio, däribland min strikt ateistiska morfar, snart stämde in i sången. Vi lite yngre tittade undrande på varandra samtidigt som vi med häpnad beskådade och belyssnade hela skådespelet, som efter det att alla verser var avklarade mynnade ut i en stunds rofylld tystnad, vilken inte bröts förrän min far lite försiktigt fick ur sig orden "kaffe någon?". Många svarade jakande, och sedan pratades det inte mer om det musikaliska lilla utspelet den dagen.

*

Riktigt så kanske det inte slutade, men det hade varit väldigt roligt om så var fallet tycker jag. Sant är i alla fall att farmor började sjunga och att folk gjorde henne sällskap i sin sång. Ytterligare en anekdot kommer som sagt i nästa inlägg. En central del i den anekdoten tänker jag dock faktiskt offentliggöra redan nu, nämligen låten här nedan. Om någon vill är det inte förbjudet att spekulera i vilken roll den kommer att spela.

Sökord

Olika sökare, jag vet ej huruvida

de fått vad de velat ha på min sida

för mig, det spelar dock ingen roll

det viktigaste är att jag med Google Analytics har koll

ankjavel blogg

bosatt i rom

comviq kompis kontantkort erfarenhet

dela cigarett hiv

gamla skolkataloger

hur gör man hårdrockstecknet med tangentbordet

italiensk flickvän

jag tar hand om både min inre och yttre utseende

mitt forsta sms till e n tjej

natal tjejer

rakblad ica

sexce laga borthar

slitzbrudar i visby

tjejskrik mobilsignal

österäng sp3a

En månad i tillflykt

För de som är intresserade av att läsa om hur det går med mitt buddhistiska leverne går det att läsa om det här. Det är inte så välskrivet och kanske inte heller så underhållande, men det är i alla fall där jag håller till den här månaden.

Till det att jag skriver här igen har jag bara en sak att säga: må ni alla finna lyckan i era hjärtans innersta.

Change today, choose fairtrade

För några veckor sedan satt jag på bussen tillsammans med en tjejkompis. Det var framåt kvällen och utanför bussens alla fönster var det mörkt, snöigt och kallt. På bussen däremot, där var det ganska behagligt temperaturmässigt sett, men det betydde dessvärre inte att min kompis satt och trivdes. Vid stadsbiblioteket hade det nämligen stigit på en lite äldre man, uppenbart oduschad, med en påtagligt korpulent kroppsbyggnad och sunkiga kläder. Utöver dessa för honom ofördelaktiga attribut skakade också hans händer kraftigt, det såg ut som om han inte kunde få dem att sluta, och min kompis upplevde det som om mannen på ett obehagligt sätt spanade in unga tjejer. Hela bussresan satt hon och beklagade sig över mannen, som hon var övertygad om var en avskyvärd äckelgubbe, och jag fick höra saker som att han nu förmodligen satt och lagrade bilder i sitt inre för att plocka fram när han kom hem. Vad han skulle göra då, det sade hon aldrig högt, men det var liksom inte så svårt att förstå vad hon menade.

Idag åkte jag buss igen, och ännu en gång hamnade jag på samma fordon som ovan beskrivna man. Först förstod jag inte varifrån jag kände igen honom, men det hände sig i alla fall som så att mannen satte sig jämte mig. Hans bastanta bakparti upptog utöver hans eget säte åtminstone också halva mitt, och när han grep tag om stången framför oss förstod jag till slut vem det var. Hans skakiga händer gick inte att ta miste på. Lite smått besvärad över situationen höjde jag volymen på mp3:n och försökte bortse från min store och till synes motbjudande bussgranne. Hur pass bra det gick kan diskuteras, men vid A6 Center drog jag i alla fall en lättnandets suck då mannen tryckte på stoppknappen. Han reste sig tämligen långt innan bussen var framme vid busshållplatsen och jag fick då syn på något jag dittills inte hade lagt märke till: i handen höll mannen en vit tygkasse prydd med rättvisemärkts logga. När jag såg det kunde jag med ens inte längre känna obehag inför mannen, istället fylldes jag utav någon form av värme, och när jag på påsen även läste "Change today, choose fairtrade" började jag nästan gråta. Hade det inte varit för att folk hade sett mig hade jag förmodligen börjat storlipa, tror jag. Måhända hade det varit en lite överdriven reaktion, men just då tyckte jag i alla fall att det var någonting så fantastiskt fint med vad jag hade beskådat att det faktiskt var befogat.

Det store mannen med de skakiga händerna var kanske inte så äcklig som det först verkade, trots allt.

Vi har lite att stå i, dukkha och jag

I det senaste inlägget skrev jag att jag har lite att stå i för tillfället. Det är ett påstående jag ofta använder mig av när jag har ont om tid. Det är lite som ett yttrande onödigt att ens diskutera: säger någon att han eller hon har lite att stå i, då har hon det, och börjar man ifrågasätta dennes stående i vad det nu är inkräktar man på helig mark. Det är lägga näsan i blöt, helt enkelt.

För att undvika fantasifulla spekulationer om vad jag har att stå i finner jag ingen annan utväg än att avslöja vad det är. Jag har inte fallit ner i ett spelmissbruk, inte skaffat mig stadigt sällskap och definitivt inte börjat motionera. Däremot har jag börjat ordentligt med mitt projektarbete, haft fullt upp med derivata och stått ut med hantverkarna här i huset (missförstå mig inte: hantverkarna är trevliga, det är vad de håller på med som är jobbigt). Givetvis är detta inte allt, men det är det som främst har präglat min vardag den senaste tiden. Hela tiden har jag dessutom haft ungefär de här låtarna i mitt huvud.

Gällande derivata och hantverkarna tycker jag väl egentligen inte att särskilt mycket behöver skrivas. Derivata är vad gymnasiekursen matte c framför allt handlar om och jag har prov i ämnet på torsdag. Hantverkarna å sin sida för med sig oreda och annorlunda morgonrutiner för oss i familjen Bergstrand. Nog om detta nu. Mer intressant är nämligen mitt projektarbete, så jag tänkte ägna några rader åt det istället.

Då jag antar att inte särskilt många vet vad mitt projektarbete går ut på ska jag lite kortfattat berätta det. Jag ska i februari månad, tro det eller ej, leva som buddhist. Det kanske låter luddigt, och det är det väl i viss mån också, men så skall i alla fall ske. I princip innebär det att jag ska följa den ädla åttafaldiga vägen. För mig, som dricker alkohol, röker, äter kött och aldrig tidigare har mediterat etcetera, innebär detta en ganska stor omställning. Helst borde jag, om jag har förstått allting korrekt rätt, helt undvika de precis nämnda (o)vanorna och otvivelaktigen också lära mig att meditera. Redan dömt är egentligen att jag ska kunna hålla mig undan från köttätande, detta då mor och far knappast kommer att anpassa maten efter mig, men jag ska försöka att äta vegetariskt i skolan åtminstone. Vad gäller rökning så kan det också bli problematiskt, men jag ska göra ett trefjärdedelshjärtat försök i alla fall. Alkohol tycker jag definitivt att jag borde klara mig utan. Gör jag inte det, då blir jag uppriktigt besviken på mig själv. Självfallet ska jag här på bloggen skriva lite om hur det går med att bli kvitt mina negativa begär.

När det gäller meditation så har jag faktiskt redan tjuvstartat lite grand. Igår satt jag och läste i den här boken och framåt åttatiden fick jag för mig att jag kanske borde försöka mig på ett litet anspråkslöst meditationspass. Med stor möda satte jag mig så på en kudde på golvet i mitt lite halvstökiga pojkrum och intog en tämligen säregen skräddarställning. Tre djupa andetag senare och jag var igång. Nu gällde det att rikta in sinnet på koncentration och uppmärksamhet. Näsborrarna var i fokus och ingenting fick störa mig i min meditation. Det gick bra i ungefär två minuter, sen fick jag ont både här och där i kroppen. Någon minut senare blev det outhärdligt och jag tvingades ge upp. Besviken över att jag inte hade en ninjas vighet satte jag mig istället på en stol, ty det går lyckligtvis också bra när man mediterar. Den här gången gick det mycket, mycket bättre och relativt koncentrerat kunde jag sitta av ett meditationspass på inte mindre än tjugo minuter. Efteråt kände jag mig som andligheten personifierad och kunde med gott samvete gå ut på balkongen för att tända en cigarett.

På tal om buddhism och cigaretter så har jag förresten kommit till insikt med att allting är förgängligt: jag har varken pengar eller cigaretter på två dagar nu.

Varför har du alltid så mycket att stå i, dukkha?

Du kommer bara att få det en gång

Jag får ursäkta för min ganska usla uppdateringsfrekvens, men jag har som man brukar säga lite att stå i för tillfället. Tappa dock inte hoppet, kära läsare, jag ska göra så gott jag kan för att inom kort tillfredsställa alla sanna bloggläsares törst efter uppföljaren till nyårsinlägget!

Fram till dess går jag med på att avsäga mig äganderätten till mitt eget ansikte. Gör vad ni vill med det, vad det nu skulle kunna tänkas vara. Låt mig gärna veta om det är något kul.








.

Nyårsinlägg i efterskott - del ett

På begäran av en viss fröken Kräsen tänkte jag så här lite i efterskott skriva några rader om nyårsfirandet 09-10. För att göra det enkelt för mig och de som läser inlägget ska jag börja med en liten, väldigt kort presentation av de personer som förekommer i inlägget. Alla namn är pseudonymer.

Jag: berättare, iakttagare och relativt lugn festdeltagare
Lunkentuss: dansant och godhjärtad festvärd
Bev-junior: nyårsaftonens antagonist
Bamse: morgonpigg och kvällstrött pojke med rätt att ta e-tonen
Rudolf: förare av citroen och offer för antagonistens oanständigheter
Fröken Kräsen: vidunderligt förfriskad och odiskret kvinna
Thelma: feminist och fram till tolvslaget lycklig champagneinnehavare
Stink: tjej i partytagen, uppvaktad av antagonisten
Stinks bror: maskulint norrländskt fullblod, några år äldre än det övriga sällskapet
Lunkentuss syster: flicka född 94, uppmärksammad av antagonisten

Jag vaknade vid tvåtiden på nyårsaftonens eftermiddag av att min mobil började spela The Pogues The Sunnyside Of The Street. Då det sedan en lång tid tillbaka är min ringsignal förstod jag direkt att det var någon som ringde, och jag förflyttade mig därför en lagom lång liten bit i sängen för att nå mobiltelefonen. Med en gäspning tog jag upp mobilen för att svara och sekunden senare stod det klart att det var min vän Bamse som ringde. Han undrade om det inte var dags att åka till ICA Maxi snart, vilket var rimligt med tanke på att vi dagen innan hade bestämt att vi skulle göra det vid den tiden, men i mitt nyvakna och tämligen ofräscha tillstånd var jag inte ens redo att gå utanför huset än. Jag lovade att snabbt göra mig i ordning och någon halvtimme senare kunde jag logga in på msn för att tillkännage att jag var redo att åka till Maxi. Emellertid var det inte bara jag och Bamse som skulle åka till Maxi. Nej, med oss skulle även Lunkentuss, Rudolf och Bev-junior följa. Två av dessa, Lunkentuss och Rudolf, var ännu inte färdiga att bege sig, så vi fick otåligt sitta och vänta ett tag till. Rudolf hade föga oväntat somnat om efter det att Bamse ringt honom och Lunkentuss, som skulle upplåta sin boning för kvällens festligheter, gick inte att få tag på, förmodligen för att han gömde undan diverse olika skatter i sitt hus från annalkande festdeltagare. Att han så gjorde var nog klokt, men framåt kvällen skulle det att visa sig att han nog hade glömt gömma det allra viktigaste. Mer om det senare.

När klockan var ungefär kvart i fem hade Rudolf gjort sig klar att åka och Lunkentuss sitt hus redo att beträdas. Det innebar att vi äntligen, med hjälp av Rudolfs silvriga citroen, kunde forsla oss iväg till Maxi. Inåkandes på stormarknadens parkering gjorde plötsligt Bev-junior en viktig upptäckt: ”Vi har ju glömt Lunkentuss!” ropade han för full hals, och vi andra insåg att ja, det hade vi faktiskt gjort. Med tanke på att Lunkentuss, i egenskap av husupplåtare, för en gångs skull spelade en väldigt viktig roll kunde vi inte göra annat än att åka tillbaka de tio minuterna till Ljungarum för att hämta honom. Den lille krabaten var inte nådigt tjurig när vi rullade upp utanför hans hus på Mullvadsstigen, i ett försök att skrämma upp oss sa han att han fan inte skulle tillåta nån fest i huset om det skulle fortsätta i samma stil, men vi skrattade bara åt det hela och åkte snabbt tillbaka till Maxi, den här gången utan att ha glömt något.

Väl på Maxi gällde det att hitta rätt varor relativt kvickt eftersom Rudolf hade bråttom hem med bilen. Vad vi skulle köpa var egentligen det mesta man behöver till ett nyårsfirande förutom det viktigaste (alkohol hade vi redan), så vi gick först och främst och kollade på maträtter vi kunde tänkas laga till. Nere vid provsmakningsdisken fanns det en del festliga nyårsrecept, men de såg alla för bökiga ut för våra kulinariska färdigheter, så vi fick fundera ut andra alternativ. Den ständiga trotjänaren Pasta Carbonara nämndes och våra magar blev med ens lite hungrigare, men nej, sa vi när vi tänkte ett steg längre, det skulle också bli ganska jobbigt att laga, och så mycket disk det skulle bli. Sen kom någon med en snilleblixt: varför laga någonting själva egentligen, när man alltid kan ringa efter hämtpizza? Smakar det bra under årets alla andra dagar, måste det ju smaka bra även på nyårsafton! Med den visheten uppdagad bestämde vi oss så för att vi inte skulle köpa någon mat på Maxi, utan istället vänta tills vi hade kommit hem till Lunkentuss och kunde ringa efter pizza.

Vad vi mer behövde köpa på Maxi var i princip groggvirke, lustiga hattar, folköl till maten och cigaretter. Då vi klarade av de inköpen förvånansvärt fort fanns det till vår stora lycka lite tid över för de sedvanliga nöjena på ICA Maxi: spela innebandy i trädgårdsavdelningen, peta fascinerat på leksaker som pratar om man gör det samt krama teddybjörnar; allting till småbarnens stora förtret. När allt sådant var avklarat kunde vi med den silvriga Citroenen ta riktning mot Mullvadsstigen och kvällens partyplats. Nu jäklar kunde det nya året börja firas in på riktigt!

Innan vi går in på vad som hände hos Lunkentuss tycker jag att det är lämpligt med en lite djupare presentation av antagonisten Bev-junior, som kom att hamna i händelsernas centrum ett antal gånger under kvällen. Vad gäller alkohol resonerar han lite i stil med ”allt eller inget”, och har man har läst mitt gästblogginlägg hos Ahlen den riktige har man faktiskt redan stiftat bekantskap med honom. Han är vännen som redan på förfesten däckade på toaletten och iklädd en lånad JL-tröja (som för övrig fortfarande hänger kvar i hans garderob med en lapp ditsatt av hans mor med texten ”Vems?”) i stillhet fick ”fira” tolvslaget hemma. Det här nyåret klarade han sig bättre. Eller, han klarade i alla fall att hålla sig vaken under största delen av kvällen. Att han höll sig vaken medförde dock att flera andra på ett eller annat sätt fick lida, vilket kommer att beskrivas nedan.

Runt sextiden beträdde det lilla sällskapet, det vill säga jag och mina tre kamrater, Lunkentuss lya. Det blev lite trångt i hallen när alla skulle hänga av sig sina ytterkläder så det tog ett litet tag innan alla kunde bege sig in mot köket. I rummet intill stod Lunkentuss syster och gjorde sig fin inför kvällen: hon skulle fira nyår hos sin pojkvän i Hovslätt. När Bev-junior såg systern blev han helt till sig av förtjusning. Han växlade några flackande blickar med Bamse, som också han var någorlunda igång, innan han synnerligen högt yttrade ”Åh, vad fint du har här Lunkentuss. Och, nämen ser man på, vilken fin syster du har här också!”. Ett litet generat fniss hördes ifrån systern och Bev-junior såg oförskämt nöjd ut. Lunkentuss däremot, han såg ut att vilja mörda Bev-junior, där och då. Vad han inte visste var att det bara var början.

Efter ett litet tag, när vi hade beställt pizza och Lunkentuss syster hade försvunnit iväg på egna äventyr, hamnade vi inte så oväntat framför datorn och facebook. Det kan tyckas tråkigt, men när Lunkentuss för en stund gick in till köket för att fixa med någonting var Bev-junior snabbt som ögat framme vid tangentbordet för att logga in på sin facebook, i syftet att söka på Lunkentuss syster och lägga till henne som vän. Detsamma gjorde Bamse och när Lunkentuss var tillbaka anade han inte vad som hade hänt, utan fortsatte som om incidenten i hallen hade varit en engångsföreteelse. Vi tog varsin cigg och snart kom den efterlängtade pizzabilen från Davids pizzabutik och ställde sig utanför huset. Med läten endast möjliga för fyra hungriga pojkar skådandes fyra pizzakartonger med innehåll betalade vi den trevliga utköraren och det gjorde inte så mycket att en av kartongerna for i backen (givetvis fick jag ta den); om inte det vi upplevde under vår måltid var lycka, då behöver jag inte vara lycklig så länge jag får kebabpizza från Davids pizzabutik. Det var banne mig ingen dålig kebab alltså. Ingen av oss åt emellertid upp hela pizzan, alla åt varsin halva, då vi tänkte spara resten till senare på kvällen. Prydligt la alla in sin pizzakartong med respektive pizza i kylen och alla var mycket noga med att markera ut vems som var vems, så att inga förväxlingar eller stölder skulle kunna ske.

Någon kvart senare satt jag och Lunkentuss inne i köket och groggade medan Bamse och Bev-junior befann sig inne på Lunkentuss rum med datorn. Plötsligt hördes det ett vrål inifrån dem. Inget vrål som signalerade fara eller ett smärta, utan mer ett segervrål som signalerade att någonting fantastiskt hade inträffat. ”Jaaaaaaaa!!!” lät det ungefär. Givetvis blev vi nyfikna på vad som hade hänt, jag hade mina aningar, så vi sprang snabbt in i rummet för att kolla vad det var. Bev-junior befann sig i ett smått euforiskt tillstånd och hans ögon lyste när han såg att vi kom in. ”Lunkentuss, vi är vänner med din syster på facebook nu!” sa han överlyckligt, samtidigt som han bläddrade bland bilder hon var taggad i. Lunkentuss orkade inte med mer än att säga ”vafan” och ställde sig sedan, synnerligen tjurig, för att bevaka händelseförloppet. Konstigt nog försökte han inte förhindra vad som väl borde ses som ännu ett ganska kraftigt övertramp av Bev-junior. När han kollat färdigt på bilderna började han nämligen skriva ner ett litet logginlägg till systern, vilket kom att formuleras ungefär så här:

hej!! är allt bra? du var så söt när vi såg dig i hallen innan!! du vill inte träffas någon dag, typ titta på film med oss på söndag eller nåt :)
// bev-junior och bamse

Ja, säga vad man vill, men även om det väl inte var särskilt seriöst menat så tycker väl i alla fall jag att det var lite respektlöst mot Lunkentuss, som ju hade varit hemskt snäll genom att bjuda in till nyårsfest i sitt hus. Bev-junior var dock stolt som tuppen över vad han hade gjort, något som han faktiskt fortfarande är. Det är inte för inte som han går under pseudonymen ”Bev”.

Inför nästa inlägg:
Kommer Bev-junior att på något sätt lyckas charma Lunkentuss syster? Kommer alla klara av att hålla sig på benen vid tolvslaget? Och vad kommer egentligen att hända när de andra gästerna anländer (de jag presenterade i inläggets början var inte de enda, så ännu fler personer kan komma att tillkomma)? De frågornas svar och mycket mer är vad nästa inlägg kommer att innehålla. Till dess: behandla era kompisars syskon med respekt!