Nästa sommars hårklippning och dess orsaker

Om någon har lyckats missa det så kan jag tala om för denne att sommarlovet nu har trätt i sin fulla kraft. Det allra sista sommarlovet för min del. Jag befinner mig nämligen mitt emellan andra och tredje ring, något jag är både glad och vemodig för. Glad för att jag trots allt har ett helt år kvar i skolan, vemodig för att min skoltid nu är inne på allra sista versen. Vad som väntar mig efteråt vet jag inte, och det är just det som är skrämmande. Troligtvis kommer jag tvingas ta vilket skitjobb som helst om jag inte vill gå in under kategorin ”arbetslös”. För arbetslös, det är det enda jag kan kalla mig om ett år utifall jag inte får något jobb. Inte ens den lite finare benämningen ”mellan två jobb” kommer jag att kunna använda, då jag gissar att feriepraktiserande gatumusikant inte kan kallas ett riktigt jobb. Parasiterande på skattepengar, det är nog en mer passande titel på min sommarsyssla. Roligt är det, men en större insats för Svea rike skulle jag inte vilja säga att jag gör.

Mina farhågor i ovanstående stycke ligger till grund för att jag funderar på att låta mitt hår växa. Långt, långt, långt ska det bli. Längre än det är nu, och då skulle jag ändå vilja påstå att jag har en ganska välvuxen man. Varför detta, är en ganska sund reaktion på mina långhåriga planer. Jo, saken är den att det finns en replik som jag ännu mer än ”Elias, du är en så fin pojke” vill höra min far säga till mig. Ty att under någon omständighet, helst som kulmen på ett gräl, få höra min far skrika ”klipp dig och skaffa ett jobb!” rakt i ansiktet på mig vore ingenting annat än underbart. Det finns liksom på någon form av ”saker du måste uppleva innan du dör”-lista för mig. Jag skulle bocka av det med en hög femma till far, vilket troligtvis skulle förstumma honom av förvåning. Sedan skulle jag visa upp mina småbohemiska ideal för honom, vilka består av personer såsom Tommy (den första personen som syns i klippet) i TV-serien Upp till kamp och Kenta och Stoffe i Dom kallar oss mods. ”Jag går i deras fotspår” skulle jag stolt säga med ett leende på läpparna. ”Du är för smart för det” skulle far kontra med. Jag skulle då tänka till och komma till slutsatsen att far nog har rätt, trots allt. Därefter skulle jag sätta mig på bussen mot en frisörsalong för att klippa till en klassisk tintinlugg och min bana mot svenssonliv skulle stakas ut på samma sätt som Robbans (till vänster i rosa) i filmen G. Han både klippte sig och slutade upp med buserierna. Lite kul kuriosa är att skådespelaren som spelade honom idag är präst.

Präst liksom Robban vet jag inte om jag kommer att bli, än så länge är jag fortfarande gatumusikant och studerande. Det duger gott nu och skulle ha gjort det även nästa år om det inte vore för att det är en praktisk omöjlighet. Visst, jag kan i teorin byta linje och gå om men det kommer inte att hända i praktiken. Och visst, jag kan gatumusicera även nästa år men då vill jag gärna ha mer pengar än den måttligt tillfredsställande summan 3600 svenska kronor.

Elias, med epitetet ”den arbetslöse”, alternativt ”den omhändertagande” eller "den städande", kan därför bli nästa sommars melodi. Det är inget jag ser fram emot.


Bilden: Elias eventuella försommarlook 2010.

Till sist vill jag yttra lite oro över litauerna och hur taskigt de verkar må psykiskt. Inte nog med att de är de människor som mest frekvent tenderar att göra slut på sina egna liv (källa på det), nu ska de också införa någon form av förbud mot att främja homosexualitet (källa på det också). Det ligger nog något i att intoleranta och trångsynta personer inte är de lyckligaste på vår jord.