Rädsla och Natal – del tre

Huruvida det förrförra inläggets abrupta slut har vållat huvudbry för någon vet jag inte, men om så har varit fallet kommer här förmodligen svar på de flesta av de frågor som har begrundats. För oinsatta läsare rekommenderas en genomläsning av först det här inlägget och sen det här för att förstå nedanstående text, vilken i vanlig ordning tar vid ungefär där den förra slutade.

För att lyckas slippa bli bjuden på öl av Stefan blev jag tvungen att ta till en uråldrig men ack så effektiv ursäkt, ofta använd i samband med flykter från jobbiga situationer. Jag hävdade sammanbitet att om jag inte skulle få lämna bordet en stund, ja då skulle trycket i de södra regionerna bli mig övermäktigt och en olycka skulle obönhörligen tvingas äga rum. Då ingen tyckte att en okontrollerbar tsunami i byxan lät lattjo lät de mig gå iväg för att uträtta mina i själva verket ganska små behov. Med mig ville också kompisen som från början väckt min smittorädsla följa, så tillsammans gick vi och ställde oss framför pissoaren, bara för att där spä på oron ännu mer. ”Vad ska vi ta oss till?” hit och ”jag som ville bli pappa” dit, vi trodde nästan att vi redan var förlorade i dåligt immunförsvar och regelbundna sjukhusbesök för gott. Hade jag haft handsprit på mig hade nog halva flaskan gått åt efter det att vi uträttat våra behov och börjat hygienisera oss (Stefan hade ju nyss varit inne på samma pissoar!). Istället för handsprit fick vi nöja oss med tvål och vatten och efter det att vi rengjort oss med dessa enda tillgängliga medel begav vi oss med tunga steg tillbaka till vår kompis och Stefan, som vi hoppades hade glömt bort sitt löfte om att bjuda på öl.

När vi kom tillbaka drog vi en lättnandets suck då vi upptäckte att Stefan redan hade varit och köpt öl, två stycken till antalet. Han hade alltså glömt sitt löfte. Relativt snart insåg dock Stefan sin glömska och började insistera på att ändå köpa oss varsin öl. ”Nej nej, det behövs verkligen inte” försökte vi övertyga honom. ”Vi ska ju ändå gå snart och du ska inte behöva slösa på dina Brasilienbesparingar för vår skull”. Stefan gav sig emellertid inte och snart kom han fram till en enligt honom väldigt bra kompromiss. Utan förvarning tog han tag i sin egen öl, sträckte sig över bordet och hällde hälften av glasets innehåll i mitt glas. Jag överdriver inte när jag säger att jag blev helt paff. Så pass paff att jag inte fick fram något bättre än ett litet tafatt ”tack” till Stefan, som nöjt lutade sig tillbaka samtidigt som han kollade på mig och gåvan jag fått av honom. Jag hade inget annat val än att dricka. Varenda liten smutt jag tog kändes som att dricka hivsmittat blod ungefär. Om det rådde några som helst tvivel på att jag skulle få sjukdomen innan gjorde det definitivt inte det nu, tänkte jag i min okunskap. Varför, varför, varför skulle jag ha träffat på Stefan? Jag ville ju leva ett långt och friskt liv, inte dö i förtid av en simpel förkylning!

Efter ytterligare en liten stund skiljdes vi från Stefan. Två andra vänner hade nu anslutit sig till vår skara och vi skulle åka upp mot Åbolid för att hälsa på en då nyinflyttad kompis där uppe. Innan vi hann slita oss från Stefan ropade han högt (troligtvis så att flera bordsgrannar satte kvällsmaten i halsen): ”Natal killar, glöm aldrig det!” samtidigt som han gjorde någon egenmodifierad variant av hårdrockstecknet med handen triumferande så högt upp i luften han överhuvudtaget förmådde. Vi svarade med ett troligtvis ganska misslyckat försök till samma gest, sedan vände vi oss om. Vi kastade oss upp på våra cyklar och började trampa iväg för att lämna Stefan långt, långt bakom oss. Snart var han utom synhåll och kvar hade vi, om man bortser från ölen i kroppen, bara rädslan han givit oss. Var vi Hiv-smittade?

Givetvis var vi inte det. Hiv smittar via blod, sperma, bröstmjölk och slidsekret, inte när man delar en cigarett eller skakar hand. Dessutom var det ju inte ens säkert att Stefan bar på smittan, vi hade egentligen inte några som helst belägg för det. Hela kvällen och natten var jag dock oviss och målade gång på gång upp skräckscenarion i mitt inre, trots att mina vänner försökte försäkra mig om att jag inte under några omständigheter kunde vara smittad. Inte förrän jag dagen efter kunde gå in och kolla upp säkra fakta på Wikipedia kände jag mig helt säker. Jag kunde inte vara smittad. Inte under några som helst omständigheter. Sagan slutade lyckligt, i alla fall den här gången.

Varför berättar jag allt det här, kan man fråga sig. Jag skämmer ju nästan ut mig själv genom att visa på min egen okunskap och dess ganska pinsamma konsekvenser. Det är dock en smäll jag i så fall är beredd att ta. Jag tror nämligen att det finns en viktig poäng med min historia. Orsaken till min rädsla var okunskap. Så tror jag att det är med mycket, att man är rädd för saker för att man vet alldeles för lite om dem. Om det så gäller invandring, ormar eller flygplan så tror jag att mycket rädsla grundar sig i ren och skär okunskap. För att lindra mycket av den rädsla som finns i vårt samhälle skulle därför kunskap med fördel kunna användas som botemedel. Jag är inte först med att säga det, men det kan sägas många gånger tycker jag. Kunskap är bra. Att ny sådan ibland också kan leda till nya rädslor är förstås också sant, men i de fallen är i alla fall rädslan för det mesta befogad. Det var inte min rädsla för Stefans väldigt eventuella sjukdom.

Förresten. Om någon kollade på musikvideon jag hade med i föregående inlägg, blev ni rädda? Jag är är inte helt säker på min sak, men jag misstänker att en av tjejerna som är med i den är samma tjej som tjejen i den vida omtalade Apolivareklamen, Adina Fohlin. Jag tycker i vilket fall som helst att det är väldigt likt henne. Hon som så många genom ett facebookgruppmedlemskap säger sig vara rädda för. Det här skulle jag vilja säga är ytterligare ett exempel på att rädsla ofta beror på okunskap. För om folk visste, skulle de då säga att de är rädda för den här tjejen? Det tror jag knappast. I så fall är de sjukligt lättskrämda, alternativt vågar dom inte erkänna sin tidigare okunskap.

Ett vanligt blogginlägg helt enkelt

Vanligtvis när jag sätter mig för att skriva ett blogginlägg brukar jag ha en ganska väl uttänkt plan för vad inlägget ska innehålla. Ofta är det något jag har gått och funderat på ett tag och ofta blir det kanske inte exakt så som jag först hade tänkt mig, utan i regel lite längre samt med fokus på något annat, men i vilket fall som helst brukar jag i alla fall ha en idé innan jag slår mig ner i datastolen för att påbörja ett inlägg. Vanligtvis brukar jag också skriva mina inlägg i programmet Open Office (en gratisvariant av Word), mest för att det känns seriösare och mer lustfyllt än att skriva direkt på blogspot. Den här gången gör jag inte det. Inte heller har jag gått och grunnat på vad jag ska skriva om. Istället tänkte jag skriva ett mer traditionellt och stereotypt blogginlägg, innehållandes både fika och dagens outfit. Först tänkte jag bara bjuda på dagens låt!

The Slaves - Everyone Is On Drugs


Så var det avklarat. Om jag har uppfattat allting riktigt rätt så är just en sådan "dagens låt" någonting man med fördel kan inleda ett blogginlägg med. Efter det är en kortare beskrivning av dagen vanlig och jag ska därför försöka redogöra för min. Den började med en väldigt välbehövlig sovmorgon till 11.05, något som möjliggjorde att jag kunde få ihop de så viktiga åtta timmarna på natten. Sedan var det psykologi med Barbro som gällde, vilket som alltid var intressant. Vi talade om läderlappen och Jungs arketyper och jag kände under lektionen att jag verkligen vill läsa psykologi b till våren. På något sätt borde det väl gå att klämma in i schemat? Efter psykologin kunde jag tillsammans med mina klasskamrater kalasa på potatismos, någon form av köttfärsbiff samt lingonsylt i Linden. Det var gott. Sist på dagens skolschema stod ämnet Samhällskunskap och det blev en väldigt ogivande lektion. Vi fick nämligen, liksom de senaste lektionstillfällena, friheten sitta framför datorer största delen av lektionstiden och en sådan frihet klarar majoriteten av klass SP3A inte av (jag tillhör dessvärre denna majoritet). Mer tid lades på Paf le Chien än på att komma underfund med orsakerna till Etiopiens inte så väldigt avundsvärda ekonomiska situation, men magister Pihlkvist klagade inte utan var i vanlig ordning på gott humör trots att klassen inte visade något större intresse för Afrika. Det gick till och med så långt att även han försummade sina arbetsuppgifter för att istället hänge sig åt sparkandets konst. Inte mig emot dock, då jag var tvungen att samla styrka inför dagens mandomsprov: körskolelektion. Dagen till ära fick jag glida omkring i trakterna kring Torpa, vilket enligt mina mått mätt gick galant. Efter det att jag tagit mig framåt genom att sätta bilhjul i rullning kunde jag till sist rulla iväg hemåt på cykel. Hemma väntade en, beroende på att vi har hantverkare hemma, helt annorlunda mellanvåning än jag lämnat. Detta skulle jag kunna skriva mycket om, men jag nöjer mig istället med att klaga lite på att de satt diskmaskinen ur spel. Nu måste vi diska för hand i några veckor, hujedamej för det! Framåt kvällen bestämdes det efter initiativ av Mickan* att vi skulle fika. Som brukligt vid sådana tillfällen hade jag inga pengar att spendera utan fick istället sitta och kolla på när andra åt och drack. Inte kul, men jag kunde i alla fall unna mig två Corner så jag ska väl inte klaga så fruktansvärt mycket. Kallt var det dock, det kanske jag kan klaga på lite. Så pass kallt att jag var tvungen till en varm dusch när jag kom hem. Efter den varma duschen satte jag mig här och började skriva.

Ja, det var väl min dag i korthet. Kanske skulle det långa stycket kunna delas in i flera små men jag orkade inte tänka på sånt. Jag tänker inte heller läsa igenom det för att rätta till småfel innan jag trycker på den orange-vita knappen med texten "publicera inlägg". Det är ett tydligt tecken på att jag är trött. Innan jag avslutar med "tjingeling" återstår nu bara dagens utlovade outfit. Dessvärre har jag inte tagit en bild på denna, utan får använda två gamla bilder från facebook. Försök gärna att föreställ er hur det hade sett ut om jag stod framför spegeln med kameran i högsta hugg och med ett stelt leende istället. På det vänstra fotografiet har jag hur som helst på mig de byxor jag använt under dagen, på den högra tröjan. Byxorna är köpta på Brothers & Sisters och kostar runt femhundralappen, tröjan är köpt på MQ och är av märket Blueprint. Nu vet ni det, om ni mot förmodan fortfarande kommer ihåg det, och jag vet hur det känns att skriva ett relativt stereotypt blogginlägg. Headsetet är förresten egentillverkat och går inte att köpa i butik. Tjingeling!


*Den uppmärksamme läsaren kanske lägger märke till att det här är första gången jag publicerar en kompis namn i ett inlägg här på bloggen. Att jag gör det just i det här inlägget är givetvis ingen slump, då bloggare vanligtvis inte brukar vara sena med att avslöja alla hippa människor de umgås med.

Rädsla och Natal - del två

Innan jag fortsätter historien jag påbörjade i föregående inlägg vill jag bara klargöra en sak: Jag är fullt medveten om att jag efter det här inlägget kan komma att framstå som en väldigt okunnig person vars bildning inte är mycket bättre än en fjortonårig SD-sympatisörs. Måhända kan det därför tyckas underligt att jag ändå väljer att publicera det, och det är det kanske också. Men, jag försöker se det lite som Sokrates förmodligen hade sett det. I och med att jag erkänner min okunskap framstår jag inte som en ärkedum varelse, utan snarare som en klok sådan. Ty klokast är ju den som vet vad han inte vet, och i det här fallet var jag väl medveten om vad jag inte visste och vågar dessutom erkänna det nu i efterhand. För att ta reda på vad jag inte visste och vad det ledde till krävs det att man läser det här inlägget, vilket tar vid där det senaste slutade.

För att illustrera varför Natal var the place to be, som man säger på engelska, använde Stefan ett smörgåsbord som metafor. Det var nämligen vad Stefan menade att Natal var. Ett fakking jävla smörgåsbord. Då smörgåsbord var en metafor var det givetvis inte smörgåsar han menade att man kunde plocka från det, inte något annat ätligt heller för den delen, utan lättklädda och brunbrända brasilianska damer. De utan tvekan vackraste skapelserna på vår planet, enligt Stefan. Villiga och vackra fanns de där i tusentals för att behaga medelålders svenska män. Han berättade allting med en otrolig inlevelse samtidigt som han hade armbågen på bordet och satt lite lätt framåtlutad för att komma så nära oss som möjligt. Han frågade min kompis om han kunde få en cigarett och fick till svar att de kunde dela på en om han ville. Sedan såg han på oss igen, som om han skulle berätta meningen med livet ungefär (och det tyckte han väl kanske att han gjorde också).
”Natal, killar. Det är som ett fakking jävla smörgåsbord (han upprepade sig ständigt). Man sitter på hotellbalkongen på kvällen, dricker sig en gin och tonic och bestämmer sig för vad man ska ha just den kvällen. Ska jag ha en svart tös, en vit eller kanske någonting mitt emellan? Det går inte att misslyckas! Åker ni ner och gör det vill jag ta ett ordentligt snack med er efteråt” sa han och det blev tyst runt bordet. Vi såg på varandra och Stefan verkade nöjd över vår reaktion. Sedan slog han näven i bordet och sa att han bestämt var tvungen att springa på toa för att kissa. Vännen som hade delat cigarett med honom följde med medan jag satt ensam kvar med gossen som hade kommit sist i minigolfen. Så fort Stefan hade kommit ur vårt synfält vände sig gossen likblek mot mig och jag kunde inte förstå varför. Var han rädd eller något? Svaret var ja. Väldigt mycket ja.

”Jag tror att Stefan har HIV eller kanske till och med AIDS” sa han och jag skrattade till lite nervöst. Det kunde väl ändå inte stämma? Men min kompis fortsatte och snart var även jag övertygad om att så var fallet.
”Han har ju för fan knullat runt i hela jävla världen. Afrika, till och med. Jag tror knappast att han skyddar sig varje gång. Sen har han ett litet märke i ansiktet också, jag har för mig att man brukar få såna när man har HIV.”
Hjälp, tänkte jag. Det lät faktiskt väldigt troligt att han hade skaffat sig den berömda smittan på någon av sina resor. Vad skulle vi nu ta oss till? Hur smittar det? Jag hade ingen aning, min okunskap var fullständig. Vi hade redan skakat hans hand, innebar det att vi också var smittade? Och kompisen som stod inne på pissoaren tillsammans med honom, tänk om det skulle skvätta HIV-urin på honom? Han hade ju till och med delat cigarett med honom! Vad i hela friden skulle vi göra?

Snart kom Stefan och vår vän tillbaka och de verkade båda ha fattat tycke för varandra. Inte på samma sätt som Stefan och de brasilianska tjejerna kanske, men som två män som över en öl sprängt generationsbarriärerna och funnit vänskap. De slog sig ner vid vårt bord och jag kände mig väldigt mycket mer illa till mods än vad jag hade gjort innan. Stefan började titta finurligt på oss samtidigt som han tog upp sitt bankkort för att snurra på det på samma sätt som han hade gjort i kön innan.
”Nu ska jag bjuda alla på öl!” utbrast han och väntade sig förmodligen hurrarop, men jag blev mest bara kall. Bjuder han på öl kommer vi ju bli smittade allihop! Jag tänkte att nu gäller det att handla snabbt för att förhindra smittspridning. Mycket snabbt.

Ärade läsare, vår skribent och tillika huvudperson har återigen hamnat i en jobbig situation. Den här gången inte bara i dilemmat om han borde överge skrivandet för att sova istället, utan också i själva berättelsen. Hur skulle han klara sig undan att bli bjuden på öl? Och hur skulle han övervinna sin okunskap? Svaret på de frågorna och lite till kommer i nästa inlägg, ett inlägg som förhoppningsvis också kommer att innehålla slutet på den här berättelsen.

Rädsla och Natal - del ett

Någon gång under sommarlovets mittparti satt jag hemma framför datorn, ungefär på samma sätt som jag gör nu. Detta var, trots att det var sommar, ingen ovanlig företeelse utan något jag ägnade ganska många timmar åt. Det kan låta tragiskt, och det var det väl också, men just den här dagen sken solen utanför mitt fönster och jag kände därför en iver att få komma ut i friska luften. Hur, var bara frågeordet som skulle besvaras. Lyckligtvis tog det ingen längre tid innan en kompis ringde och frågade om jag var sugen på en runda minigolf. Visst, svarade jag som ju ville hitta på någonting. Någon timme senare infann jag mig därför vid Rosenlundsbadet, redo att beträda den beryktade Äventyrsgolfen tillsammans med vännen som hade ringt plus två andra kamrater. Vid den tidpunkten anade jag inte att det var upprinnelsen till vad som skulle bli en väldigt, väldigt orolig natt...

Det var inte bara äran som stod på spel när förste man placerade sin boll på första hålets utslagsplatta. Två av oss hade nämligen slagit vad om en öl på piren efter matchen (jag var inte en av de två, kanske bör tilläggas). Den som när alla arton hål var färdigspelade hade vidrört bollen minst antal gånger med klubban skulle bli bjuden på en stor stark av den andre. Således togs matchen på största möjliga allvar, i alla fall av de två som hade ingått vadet. Trots det slutade de båda när rundan var färdigspelad på plats tre respektive fyra, det vill säga sist och näst sist. Jag slutade ett slag bättre än vad personen som vann vadet fick, förloraren hamnade långt efter oss andra i protokollet. Fler detaljer kring matchen är egentligen irrelevanta för historien och vi kan därför förflytta oss framåt någon timme i tiden, till tidpunkten då vi hade nått fram till Piren. Jag, som i vanlig ordning hade en väldigt knaper budget att röra mig med, hade bestämt mig för att inte köpa någon öl. En öl blir ju lätt flera som man brukar säga, så jag köpte mig istället en milkshake att kalasa på. Lite smått barnsligt kändes det allt att sitta med den när mina vänner beställde in öl på öl, men jag gjorde så gott jag kunde för att passa in i den manliga gemenskapen. I det syftet rökte jag därför som en gammal skorsten samt deltog så aktivt jag bara kunde i samtalet vilket hade en relativt grabbig jargong. Efter ett tag kunde jag dock inte stå emot de andra pojkarnas påtryckningar och följde därför med till bardisken för att beställa en öl.

Mina vänner ställde sig först i kön för att beställa medan jag stod någon meter bakom. Innan de hunnit få sina öl hann en man i femtioårsåldern med Brasilientröja och ”Brazil” intatuerat på armen ställa sig jämte mig. Han tittade på mig lite då och då och jag började lite smått undra vad det egentligen var för en typ. Han hade solglasögonen hängda på sin tröjringning och snurrade skickligt på sitt bankkort vilket han hade tagit upp ur sin plånbok, kanske för att signalera att hans konto var synnerligen digert. Plötsligt möttes våra blickar och han log mot mig.
”Så du är ute och dricker öl en tisdag du” sa han och verkade tycka att det var helt rätt.
”Ja, men jag tar det ganska lugnt ikväll. Har dåligt med pengar och måste spara till helgen” svarade jag lite småbesvärat. Den besvärade tonen verkade inte vara något han la märke till då han fortsatte att prata med mig när vi stod där i väntan på att få beställa. Snart hade mina kamrater fått sina öl och gått och satt sig vid vårt bord igen. Jag beställde hastigt min och betalade så snabbt jag förmådde för att komma undan den vad det verkade ganska tragiska medelålders mannen. Med snabba steg gick jag sedan tillbaka till mina vänner för att berätta om mitt möte. Innan jag hann göra det kom dock mannen och frågade om han kunde sätta sig hos oss. Vi kunde inte säga nej, även om i alla fall jag innerst inne ville det, och han presenterade sig vänligt med handskakningar och allt som hör därtill. Stefan var hans namn. Samtalet rullade igång och han levde snart upp till mina förutfattade meningar då det visade sig att han var en pratglad karl, vilket till viss del kanske berodde på mängden alkohol han hade i blodet. Vad vi pratade om till en början minns jag inte riktigt, men efter några minuter fick samtalet en oväntad vändning efter det att vi frågat honom om hans tröja och tatuering. Packat och Klart, När och Fjärran och allt vad reseprogram heter kan slänga sig i väggen, den här mannen visste nämligen hur man ska marknadsföra ett resmål!

Han började med att berätta att han hade varit i Brasilien inte mindre än sju gånger de senaste fem åren. En ganska remarkabel siffra skulle jag, som knappt varit utanför Europa, vilja säga. Vidare berättade han att han hade varit i nästan hela världen men att Brasilien, eller närmare bestämt turistorten Natal, var det bästa stället han någonsin besökt. Ganska naturligt frågade vi varför, det borde väl vara ungefär som vilken turistort som helst tänkte vi. Verkligen inte, menade Stefan.

Vill du veta varför Stefan ansåg Natal vara himmelriket på jorden? Eller varför jag sov väldigt dåligt kommande natt? Och hur i hela helvete kan det komma sig att jag tar upp Apolivareklamen i nästa inlägg? Allt det här och mycket mer får du veta nästa gång jag uppdaterar bloggen, vilket kommer att ske när jag orkar med det. Lev väl till dess att så inträffar! (Jag ska försöka bli bättre på att färdigställa inlägg innan jag publicerar dem, så att ni ska slippa sådana här taskiga cliffhangers, men jag tyckte det var dags för ett inlägg nu så det är lika bra att göra så här.)