Rädsla och Natal – del tre

Huruvida det förrförra inläggets abrupta slut har vållat huvudbry för någon vet jag inte, men om så har varit fallet kommer här förmodligen svar på de flesta av de frågor som har begrundats. För oinsatta läsare rekommenderas en genomläsning av först det här inlägget och sen det här för att förstå nedanstående text, vilken i vanlig ordning tar vid ungefär där den förra slutade.

För att lyckas slippa bli bjuden på öl av Stefan blev jag tvungen att ta till en uråldrig men ack så effektiv ursäkt, ofta använd i samband med flykter från jobbiga situationer. Jag hävdade sammanbitet att om jag inte skulle få lämna bordet en stund, ja då skulle trycket i de södra regionerna bli mig övermäktigt och en olycka skulle obönhörligen tvingas äga rum. Då ingen tyckte att en okontrollerbar tsunami i byxan lät lattjo lät de mig gå iväg för att uträtta mina i själva verket ganska små behov. Med mig ville också kompisen som från början väckt min smittorädsla följa, så tillsammans gick vi och ställde oss framför pissoaren, bara för att där spä på oron ännu mer. ”Vad ska vi ta oss till?” hit och ”jag som ville bli pappa” dit, vi trodde nästan att vi redan var förlorade i dåligt immunförsvar och regelbundna sjukhusbesök för gott. Hade jag haft handsprit på mig hade nog halva flaskan gått åt efter det att vi uträttat våra behov och börjat hygienisera oss (Stefan hade ju nyss varit inne på samma pissoar!). Istället för handsprit fick vi nöja oss med tvål och vatten och efter det att vi rengjort oss med dessa enda tillgängliga medel begav vi oss med tunga steg tillbaka till vår kompis och Stefan, som vi hoppades hade glömt bort sitt löfte om att bjuda på öl.

När vi kom tillbaka drog vi en lättnandets suck då vi upptäckte att Stefan redan hade varit och köpt öl, två stycken till antalet. Han hade alltså glömt sitt löfte. Relativt snart insåg dock Stefan sin glömska och började insistera på att ändå köpa oss varsin öl. ”Nej nej, det behövs verkligen inte” försökte vi övertyga honom. ”Vi ska ju ändå gå snart och du ska inte behöva slösa på dina Brasilienbesparingar för vår skull”. Stefan gav sig emellertid inte och snart kom han fram till en enligt honom väldigt bra kompromiss. Utan förvarning tog han tag i sin egen öl, sträckte sig över bordet och hällde hälften av glasets innehåll i mitt glas. Jag överdriver inte när jag säger att jag blev helt paff. Så pass paff att jag inte fick fram något bättre än ett litet tafatt ”tack” till Stefan, som nöjt lutade sig tillbaka samtidigt som han kollade på mig och gåvan jag fått av honom. Jag hade inget annat val än att dricka. Varenda liten smutt jag tog kändes som att dricka hivsmittat blod ungefär. Om det rådde några som helst tvivel på att jag skulle få sjukdomen innan gjorde det definitivt inte det nu, tänkte jag i min okunskap. Varför, varför, varför skulle jag ha träffat på Stefan? Jag ville ju leva ett långt och friskt liv, inte dö i förtid av en simpel förkylning!

Efter ytterligare en liten stund skiljdes vi från Stefan. Två andra vänner hade nu anslutit sig till vår skara och vi skulle åka upp mot Åbolid för att hälsa på en då nyinflyttad kompis där uppe. Innan vi hann slita oss från Stefan ropade han högt (troligtvis så att flera bordsgrannar satte kvällsmaten i halsen): ”Natal killar, glöm aldrig det!” samtidigt som han gjorde någon egenmodifierad variant av hårdrockstecknet med handen triumferande så högt upp i luften han överhuvudtaget förmådde. Vi svarade med ett troligtvis ganska misslyckat försök till samma gest, sedan vände vi oss om. Vi kastade oss upp på våra cyklar och började trampa iväg för att lämna Stefan långt, långt bakom oss. Snart var han utom synhåll och kvar hade vi, om man bortser från ölen i kroppen, bara rädslan han givit oss. Var vi Hiv-smittade?

Givetvis var vi inte det. Hiv smittar via blod, sperma, bröstmjölk och slidsekret, inte när man delar en cigarett eller skakar hand. Dessutom var det ju inte ens säkert att Stefan bar på smittan, vi hade egentligen inte några som helst belägg för det. Hela kvällen och natten var jag dock oviss och målade gång på gång upp skräckscenarion i mitt inre, trots att mina vänner försökte försäkra mig om att jag inte under några omständigheter kunde vara smittad. Inte förrän jag dagen efter kunde gå in och kolla upp säkra fakta på Wikipedia kände jag mig helt säker. Jag kunde inte vara smittad. Inte under några som helst omständigheter. Sagan slutade lyckligt, i alla fall den här gången.

Varför berättar jag allt det här, kan man fråga sig. Jag skämmer ju nästan ut mig själv genom att visa på min egen okunskap och dess ganska pinsamma konsekvenser. Det är dock en smäll jag i så fall är beredd att ta. Jag tror nämligen att det finns en viktig poäng med min historia. Orsaken till min rädsla var okunskap. Så tror jag att det är med mycket, att man är rädd för saker för att man vet alldeles för lite om dem. Om det så gäller invandring, ormar eller flygplan så tror jag att mycket rädsla grundar sig i ren och skär okunskap. För att lindra mycket av den rädsla som finns i vårt samhälle skulle därför kunskap med fördel kunna användas som botemedel. Jag är inte först med att säga det, men det kan sägas många gånger tycker jag. Kunskap är bra. Att ny sådan ibland också kan leda till nya rädslor är förstås också sant, men i de fallen är i alla fall rädslan för det mesta befogad. Det var inte min rädsla för Stefans väldigt eventuella sjukdom.

Förresten. Om någon kollade på musikvideon jag hade med i föregående inlägg, blev ni rädda? Jag är är inte helt säker på min sak, men jag misstänker att en av tjejerna som är med i den är samma tjej som tjejen i den vida omtalade Apolivareklamen, Adina Fohlin. Jag tycker i vilket fall som helst att det är väldigt likt henne. Hon som så många genom ett facebookgruppmedlemskap säger sig vara rädda för. Det här skulle jag vilja säga är ytterligare ett exempel på att rädsla ofta beror på okunskap. För om folk visste, skulle de då säga att de är rädda för den här tjejen? Det tror jag knappast. I så fall är de sjukligt lättskrämda, alternativt vågar dom inte erkänna sin tidigare okunskap.