.jpg)
Ibland letar man inte, men hittar någonting ändå.
Det här är historien om hur jag hittade min andra och nuvarande tygpåse.
Ärade läsare, som ni kanske kommer ihåg slutade mitt senaste inlägg med att jag åkte till Prag. Detta gjorde jag tillsammans med ett gäng andra alkoholglada svenskar i det ungefärliga åldersspannet 14-54 år. Resans syfte var berusning snarare än belevning, vilket inte minst det faktum att busschauförrens anektdoter uteslutande handlade om alkohol vittnade om. Inte ett ord sades om varken kultur eller historia, vilket var något som jag, som ändå ser mig själv som en relativt intellektuell varelse, kände en viss besvikelse över. Men, det var bara att byta ut det sura äpplet mot en ljummen öl och börja dricka. Vi skulle ju ändå till Tjeckien; det underbara ölets förlovade land.
Efter en oerhört yster bussresa till vår destination blev det inte mindre livat när vi väl kom fram. Nej, föga oväntat blev det istället tvärtom; detta var resan då uttrycket "nu dyker vi!" började myntas i stora kvantiteter och det var sannerligen befogat. Ytterst sällan var våra begynnande mustascher fria från ölskum då det döks konstant på alla möjliga ställen; varken hederliga suputttillhåll såsom hotellrum, parkbänkar och obskyra kvarterskrogar eller mindre vanliga förtäringsplatser såsom framför kyrktorn och på trampåtar (för att undanröja eventuella bevismaterial för sjöfylleri är ölen inte med på bild) gick fria från vårt ideliga dykande. Som brukligt vid inmundigande av alkohol ledde det också vid ett antal tillfällen till mer eller mindre egendomliga situationer och händelser; vissa gånger handlade det om kärleksfulla närmanden som kunde sluta både bra och dåligt; andra gånger handlade det om lustiga glasögon och annat som sattes antingen så här eller så här eller så här i trakterna på människokroppen där det är brukligt att sätta glasögon.
Mer än så tänker jag inte berätta om resans inledande dagar, men innan jag går vidare lägger jag upp ännu en bild som jag tycker sammanfattar dem ganska bra. Bara för att försäkra mig om att ni förstår vad de kretsade kring liksom.
På vad jag tror var den näst sista dagen i Prag hände saker som inte helt, men i alla fall delvis, förflyttade fokus från broder alkohol till mer seriösa grejer. Inte för att alkohol inte är seriösa grejer, men ja, ni förstår vad jag menar.
Dagen vår resa fick en oväntad vändning var en dag då vi av någon anledning bestämde oss för att besöka både den gamla judiska kyrkogården och Kafkamuseet. Hur det blev så vet jag inte säkert, men kanske hade min intellektuella törst smittat av sig på mina medresenärer och trängt undan törsten på öl för några timmar. Jag klagade inte och först av allt begav vi oss mot kvarteren där den judiska kyrkogården skulle finnas. Länge sökte vi där efter gravstenar och annat som hör kyrkogårdar till, men vi hade ingen större framgång i vårt sökande. Som bäst lyckades vi hitta ett kikhål igenom vilket man, om man stod på tå, kunde skymta en drös snea och inte allt för dekorativa stenbumlingar. Hur det kunde vara någonting värt att besöka förstod jag inte för fem öre, och tyckte att det varit bortslösade timmar och minuter vi ägnat åt sökandet efter kyrkogården.
Nästa anhalt den dagen var som jag tidigare har nämnt Kafkamuseet. Innan vi kom dit tog vi emellertid en paus på en gräsplätt vid floden Moldau, där vi satte oss för att vila våra trötta ben (bild). Det var en synnerligen välbehövlig paus, som också bar fin frukt i form av fotot på ankjäveln som figurerar på den här bloggens header. Ännu finare frukt bar dock pausen i form av ett lite amatörmässigt filosofiskt samtal om determinism. Det började med att min naturvetenskapligt intresserade kompis Thorsten tog upp teorin om att den fria viljan inte existerar, med argumentet att allting, inklusive människans vilja, är orsaksbestämt. Jag, som varken då eller nu vill finna mig i att det är så, sa att det är en spännande tes som redan de gamla grekerna spekulerade i, men fortsatte med att jag ändå är ganska övertygad om att det inte kan vara så. "Om jag bestämmer mig för att lyfta på armen, så gör jag det, och om jag bestämmer mig för att inte lyfta på armen, gör jag det inte. Hur jag väljer att handla beror inte på någon lång orsakskedja utan just på vad jag väljer" sade jag och la fram ytterligare något argument, förmodligen det om att alla händelser faktiskt inte behöver ha någon orsak, utan händer ändå. Sedan var det inte mycket mer med den saken. I alla fall inte just då.
Efter de filosofiska utsvävningarna vid Moldau fortsatte vi så äntligen till Kafkamuseet; hela Pragresans intellektuella klimax. Att få gå omkring där i tysthet, bland fotografier och informativa texter, var som ett stort glas apelsinjuice för min under resan annars så förtappade kropp och själ; till skillnad från Pilsner Urquellen smakade det inte bara gott, utan var också nyttigt. Mitt i all dekadens fick jag gudskelov äntligen en välbehövlig dos belevning!
När vi till slut var klara inne på museidelen blev vi kvar en stund på souvernirshopdelen. Ingen, allra minst jag, tänkte egentligen köpa någonting, men vi tänkte att när vi ändå var där kunde vi ju fördriva lite tid genom att gå och kolla på alla Kafkasaker. Efter en stunds tittande upptäckte en av mina kompisar att framme vid kassan, där hängde det tygpåsar med olika Kafkamotiv. Tre-fyra stycken olika motiv fanns det att välja bland, och när min kompis visade mig dem blev jag genast förtjust. De var allihopa oerhört fina att se på, de var inte alltför dyra och jag var dessutom i behov av en ny tygpåse eftersom det hade börjat gå hål på min gamla gröna. Men, det fanns ett stort men, och det var det faktum att jag knappt hade läst något med Kafka. Hur skulle jag då rättfärdigt kunna bära en sådan påse? Jag skulle gå runt och känna mig ovärdig, som en jävla prettowannabe, inte bättre än småtjejerna som skamlöst iklär sig Rolling Stones-tröjor utan att veta vem Mick Jagger är. En sådan skulle jag bli, om jag köpte Kafkapåsen, tänkte jag, och det var absolut inget jag ville.
Men, till historien om vad som hände på Kafkamuséets souvernirshop finns ytterligare ett men, och det står mina kära vänner för. För trots mina tvivel på mig själv som rättmätig bärare av en Kafkapåse stod dessa nämligen fast vid ståndpunkten att en sådan skulle passa mig väldigt väl, och hör och häpna; de var så pass övertygande att de fick mig att köpa en.
Det är ett köp som jag än så länge aldrig har ångrat.
Vår huvudperson har nu alltså köpt sig en Kafkapåse. Vad spelar egentligen det för roll? Väldigt mycket roll ska det visa sig i nästa inlägg. Underligt kan tyckas, men så är fallet. Proleps ges i detta inlägg i form av en bild:
Kuriosa: Bilden som visar resultatet av ett misslyckat kärleksfullt närmande las, liksom de andra bilderna det länkas till i det här inlägget, till en början upp på imageshack, men på grund av att imageshack valde att göra så här med bilden fick jag vara lite inkonsekvent och använda dess länk till facebook istället.
