Den andra SMS-vågens begynnelse

Det här skulle egentligen vara mitt sista inlägg om sms, men jag har bestämt mig för att två delar inte är tillräckligt. Eller, egentligen är det tillräckligt men jag tänkte att jag lika gärna kan publicera det jag åstadkommit ikväll istället för att vänta tills allt är färdigskrivet. På så sätt blir spänningen högre, inläggen kortare och jag får upp min statistik vad gäller antalet publicerade inlägg i veckan. Det här och nästkommande inlägg kommer förmodligen bli svårare att skriva än del ett. I värsta fall kommer det innebära att de också blir mindre underhållande. Detta beror bland annat på att det jag nu ska återge ligger närmare i tid, vilket innebär att händelserna inte är preskriberade och att folk i och med det kan känna sig träffade och i värsta fall ta illa vid. Dessutom kan jag nu inte följa en lika rak story som senast utan måste hoppa lite i tid och mellan olika episoder. Men, det får bära eller brista och jag ska publicera hur dåligt det än kan tänkas bli. Har vi tur behöver det ju inte ens bli dåligt och det är trots allt hög tid för nya inlägg.

Jag tänkte ta vid ungefär där del ett tog slut. Har man läst den delen kanske man kan erinra sig om att mitt högst tafatta förhållande tog slut precis i samma stund som mina pengar på mobilen tog slut. Efter det kunde jag inte svara på flickans sms och när hon inte fick några svar slutade givetvis också hon att sms:a till mig. Vad jag inte berättade var att flickan faktiskt skickade ett sms några månader senare där hon skrev att hon saknade mig. Visst kändes det lite i hjärtgropen när jag såg det, men jag hade fortfarande inga pengar på mobilen och hennes försök att återknyta kontakten rann således ut i sanden.

Det skulle dröja länge innan jag nästa gång kunde svara på någons sms, ty jag tog aldrig tag i saken och fyllde på min mobiltelefon. Väldigt länge skulle det dröja. Månader blev till år och jag kommer inte ihåg om det var i åttan eller nian när jag fick en ny telefon i julklapp. Att det dröjde så länge beror helt enkelt på att jag inte hade haft något egentligt behov av en mobil förrän fram till dess. Vid den tiden hade jag nämligen börjat vara ute lite längre om kvällarna och mor och far ville därför kunna nå mig om jag inte kom hem i tid. Kom hem i tid gjorde jag så klart ändå inte, men nu kunde de i alla fall ringa och få reda på om jag levde. De pengar som fanns på mobilen när jag fick den gjorde jag slut på relativt snabbt, till viss del på att skicka sms. Dessa sms var dock väldigt få till antalet och jag föredrog istället att ringa mina kamrater om jag ville någonting. Korta koncisa samtal istället för omständiga sms, vilket som är smidigast är ju lika självklart som att Elvis är död och att Michael Jackson kommer leva för evigt tänkte jag.

Så tänkte jag länge. Sms ansåg jag till sin natur vara ytliga och jag såg mig inte som en speciellt ytlig person. Sms var under min värdighet, skulle man kunna säga att jag tyckte. Därför gjorde jag det till en principsak att aldrig skicka sms och om någon skickade till mig hade jag väldigt sällan pengar att svara med. Trots att min inkorg inte rymmer särskilt många meddelanden blev den aldrig full och även den här gången blev månader till år innan någonting hände på sms-fronten. Dessa månader och år kan sägas ha pågått fram till för ungefär någon månad sedan, då jag befann mig på den festival som går av stapeln i Borlänge och heter Peace & Love. Där kollapsade inte bara min tro på att Michael Jacksons liv är evigt, min syn på sms förändrades också radikalt.

Under min andra dag på festivalen, det vill säga onsdagen, hade jag på kvällen sett ett band. Vilket det var kommer jag inte ihåg, men det är inte heller relevant för historien. I vilket fall som helst så hade jag i publikvimlet lyckats tappa bort mina kompisar och efter spelningen fick jag därför gå de 20 minuterna till campingområdet helt själv. Full och trött som jag var började ensamheten bli väldigt påtaglig och jag var redo att ta till desperata åtgärder för att lindra den. Jag stoppade ner höger hand i min trasiga byxficka för att hala upp en cigarett, gjorde så och stoppade tillbaka paketet i den trasiga fickan. När jag lade tillbaka paketet snuddade jag lite lätt med handen på min mobil och tänkte att det kan väl inte skada att ta upp den för att kolla vad klockan är. Vad klockan var minns jag inte men jag gjorde mer med mobilen än att kolla på den. Utan att jag hann tänka på vad jag egentligen höll på med hade jag knappat mig fram till sms-menyn och var i full färd med att skriva ett sms. Jag skrev till någon som befann sig hemma i Jönköping, många mil söderut. Jag väntade mig inget direkt svar då jag visste att personen skulle upp tidigt och jobba dagen efter, men det kändes ändå väldigt fint att bara höra av sig. Det blev inte många ord som skickades iväg, men dagen efter fick jag svar och aldrig trodde jag att lyckan över ett sms kunde vara så stor. ”Det är bara ytligt trams” hade jag ju tänkt fram till just den stunden. Stunden då min andra sms-våg började.

Fortsättning följer...

Hemlösa i The Sims 3 och jetsetters i Visby

För de läsare som inte vet så mycket om min familj kan jag berätta att jag har en syster som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Hennes namn vill jag av integritetsskäl inte blotta här på bloggen, men jag kan delge information om hennes ålder och intressen i en liten blygsam faktaruta.

Elias syster
Ålder: 8 år
Intressen: Spela The Sims 2

Adderar man de siffror som finns i faktarutan (8+2) får man talet 10. Det är lustigt, för exakt så många bokstäver innehåller det ord vilket var min första kontakt med min systers favoritspels föregångare. Jag var nog ungefär lika gammal som henne när jag under en rast gick omkring på skolgården med två klasskompisar. De samtalade om hur man kunde få nästintill oändligt mycket pengar i ett dataspel jag aldrig tidigare hade hört talas om. Ett mycket underligt ord satte sig på mitt minne: ”klapaucius”. Tio bokstäver långt och nyckeln till alla rikedomar man kan tänka sig i simmarnas värld (att man sedan tvingas sitta och trycka på ”!” och ”; ”för att bli riktigt groteskt rik behöver vi inte låtsas om).

Jag blev nyfiken på spelet som kunde simulera ett vanligt människoliv och införskaffade mig därför ett eget exemplar. Givetvis var det första jag gjorde att skapa en sim, köpa den största tomten i grannskapet och genom klapaucius fuska åt mig så mycket pengar jag bara kunde. Det var ju vad mina klasskamrater hade pratat om, hur man kunde leva drömlivet som ekonomiskt oberoende. Jag byggde ett gigantiskt hus till min sim där han skulle leva ensam bland de dyraste av TV-apparater, största av poolar och vackraste av tavlor. En fin tillvaro kan tyckas, men jag tröttnade snabbt vilket ledde till att jag skapade en ny sim och började om på nytt. Samma procedur denna gång; klapaucius och ett hus tillräckligt exklusivt för vilken filmstjärna som helst. Även denna gång tröttnade jag dock på simmens inrutade tillvaro och började återigen om från början. Efter ett tag började jag om igen.

Och igen.

Och igen.

När jag nästan hade tröttnat på The Sims började det titt som tätt dyka upp expansioner till spelet. Någon innebar att man kunde lära sig trolla, någon annan att man kunde ge sig iväg på semester. Den senare expansionen, On Holiday, lånade min bror hem av en kompis och jag blev återigen intresserad av att börja spela. Tänk att få åka iväg på lyxsemester, likt en Stockholmsvecka i Visby, med sina simmar. Vilken drömtillvaro! Inte behövde jag heller, som de snickare Stefan Köhler lite föraktfullt talar om i artikeln, spara ihop pengar hela året för att ha råd, ty min mängd simdaler var ju obegränsade. Champagnen kanske inte sprutades fullt lika friskt på mina semestrar i The Sims som partyelitens i Visby, men nog kunde jag konsten att spendera pengar.

Underligt nog blev jag efter tag också trött på det. Det var helt enkelt inte lika roligt att vara ekonomiskt oberoende och festa upp pengar i solskenet som jag hade trott. Jag bestämde mig för att ännu en gång börja om på nytt, men den här gången gjorde jag annorlunda. Jag skulle inte fuska.

Hör och häpna, men mitt spelande fick nu en helt annan lyster. Det var spännande, det var utmanande och det var roligt. Det fanns någon form av mening i det och jag tröttnade inte alls lika lätt som innan. ”Det är vägen som är mödan värd” har Karin Boye sagt och det stämde mer än väl på mitt utövande av The Sims. Varje simdal jag tjänade in kändes värdefull och när jag äntligen hade råd att åka iväg på semester med min sim (givetvis till det billigaste resmålet) var glädjen enorm. Till skillnad från Stefan Köhler, som tydligen inte har drabbats av lågkonjunkturen för att han inte har något jobb, hade jag genom hårt arbete fått möjlighet att åka iväg från den slentrianmässiga vardagen. Jag inbillade mig att min sim för detta var både stolt och lycklig och det kändes bra.

Idag är det längesen jag spelade The Sims. Planer har funnits på att testa The Sims 2, men att simmarna då också måste dö har avskräckt mig från att skrida till verket. Nu finns det tydligen ytterligare en upplaga av spelet; The Sims 3. Samma dag som jag stötte på artikeln från vilken jag refererat till ovan stötte jag också på en artikel om en blogg som handlar om just det spelet. I den tar Robin Burkinshaw metoden att inte fuska ett steg längre då han låter sina två simmar vara hemlösa. Kev och Alice heter de, far och dotter. Kev är sinnebilden av en dålig fader, Alice är en godhjärtad flicka med dåligt självförtroende. I bloggen får man följa deras öden och missöden och jag kan inte säga annat än att jag tar intryck av deras hjärtskärande historia, trots att de bara är fiktiva figurer i ett dataspel. Det är lite underligt. Ännu mer underligt blir det när jag jämför deras tillvaro med bratsen i den andra artikeln. Jag undrar: vilka är egentligen lyckligast?

När jag tänker på det kommer jag hela tiden in på mina egna erfarenheter av The Sims. När jag inte behövde anstränga mig för pengar, då var det tråkigt. När jag istället behövde anstränga mig, då blev det genast mer intressant. Bratsens tillvaro känns i mångt och mycket som en fasad. Bakom korta förbindelser med slitzbrudar, trendigt rosévin och stora båtar (vilka tydligen bara är optimistjollar i jämförelse med båtarna i Saint-Tropez) tror jag att det kan dölja sig stora doser ensamhet och olycka. De skulle aldrig erkänna det själva, och det behöver inte stämma på gemene man, men jag tror att det mycket väl kan vara så. I Kev och Alice fall känns olyckan mer naken. Ingen av dem får speciellt mycket kärlek från någon, de sover på parkbänkar och kan knappt äta sig mätta. Min fundering om vilka som är lyckligast, eller minst olyckliga, kvarstår alltjämt.

I en av de många kommentarer som finns till artikeln om Visbystekarna skrev någon att sann lycka når man inte genom egoism, utan altruism. Jag har har själv svårt att tro att sann altruism verkligen existerar. Stefan Köhler jobbar tydligen på en ny internetsida där man ska kunna donera vatten till tredje världen. Det känns inte som altruism, även om det säkerligen kan göra en hel del gott. Snarare känns det som någon form av verksamhet för att göra Stefan Köhlers samvete lite lättare när han pungar ut 20 000 kr på champagne varje kväll, av vilken han sedan sprutar ut hälften på andra. Doneringssajten blir ett sätt för honom att bättra på sin karma. Lite lyckligare blir han kanske, men jag tror knappast att han blir lycklig.

I ett inlägg beskrivs hur Alice tjänar sina allra första pengar, 100 hårt förvärvade simdaler. Då hennes egen livssituation kan tyckas vara så långt ifrån en dräglig tillvaro det bara går att komma är det ett välkommet tillskott till hennes uppehälle. 100 simdaler, det är en hel förmögenhet för stackars hemlösa Alice. Men, hon går inte bums och köper mat för det, som man skulle kunna tro. Nej, istället gör hon något som nästan får mig att tro på att altruism faktiskt existerar. Här skänker hon pengarna till välgörenhet. När hon gör det, då tror jag faktiskt att hon känner sig lyckligare än Stefan Köhler gör när han sprutar champagne över lättklädda damer i Visby. Jag tror faktiskt det.


(Det utlovade inlägget om min andra SMS-våg blir förhoppningsvis nästa inlägg)

Den första SMS-vågen

För ett ganska stort antal år sedan, när sommarlovet nyss var avslutat och det var fredag, tog jag och två kamrater igen en av lovets förlorade baddagar på Jönköpings stolta badhus Rosenlundsbadet. Det var en fin dag och likt pojkar brukar göra försökte vi hävda vår ställning i gruppen genom att tävla i diverse olika egenpåkomna grenar, grenar som troligtvis aldrig kommer finnas representerade vid de olympiska spelen. Viktigast av dem alla var vem som kunde dra på sig flest tillsägningar av badvakterna utan att bli utslängd, näst viktigast var nog bastutävlingen och tredje viktigast var förmodligen vem som kunde äta flest varma chips (den sistnämnda kanske var en aning inofficiell, jag var nog egentligen den enda som visste om själva tävlingsmomentet, men jag nämnde den för att kunna räkna mig som segrare i åtminstone en gren). Dessa tre var, som man kan förstå, individuella grenar, men faktum är att vi också ägnade oss åt en lagsport. Denna gren utövade vi inte främst för att hävda vår ställning gentemot varandra i gruppen, utan snarare för att hävda vår grupps ställning gentemot andra killgrupper. Att vi såg grenen som en lagsport ser jag idag som synnerligen underligt och jag kan inte säga annat än att jag skäms över att skriva det, men grenen gick ut på att lära känna och sedermera bli ihop med tjejer. Detta hände sig nämligen på den tiden då man fortfarande frågade chans på varandra. Att man bara varit bekant med någon under en väldigt kort tid sågs inte som ett hinder för att fråga personen om man hade chans eller inte. Eller fråga och fråga, oftast sade man till en kompis att fråga åt en och kanske är det en anledning till att vi räknade grenen som en lagsport.

I vilket fall som helst så lyckades vi träffa två tjejer, en blond och en brunhårig, vars nummer vi också erövrade. Jag hade precis skaffat min allra första mobiltelefon och kunde således inte mitt eget telefonnummer utantill. För att kunna dela med mig av det krävdes därför att jag sprang in i herrarnas omklädningsrum för att hämta min mobil och sedan från den läsa upp mitt nummer för de båda flickorna. Detta fann jag väldigt pinsamt, men det slutade ändå med att alla efter sessionen på Rosenlund hade varandras nummer. Inga hade blivit ihop, vilket hade varit dagens mål, men vi var en god bit på väg. Vi hade halva inne och den första halvleken kunde därmed blåsas av.

Dagen efter samlades så det lilla laget på tre unga gossar hemma hos en av oss för att sms:a med gårdagens nya bekantskaper. Andra halvlek var redo att blåsas igång! Jag minns inte exakt vad vi skrev, men jag vet hur vi skrev. ”I sms använder man varken stor bokstav eller punkter” hade en av mina kompisar sagt och jag hade tagit åt mig av den så kallade visdomen. Mitt första sms, som gick till den flicka jag fått mest kontakt med dagen före (den brunhåriga), kan därför ha sett ut någonting i den här stilen:

hej vi träffades igår o ja tkr du va söt va gör du?

Inte riktigt så kanske, men ni fattar stuket. I vilket fall som helst så ledde det ena till det andra och snart kunde jag titulera flickan som ”min flickvän”. Det var inte jag som frågade chans, inte heller hon, utan givetvis min kompis. Modet att skicka iväg ett sms med texten ”får jag chans på dig?” hade jag helt enkelt inte. När vi nu var tillsammans kan man tänka sig att vi också bestämde träff någonstans för att ses, men det gjorde vi inte. Anledningen var att min flickvän bodde i en stad flera mil bort, alldeles för långt bort för att kunna träffas bara sådär. Vi fick istället kommunicera via sms och i alla fall jag tyckte nästan att det räckte så. De små och kärleksfulla meddelandena hon skickade till mig lyste upp min tillvaro ganska markant och jag tyckte det var lite trevligt att avsluta mina meddelanden med saker som ”pusselipuss” och ”kyss”. Jag kunde ju i alla fall säga att jag hade en tjej om någon frågade, att vi bara hade träffats en gång och att den enda kommunikation vi hade var genom sms var liksom mindre viktigt.

Några dagar senare befann jag mig återigen hemma hos min kompis. Den här gången hade han tagit mod till sig att ringa istället för att sms:a. Han hade nämligen blivit tillsammans med den andra tjejen, och jag satt skräckslagen och kollade på när han pratade med henne. Tankarna kretsade bara kring ett eventuellt samtal med min flickvän, vars röst jag inte ens kom ihåg hur den lät. Vad skulle jag egentligen säga? Inte kunde jag prata om vädret, det skulle kännas fånigt, och inte kunde jag prata om innebandy, mitt vid den tiden största intresse, för det gillade hon inte alls. Paniken började ta sig uttryck i en högre andningsfrekvens och blanka svettdroppar i pannan. Våra sms hade egentligen inte handlat om någonting, de var bara nonsens. Jag visste nästan ingenting om flickan som skulle föreställa min flickvän, och nu skulle jag kanske tvingas prata med henne. Vad skulle jag ta mig till?!

Givetvis slutade det med att jag fick prata med henne, och givetvis slutade det med ett socialt självmord. I alla fall tyckte jag det. ”Jag vet inte vad jag ska säga” är det enda jag kommer ihåg att jag lyckades få fram innan jag överräckte luren till min kompis. Epic fail, kort sagt.

Vi sms:ade några dagar till efter det, sedan tog pengarna på mitt kontantkort slut. Lika bra det, tänkte jag som mest hade tyckt att det var pinsamt efter vårt telefonsamtal. Jag gjorde officiellt aldrig slut men i praktiken var det slut redan efter de fåtalet ord vi yttrat till varandra i telefon. Om man nu ens kan säga att det hade börjat.

Det här var historien om min första sms-våg. Egentligen hade jag inte tänkt skriva så mycket om den, men jag hade visst mer att förtälja än jag trodde. I nästa inlägg kommer jag skriva om min andra sms-våg, vilken jag faktiskt fortfarande surfar omkring på. Vi får se om jag klarar av att hålla mig kvar på brädan fram till det att inlägget publiceras...

Cigaretter och rakblad

Har man någon gång köpt cigaretter på ICA Maxi så vet man att det går inte går till som i vilken kiosk eller Pressbyrå som helst. Nej, är man på Maxi och frågar efter exempelvis ett paket Marlboro röda får man inte paketet direkt i handen, som brukligt är i andra tobakssäljande affärer. Istället får man ett litet kort, prydligt och fint med en bild på det önskade cigarettpaketet och en liten streckkod. Detta kort tar man sedan med sig till en automat som finns belägen inte långt ifrån kassorna. För att få ut sitt efterlängtade paket cancerpinnar stoppar man därefter kortet i automaten så att den kan läsa av streckkoden, och vips ramlar det ner ett paket rykande (inte bokstavligt talat) färska ciggilusingar.

Ovanstående process kan tyckas lite omständlig, men givetvis finns det ett syfte med att samla butikens cigaretter i en automat. Vad syftet är orkar jag emellertid inte spekulera avsevärt mycket i. Vad jag däremot orkar är att dela med mig av en iakttagelse jag har gjort i samband med tidigare cigarettinköp på Maxi. Jämte ciggautomaten finns nämligen en annan automat, innehållandes rakblad. En rakbladsautomat och en cigarettautomat, sida vid sida på ett stort köpcenter i Jönköping. Ter det sig inte lite underligt? Det tyckte i alla fall jag till en början. Vid en första anblick är ju de båda produkterna, om man överdriver något, så långt ifrån lika det går att bli. Se bara:


Hur man än vrider eller vinklar det hela så är det väldigt svårt att se likheter, både vad gäller skapelsernas utseende och de traditionella användningsområdena.

En sen kväll för några månader sedan satt jag så och slökollade lite på youtube. Jag trillade över ett gammalt klipp med Magnus Uggla (klipp) i vilket han vid ungefär 03:18 påstås vara väldigt destruktiv. Förstöra sig själv. Självdestruktivitet. Klippet inspirerade mig att gå in på Wikipedia och söka på just ”självdestruktivitet”, vilket förde mig hit. Medan jag satt och läste artikeln gick det så sakteliga upp för mig; cigarett- och rakbladsautomater, deras innehåll är kanske inte så fruktansvärt olika varandras ändå! På empirisk väg visste jag redan en del om att bruka cigaretter, men hur det är att bryta mot rakbladets tillämpningsnormer visste jag inte mycket om. När jag nu läste om det förstod jag dock att rökning av cigaretter i munnen och skärning med rakblad på handleden i mångt och mycket är väldigt likartade fenomen. Varför, kan man fråga sig. Här kommer min redogörelse:

I artikeln står det att rakblad är det vanligast förekommande föremålet som används vid självskadebeteende. Med det i åtanke kan man sedan begrunda följande fakta (vissa saknar källa) om beteendet, alla hämtade från Wikipedia:

-Den som uppvisar detta beteende kan säga sig uppleva en känsla av lugn efteråt.
-Självskadebeteende upplevs ofta som beroendeframkallande.
-Ofta försöker närstående hindra personen i fråga att skada sig, eller bara säga att personen måste sluta skada sig själv, vilket inte alltid är enkelt.
-Har personen sjunkit för djupt ner i depressionen räknar personen självskadebeteendet som en vardagssyssla, precis som äta och sova.

På alla dessa fyra punkter kan en rökare troligtvis känna igen sig. Likheterna mellan rakblad och cigaretter finns alltså där. Båda tingen går att använda till att vara självdestruktiv och de bidrar till liknande symptom hos användaren. Jag säger inte att det är därför de båda går att finna i automater bredvid varandra på ICA Maxi, men det är ett nästan kusligt sammanträffande.

Det sägs att någon någon gång har sagt att ”varje bloss cannabis är som ett hyveltag mot hjärnan”, i syftet att avskräcka ungdomar. Kanske kommer samma person, eller någon annan med samma känsla för metaforer, någon gång i framtiden yppa att ”varje bloss tobak är som att skära sig med ett rakblad på handleden”. Om det ligger sanning i de orden eller inte låter jag vara osagt. I vilket fall som helst så står automaterna kvar där på Maxi, kanske för att påminna oss.

Recension och rättning av SvD:s faktaruta

Jag har under några kvällar tyvärr haft alldeles för mycket umgänge för att hinna skriva klart mitt inlägg om ensamhetspunkterna. Nu är jag dock ensam och därför redo att färdigställa min recension. Jag har, som jag skrev i föregående inlägg, betat av sju av de tio sysselsättningar SvD antingen gjorde tummen upp eller tummen ner för. Punkterna kommer att återges i kronologisk ordning och jag ska så gott det går försöka minnas hur pass ensam jag kände mig vid varje stund. Allting betygsätts efter skalan 0-5, där 0 är oändligt ensam och 5 är ej suktandes efter sällskap.

Förtära mat (tröstäta) – 3
Huruvida min kvällsmat beståendes av nudlar, gurka och mjölk kan definieras som ”tröstäta” kan givetvis diskuteras, men för enkelhetens skull väljer jag att räkna det som det. I vilket fall som helst så bidrog både tillagnings- och uppätningsprocessen till att jag kände mig ganska tillfreds med tillvaron. Tillfredsställelsen av att laga något och sedan tycka om det är något jag sällan får vara med om. Men, det saknades något under min stund som mästerkock och gourmand. Det saknades sällskap. Visst, pappas gamla Ulf Lundell-skivor är på sätt och vis en form av sällskap, men från dem fortsätter det bara att ljuda ”Lycklig, lycklig” vad som än händer. De kunde inte skratta åt att jag råkade spilla nudelkrydda på tröjan, de kunde inte konversera med mig under måltiden och, viktigast av allt, de tog inte på sig att diska all disk efteråt. Hade jag haft ett trevligt sällskap som gjorde allt detta hade min matstund blivit väldigt mycket trevligare. Trots detta var måltiden en helt okej stund, mest för att det var så trevligt att laga maten och såpass gott att äta den. Ensamhetskänslorna blossade endast upp lite sporadiskt och att äta mat får därför ses som en relativt bra sysselsättning när man känner sig ensam. I alla fall om man är hungrig.

Göra ingenting - 0
Att göra ingenting är precis lika tråkigt som det låter. Direkt efter det att jag satt mig i min fåtölj och börjat stirra upp i taket (vilket var det närmsta ingenting jag kunde komma) började ensamheten göra sig påmind. Det började rycka lite i ena kinden, benen började darra och mina funderingar kretsade bara kring andra människor. Människor jag ville träffa, människor som skulle ta mig ifrån den totala värdelöshet jag befann mig i. Detta var emellertid inte tillåtet under mitt experiment och den väldigt anskrämliga sysselsättningen ingenting tvingades fortgå den schemalagda tiden ut. Fy, ingenting är något jag med skärpa avråder från att göra om man känner sig ensam.

Spela gitarr (ha en hobby) – 3
Spela gitarr är en ganska underlig hobby ur ensamhetssynpunkt. Det kan få en att känna sig mindre ensam, men också att känna sig väldigt mycket mer ensam. Vad resultatet blir beror helt enkelt på vad man väljer att spela. Jag började med att spela och sjunga sånger i stil med Men bara om min älskade väntar..., något jag gjorde för att gräva mig ner och gotta mig i den ensamhet jag kände. På sätt och vis kändes det skönt att få utlopp för sin ensamhet, men då jag fortfarande kände mig väldigt allena är det inget att rekommendera om det är det man vill undslippa. Efter ett tag började jag sedan spela lite mer gladlynta låtar, vilket gjorde mig på bättre humör. Melodierna i dur fick mig att glömma bristen på sällskap, i alla fall för ett tag. Ska man spela gitarr för att dämpa sin ensamhet råder jag därför att spela så sorglösa låtar som möjligt, även om de kanske inte ligger närmast till hands just då.

Promenera - 4
Om görandet av ingenting får ens tankar på fel köl, då får en promenad utanför husets instängdhet tankarna på rätt köl istället. Den friska luften, de (förhoppningsvis) vackra omgivningarna och känslan av att för en gångs skull få sig lite motion gör underverk för kropp och själ. Lägg där till den självdestruktiva lasten cigaretter och allt eventuellt sällskap känns överflödigt. Promenerande är nämligen en aktivitet som med fördel utförs ensam, i alla fall enligt min mening. Det är då ens tankeverkstad arbetar som bäst och allt som oftast tillverkar kreativa idéer, perspektiv på tillvaron och en positiv inställning till vad framtiden har att erbjuda. Ett bra tidsfördriv, som gör att man slipper längta efter andra människor, skulle man kunna säga.

Titta på TV - 4
Lite halvt andfådd efter promenaden slog jag mig ner i TV-soffan för att kolla på 2 ½ män. Ett program jag hyste ganska kraftiga fördomar mot, trots att jag aldrig hade sett det innan. Föga oväntat stämde mina fördomar men trots det hade jag en ganska trevlig stund framför televisionen. Detta blev möjligt då jag lyckades koppla bort mina pretentiösa personlighetsdrag under den knappa halvtimme programmet pågick. Skulle jag ha slagit på TV:n med förhoppningen att lära mig något hade jag blivit besviken, men jag satte mig ner i soffan med förhoppningen att kunna konsumera väldigt simpel underhållning. Förhoppningen infriades och ensamheten gjorde att jag kunde breda ut mig lite som jag ville i TV-soffan. Fötterna på bordet med strumporna halvt nerdragna, en påse chips på magen och den ena handen i den, den andra bakom huvudet. Ensam kan man göra lite som man vill, och det kändes skönt i det här fallet. Att kunna agera slappt och sunkigt och samtidigt kunna engagera sig i de olika TV-karaktärernas öden och missöden gjorde faktumet att jag var ensam ganska behagligt.

Läsa en bok – 5
När jag gick på högstadiet fick jag en gång syn på en text om böcker. Jag kommer inte ihåg exakt i vilket sammanhang, men jag kommer ihåg en ynka liten fras från den; ”en bok kräver ingenting av dig”. Efter en googling på det så fann jag hela den text som inspirerade mig att under en tid läsa väldigt mycket böcker. Här är den, och man kan väl inte säga annat än att man blir ruskigt sugen på att förkovra sig i en gammal klassiker eller kioskvältare när man läser det. Tyvärr är det något jag gör alldeles för sällan nuförtiden men när jag slog mig ner i fåtöljen och började läsa Barabbas tänkte jag direkt på hur rätt Artur Lundkvist har i sina ord. Boken fungerade som ett ypperligt substitut till mänskligt sällskap och jag ger därför sysselsättningen ett toppbetyg.

Socialisera sig på MSN – 4
Att genom text kommunicera med andra människor är ett väldigt anrikt sätt att bedriva socialisation. Gustav Vasa skrev en väldig massa brev, nobelpristagaren Selma Lagerlöf likaså. MSN Messenger skulle man kunna säga för brevskickartraditionen vidare in i 2000-talet, med den skillnaden att det är ännu ett led längre i evolutionen. För att det skrivna ordet skall kunna överleva som direkt kommunikationsform mellan människor i dagens tidsfixerade samhälle krävs nämligen direkt respons, och det är just vad MSN erbjuder. Därför är det en väldigt stimulerande syssla att hålla på med om man känner sig ensam, ty det finns inte mycket som slår direkt kontakt med andra människor när man vill bota sin ensamhet. Man behöver inte heller begränsa sig till att samtala med en person, då flera fönster går att ha uppe samtidigt. Den lilla dimman som finns i sammanhanget är att man inte sällan får mersmak av sina små MSN-konversationer. Det är helt enkelt inte riktigt lika bra som att träffas öga mot öga. Men, det är i alla fall bra mycket bättre än att sitta och göra ingenting.

Ensamhetens ansikte, döpt till Wilson.

Elias faktaruta: Då mina testresultat till viss del skiljer sig från vad SvD påstod tänkte jag att en egen faktaruta vore på sin plats. Om du väljer att lita på min eller Svenska Dagbladets är upp till dig.

Detta hjälper inte:
•Göra ingenting

Detta hjälper:
•Tröstäta
•Ringa någon
•Promenera
•Läsa
•Ha en hobby
•Se på tv

Ännu ej testat:
•Dricka alkohol
•Besöka någon
•Gråta

Försenad recension

Den utlovade recensionen av SvD:s olika ensamhetspunkter dröjer tyvärr ytterligare någon dag eller två. Brist på ensamhet skulle man kunna se som orsaken till att så blir fallet. Men håll ut, jag står fast vid mitt ord och snart ska jag nog hinna skriva klart den!