Den första SMS-vågen

För ett ganska stort antal år sedan, när sommarlovet nyss var avslutat och det var fredag, tog jag och två kamrater igen en av lovets förlorade baddagar på Jönköpings stolta badhus Rosenlundsbadet. Det var en fin dag och likt pojkar brukar göra försökte vi hävda vår ställning i gruppen genom att tävla i diverse olika egenpåkomna grenar, grenar som troligtvis aldrig kommer finnas representerade vid de olympiska spelen. Viktigast av dem alla var vem som kunde dra på sig flest tillsägningar av badvakterna utan att bli utslängd, näst viktigast var nog bastutävlingen och tredje viktigast var förmodligen vem som kunde äta flest varma chips (den sistnämnda kanske var en aning inofficiell, jag var nog egentligen den enda som visste om själva tävlingsmomentet, men jag nämnde den för att kunna räkna mig som segrare i åtminstone en gren). Dessa tre var, som man kan förstå, individuella grenar, men faktum är att vi också ägnade oss åt en lagsport. Denna gren utövade vi inte främst för att hävda vår ställning gentemot varandra i gruppen, utan snarare för att hävda vår grupps ställning gentemot andra killgrupper. Att vi såg grenen som en lagsport ser jag idag som synnerligen underligt och jag kan inte säga annat än att jag skäms över att skriva det, men grenen gick ut på att lära känna och sedermera bli ihop med tjejer. Detta hände sig nämligen på den tiden då man fortfarande frågade chans på varandra. Att man bara varit bekant med någon under en väldigt kort tid sågs inte som ett hinder för att fråga personen om man hade chans eller inte. Eller fråga och fråga, oftast sade man till en kompis att fråga åt en och kanske är det en anledning till att vi räknade grenen som en lagsport.

I vilket fall som helst så lyckades vi träffa två tjejer, en blond och en brunhårig, vars nummer vi också erövrade. Jag hade precis skaffat min allra första mobiltelefon och kunde således inte mitt eget telefonnummer utantill. För att kunna dela med mig av det krävdes därför att jag sprang in i herrarnas omklädningsrum för att hämta min mobil och sedan från den läsa upp mitt nummer för de båda flickorna. Detta fann jag väldigt pinsamt, men det slutade ändå med att alla efter sessionen på Rosenlund hade varandras nummer. Inga hade blivit ihop, vilket hade varit dagens mål, men vi var en god bit på väg. Vi hade halva inne och den första halvleken kunde därmed blåsas av.

Dagen efter samlades så det lilla laget på tre unga gossar hemma hos en av oss för att sms:a med gårdagens nya bekantskaper. Andra halvlek var redo att blåsas igång! Jag minns inte exakt vad vi skrev, men jag vet hur vi skrev. ”I sms använder man varken stor bokstav eller punkter” hade en av mina kompisar sagt och jag hade tagit åt mig av den så kallade visdomen. Mitt första sms, som gick till den flicka jag fått mest kontakt med dagen före (den brunhåriga), kan därför ha sett ut någonting i den här stilen:

hej vi träffades igår o ja tkr du va söt va gör du?

Inte riktigt så kanske, men ni fattar stuket. I vilket fall som helst så ledde det ena till det andra och snart kunde jag titulera flickan som ”min flickvän”. Det var inte jag som frågade chans, inte heller hon, utan givetvis min kompis. Modet att skicka iväg ett sms med texten ”får jag chans på dig?” hade jag helt enkelt inte. När vi nu var tillsammans kan man tänka sig att vi också bestämde träff någonstans för att ses, men det gjorde vi inte. Anledningen var att min flickvän bodde i en stad flera mil bort, alldeles för långt bort för att kunna träffas bara sådär. Vi fick istället kommunicera via sms och i alla fall jag tyckte nästan att det räckte så. De små och kärleksfulla meddelandena hon skickade till mig lyste upp min tillvaro ganska markant och jag tyckte det var lite trevligt att avsluta mina meddelanden med saker som ”pusselipuss” och ”kyss”. Jag kunde ju i alla fall säga att jag hade en tjej om någon frågade, att vi bara hade träffats en gång och att den enda kommunikation vi hade var genom sms var liksom mindre viktigt.

Några dagar senare befann jag mig återigen hemma hos min kompis. Den här gången hade han tagit mod till sig att ringa istället för att sms:a. Han hade nämligen blivit tillsammans med den andra tjejen, och jag satt skräckslagen och kollade på när han pratade med henne. Tankarna kretsade bara kring ett eventuellt samtal med min flickvän, vars röst jag inte ens kom ihåg hur den lät. Vad skulle jag egentligen säga? Inte kunde jag prata om vädret, det skulle kännas fånigt, och inte kunde jag prata om innebandy, mitt vid den tiden största intresse, för det gillade hon inte alls. Paniken började ta sig uttryck i en högre andningsfrekvens och blanka svettdroppar i pannan. Våra sms hade egentligen inte handlat om någonting, de var bara nonsens. Jag visste nästan ingenting om flickan som skulle föreställa min flickvän, och nu skulle jag kanske tvingas prata med henne. Vad skulle jag ta mig till?!

Givetvis slutade det med att jag fick prata med henne, och givetvis slutade det med ett socialt självmord. I alla fall tyckte jag det. ”Jag vet inte vad jag ska säga” är det enda jag kommer ihåg att jag lyckades få fram innan jag överräckte luren till min kompis. Epic fail, kort sagt.

Vi sms:ade några dagar till efter det, sedan tog pengarna på mitt kontantkort slut. Lika bra det, tänkte jag som mest hade tyckt att det var pinsamt efter vårt telefonsamtal. Jag gjorde officiellt aldrig slut men i praktiken var det slut redan efter de fåtalet ord vi yttrat till varandra i telefon. Om man nu ens kan säga att det hade börjat.

Det här var historien om min första sms-våg. Egentligen hade jag inte tänkt skriva så mycket om den, men jag hade visst mer att förtälja än jag trodde. I nästa inlägg kommer jag skriva om min andra sms-våg, vilken jag faktiskt fortfarande surfar omkring på. Vi får se om jag klarar av att hålla mig kvar på brädan fram till det att inlägget publiceras...