Den andra SMS-vågens begynnelse

Det här skulle egentligen vara mitt sista inlägg om sms, men jag har bestämt mig för att två delar inte är tillräckligt. Eller, egentligen är det tillräckligt men jag tänkte att jag lika gärna kan publicera det jag åstadkommit ikväll istället för att vänta tills allt är färdigskrivet. På så sätt blir spänningen högre, inläggen kortare och jag får upp min statistik vad gäller antalet publicerade inlägg i veckan. Det här och nästkommande inlägg kommer förmodligen bli svårare att skriva än del ett. I värsta fall kommer det innebära att de också blir mindre underhållande. Detta beror bland annat på att det jag nu ska återge ligger närmare i tid, vilket innebär att händelserna inte är preskriberade och att folk i och med det kan känna sig träffade och i värsta fall ta illa vid. Dessutom kan jag nu inte följa en lika rak story som senast utan måste hoppa lite i tid och mellan olika episoder. Men, det får bära eller brista och jag ska publicera hur dåligt det än kan tänkas bli. Har vi tur behöver det ju inte ens bli dåligt och det är trots allt hög tid för nya inlägg.

Jag tänkte ta vid ungefär där del ett tog slut. Har man läst den delen kanske man kan erinra sig om att mitt högst tafatta förhållande tog slut precis i samma stund som mina pengar på mobilen tog slut. Efter det kunde jag inte svara på flickans sms och när hon inte fick några svar slutade givetvis också hon att sms:a till mig. Vad jag inte berättade var att flickan faktiskt skickade ett sms några månader senare där hon skrev att hon saknade mig. Visst kändes det lite i hjärtgropen när jag såg det, men jag hade fortfarande inga pengar på mobilen och hennes försök att återknyta kontakten rann således ut i sanden.

Det skulle dröja länge innan jag nästa gång kunde svara på någons sms, ty jag tog aldrig tag i saken och fyllde på min mobiltelefon. Väldigt länge skulle det dröja. Månader blev till år och jag kommer inte ihåg om det var i åttan eller nian när jag fick en ny telefon i julklapp. Att det dröjde så länge beror helt enkelt på att jag inte hade haft något egentligt behov av en mobil förrän fram till dess. Vid den tiden hade jag nämligen börjat vara ute lite längre om kvällarna och mor och far ville därför kunna nå mig om jag inte kom hem i tid. Kom hem i tid gjorde jag så klart ändå inte, men nu kunde de i alla fall ringa och få reda på om jag levde. De pengar som fanns på mobilen när jag fick den gjorde jag slut på relativt snabbt, till viss del på att skicka sms. Dessa sms var dock väldigt få till antalet och jag föredrog istället att ringa mina kamrater om jag ville någonting. Korta koncisa samtal istället för omständiga sms, vilket som är smidigast är ju lika självklart som att Elvis är död och att Michael Jackson kommer leva för evigt tänkte jag.

Så tänkte jag länge. Sms ansåg jag till sin natur vara ytliga och jag såg mig inte som en speciellt ytlig person. Sms var under min värdighet, skulle man kunna säga att jag tyckte. Därför gjorde jag det till en principsak att aldrig skicka sms och om någon skickade till mig hade jag väldigt sällan pengar att svara med. Trots att min inkorg inte rymmer särskilt många meddelanden blev den aldrig full och även den här gången blev månader till år innan någonting hände på sms-fronten. Dessa månader och år kan sägas ha pågått fram till för ungefär någon månad sedan, då jag befann mig på den festival som går av stapeln i Borlänge och heter Peace & Love. Där kollapsade inte bara min tro på att Michael Jacksons liv är evigt, min syn på sms förändrades också radikalt.

Under min andra dag på festivalen, det vill säga onsdagen, hade jag på kvällen sett ett band. Vilket det var kommer jag inte ihåg, men det är inte heller relevant för historien. I vilket fall som helst så hade jag i publikvimlet lyckats tappa bort mina kompisar och efter spelningen fick jag därför gå de 20 minuterna till campingområdet helt själv. Full och trött som jag var började ensamheten bli väldigt påtaglig och jag var redo att ta till desperata åtgärder för att lindra den. Jag stoppade ner höger hand i min trasiga byxficka för att hala upp en cigarett, gjorde så och stoppade tillbaka paketet i den trasiga fickan. När jag lade tillbaka paketet snuddade jag lite lätt med handen på min mobil och tänkte att det kan väl inte skada att ta upp den för att kolla vad klockan är. Vad klockan var minns jag inte men jag gjorde mer med mobilen än att kolla på den. Utan att jag hann tänka på vad jag egentligen höll på med hade jag knappat mig fram till sms-menyn och var i full färd med att skriva ett sms. Jag skrev till någon som befann sig hemma i Jönköping, många mil söderut. Jag väntade mig inget direkt svar då jag visste att personen skulle upp tidigt och jobba dagen efter, men det kändes ändå väldigt fint att bara höra av sig. Det blev inte många ord som skickades iväg, men dagen efter fick jag svar och aldrig trodde jag att lyckan över ett sms kunde vara så stor. ”Det är bara ytligt trams” hade jag ju tänkt fram till just den stunden. Stunden då min andra sms-våg började.

Fortsättning följer...