Recension och rättning av SvD:s faktaruta

Jag har under några kvällar tyvärr haft alldeles för mycket umgänge för att hinna skriva klart mitt inlägg om ensamhetspunkterna. Nu är jag dock ensam och därför redo att färdigställa min recension. Jag har, som jag skrev i föregående inlägg, betat av sju av de tio sysselsättningar SvD antingen gjorde tummen upp eller tummen ner för. Punkterna kommer att återges i kronologisk ordning och jag ska så gott det går försöka minnas hur pass ensam jag kände mig vid varje stund. Allting betygsätts efter skalan 0-5, där 0 är oändligt ensam och 5 är ej suktandes efter sällskap.

Förtära mat (tröstäta) – 3
Huruvida min kvällsmat beståendes av nudlar, gurka och mjölk kan definieras som ”tröstäta” kan givetvis diskuteras, men för enkelhetens skull väljer jag att räkna det som det. I vilket fall som helst så bidrog både tillagnings- och uppätningsprocessen till att jag kände mig ganska tillfreds med tillvaron. Tillfredsställelsen av att laga något och sedan tycka om det är något jag sällan får vara med om. Men, det saknades något under min stund som mästerkock och gourmand. Det saknades sällskap. Visst, pappas gamla Ulf Lundell-skivor är på sätt och vis en form av sällskap, men från dem fortsätter det bara att ljuda ”Lycklig, lycklig” vad som än händer. De kunde inte skratta åt att jag råkade spilla nudelkrydda på tröjan, de kunde inte konversera med mig under måltiden och, viktigast av allt, de tog inte på sig att diska all disk efteråt. Hade jag haft ett trevligt sällskap som gjorde allt detta hade min matstund blivit väldigt mycket trevligare. Trots detta var måltiden en helt okej stund, mest för att det var så trevligt att laga maten och såpass gott att äta den. Ensamhetskänslorna blossade endast upp lite sporadiskt och att äta mat får därför ses som en relativt bra sysselsättning när man känner sig ensam. I alla fall om man är hungrig.

Göra ingenting - 0
Att göra ingenting är precis lika tråkigt som det låter. Direkt efter det att jag satt mig i min fåtölj och börjat stirra upp i taket (vilket var det närmsta ingenting jag kunde komma) började ensamheten göra sig påmind. Det började rycka lite i ena kinden, benen började darra och mina funderingar kretsade bara kring andra människor. Människor jag ville träffa, människor som skulle ta mig ifrån den totala värdelöshet jag befann mig i. Detta var emellertid inte tillåtet under mitt experiment och den väldigt anskrämliga sysselsättningen ingenting tvingades fortgå den schemalagda tiden ut. Fy, ingenting är något jag med skärpa avråder från att göra om man känner sig ensam.

Spela gitarr (ha en hobby) – 3
Spela gitarr är en ganska underlig hobby ur ensamhetssynpunkt. Det kan få en att känna sig mindre ensam, men också att känna sig väldigt mycket mer ensam. Vad resultatet blir beror helt enkelt på vad man väljer att spela. Jag började med att spela och sjunga sånger i stil med Men bara om min älskade väntar..., något jag gjorde för att gräva mig ner och gotta mig i den ensamhet jag kände. På sätt och vis kändes det skönt att få utlopp för sin ensamhet, men då jag fortfarande kände mig väldigt allena är det inget att rekommendera om det är det man vill undslippa. Efter ett tag började jag sedan spela lite mer gladlynta låtar, vilket gjorde mig på bättre humör. Melodierna i dur fick mig att glömma bristen på sällskap, i alla fall för ett tag. Ska man spela gitarr för att dämpa sin ensamhet råder jag därför att spela så sorglösa låtar som möjligt, även om de kanske inte ligger närmast till hands just då.

Promenera - 4
Om görandet av ingenting får ens tankar på fel köl, då får en promenad utanför husets instängdhet tankarna på rätt köl istället. Den friska luften, de (förhoppningsvis) vackra omgivningarna och känslan av att för en gångs skull få sig lite motion gör underverk för kropp och själ. Lägg där till den självdestruktiva lasten cigaretter och allt eventuellt sällskap känns överflödigt. Promenerande är nämligen en aktivitet som med fördel utförs ensam, i alla fall enligt min mening. Det är då ens tankeverkstad arbetar som bäst och allt som oftast tillverkar kreativa idéer, perspektiv på tillvaron och en positiv inställning till vad framtiden har att erbjuda. Ett bra tidsfördriv, som gör att man slipper längta efter andra människor, skulle man kunna säga.

Titta på TV - 4
Lite halvt andfådd efter promenaden slog jag mig ner i TV-soffan för att kolla på 2 ½ män. Ett program jag hyste ganska kraftiga fördomar mot, trots att jag aldrig hade sett det innan. Föga oväntat stämde mina fördomar men trots det hade jag en ganska trevlig stund framför televisionen. Detta blev möjligt då jag lyckades koppla bort mina pretentiösa personlighetsdrag under den knappa halvtimme programmet pågick. Skulle jag ha slagit på TV:n med förhoppningen att lära mig något hade jag blivit besviken, men jag satte mig ner i soffan med förhoppningen att kunna konsumera väldigt simpel underhållning. Förhoppningen infriades och ensamheten gjorde att jag kunde breda ut mig lite som jag ville i TV-soffan. Fötterna på bordet med strumporna halvt nerdragna, en påse chips på magen och den ena handen i den, den andra bakom huvudet. Ensam kan man göra lite som man vill, och det kändes skönt i det här fallet. Att kunna agera slappt och sunkigt och samtidigt kunna engagera sig i de olika TV-karaktärernas öden och missöden gjorde faktumet att jag var ensam ganska behagligt.

Läsa en bok – 5
När jag gick på högstadiet fick jag en gång syn på en text om böcker. Jag kommer inte ihåg exakt i vilket sammanhang, men jag kommer ihåg en ynka liten fras från den; ”en bok kräver ingenting av dig”. Efter en googling på det så fann jag hela den text som inspirerade mig att under en tid läsa väldigt mycket böcker. Här är den, och man kan väl inte säga annat än att man blir ruskigt sugen på att förkovra sig i en gammal klassiker eller kioskvältare när man läser det. Tyvärr är det något jag gör alldeles för sällan nuförtiden men när jag slog mig ner i fåtöljen och började läsa Barabbas tänkte jag direkt på hur rätt Artur Lundkvist har i sina ord. Boken fungerade som ett ypperligt substitut till mänskligt sällskap och jag ger därför sysselsättningen ett toppbetyg.

Socialisera sig på MSN – 4
Att genom text kommunicera med andra människor är ett väldigt anrikt sätt att bedriva socialisation. Gustav Vasa skrev en väldig massa brev, nobelpristagaren Selma Lagerlöf likaså. MSN Messenger skulle man kunna säga för brevskickartraditionen vidare in i 2000-talet, med den skillnaden att det är ännu ett led längre i evolutionen. För att det skrivna ordet skall kunna överleva som direkt kommunikationsform mellan människor i dagens tidsfixerade samhälle krävs nämligen direkt respons, och det är just vad MSN erbjuder. Därför är det en väldigt stimulerande syssla att hålla på med om man känner sig ensam, ty det finns inte mycket som slår direkt kontakt med andra människor när man vill bota sin ensamhet. Man behöver inte heller begränsa sig till att samtala med en person, då flera fönster går att ha uppe samtidigt. Den lilla dimman som finns i sammanhanget är att man inte sällan får mersmak av sina små MSN-konversationer. Det är helt enkelt inte riktigt lika bra som att träffas öga mot öga. Men, det är i alla fall bra mycket bättre än att sitta och göra ingenting.

Ensamhetens ansikte, döpt till Wilson.

Elias faktaruta: Då mina testresultat till viss del skiljer sig från vad SvD påstod tänkte jag att en egen faktaruta vore på sin plats. Om du väljer att lita på min eller Svenska Dagbladets är upp till dig.

Detta hjälper inte:
•Göra ingenting

Detta hjälper:
•Tröstäta
•Ringa någon
•Promenera
•Läsa
•Ha en hobby
•Se på tv

Ännu ej testat:
•Dricka alkohol
•Besöka någon
•Gråta