"HAT ÅT ELIAS!"

När jag igår i godan ro satt och åt singoallakex fick jag ett sms:

"Elias du är patetisk. Du är en skam för samhället. Du är inte snygg eller rolig så tro dig inte vara det. HAT ÅT ELIAS! Hoppas du tar åt dig du behöver det här."

Avsändarens nummer hade jag inte inlagt på min mobil och jag kunde inte heller spåra det till någon. Med tanke på sms:ets ganska otvivelaktigt negativa budskap om mig som person skulle man kunna tro att jag blev illa berörd, men så var icke fallet; faktum är att avsändaren till och med hade rätt i att jag behövde höra något sådant. Jag är nämligen ofta rädd för att drabbas av hybris och det här sms:et gjorde att jag i alla fall under den närmsta framtiden förmodligen inte kommer att drabbas av det. Så, även om sms:ets innehåll till stor del förhoppningsvis var rappakalja var det nog ändå bra att jag fick ta del av det.

Mitt projektarbete är för övrigt inlämnat nu, och för de som följde min buddhistblogg i februari skulle det kanske vara roligt att ta del av slutprodukten. Den finns att hämta här, och givetvis är även sådana som inte läste min buddhistblogg välkomna att läsa slutprodukten.

Vildsvin och grannflickor

När jag var sex-sju år och nyinflyttad i Ljungarum brukade jag leka en hel del med en flicka som var ett år äldre än mig och bodde några hus bort. Mitt minne sträcker sig inte så långt att jag kommer ihåg vad vi brukade leka, men jag vet i alla fall var. Lekplatsen går och gick under namnet Pärlan, eller Blå dagis, beroende på vad man föredrar, och dåförtiden kändes det som en oerhört spännande lekplats, inte minst med tanke på att den var belägen bara tiotalet meter ifrån Strömsbergsskogen. Det bidrog till en smått fantasylik atmosfär, och man kunde klättra högst upp på klätterställningen och blicka ut över oräkneliga kvadratmeter skog och låtsas att det var en skog i stil med den i Ronja Rövardotter man såg.

En dag berättade grannflickan att det fanns vildsvin i skogen. Jag, som varken var eller är särskilt kunnig inom vilda djur-området, blev givetvis lite orolig över det påstådda faktumet, och det blev inte precis bättre av att flickan spädde på med att vildsvin är farliga djur. Jag såg framför mig hur jag intet ont anande lekte på lekplatsen, när plötsligt ett vildsvin kom springandes från skogen i jakt på småpojkar. Eftersom jag brukade vara så högt uppe på klätterställningen trodde jag inte att jag skulle hinna ner utan att vildsvinet hann ikapp mig. Jag trodde därför att om ett vildsvin skulle komma, då skulle det belägra lekplatsen så länge att jag till slut skulle tvingas ge upp och hoppa ner för att bli vildsvinsmat.

Lekandet på Pärlan blev både mindre lustfyllt och mindre frekvent efter grannflickans berättelser. Vildsvinen var ett större hot än grådvärgarna, trodde jag. Det dröjde säkert ett år innan jag förstod att vildsvinshotet var överdrivet och att de egentligen är ganska skygga djur som verkligen inte kalasar på småpojkar. En viss fixering vid vildsvin levde nog kvar längre än så dock, vilket bland annat fick utlopp när jag i sexan höll en muntlig redovisning om just vildsvin.

Så här ett ganska stort antal år efter min egen vildsvinsskräck är vildsvin tydligen på tapeten igen. Det fick jag erfara när jag igår var ute på stan med min kompanjon Michaela, och lite hipp som happ blev haffad av en kille som undrade om jag kunde svara på några frågor. Det kunde jag, och plötsligt stod jag därför framför en tv4-kamera och pratade om min gamla vildsvinsskräck. Uppenbarligen så pass bra att jag fick vara med i inslaget de höll på att spela in:



(Om någon vet hur man kan spara ner klippet skulle jag gärna vilja veta det. Själv lyckas jag bara spara ner reklamen.)

Det verkar nästan som om vildsvinen, inte i fysisk form utan snarare i mitt sinne, lite på avstånd förföljer mig, för att då och då kika fram och säga "vi finns!". Frågan är om jag någonsin kommer att få träffa ett personligen.

Oskickligt skördat

Eftersom något av det roligaste med att blogga är att få respons på det man skriver har jag fram till nu haft ett litet fält under varje inlägg döpt till "Bödelns omdömde". Där har bödeln, det vill säga ni läsare, haft möjlighet att på en fyrgradig skala avgöra hur trevlig läsning inlägget har varit för er. Egentligen föredrar jag så klart kommentarer framför sådant ikryssande, men jag har tänkt att det är ett fint komplement till kommentarer, eftersom det tillåter även läsare som inte vill träda fram i rampljuset att lämna ett litet avtryck.

Ikväll har jag emellertid bytt ut den fyrgradiga skalan till tvågradig. Den förra hade spelat ut sin roll kände jag, och den var dessutom ganska fantasilös. Den nya gillar jag betydligt bättre. Inspirationen till den har jag hämtat från buddhismen, där man metaforiskt brukar tala om förtjänsternas fält: gör man något gott är det samma sak som att där skörda skickligt, gör man något dåligt är detsamma som att där skörda oskickligt. Tror man på karmalagen menar man vidare att varje skicklig skörd på något sätt kommer att gynna en själv, antingen i det här livet eller nästa, och vice versa. I strikt tolkning innebär alltså karmalagen att allting som händer en, bra som dåligt, har sin orsak i vad man har gjort tidigare.

Hur som helst. När jag som bäst satt och experimenterade med blogspots olika funktioner, vilka jag tyvärr behärskar långtifrån så bra som jag skulle vilja, märkte jag att länken till kommentarsidan och förtjänsternas fält-grejen hade bytt plats (jag vill att fält-grejen ska vara överst, kommentarslänken underst, inte tvärtom som det är nu). Jag gick därför in för att återställa ordningen till det normala, men till mitt stora förtret hände ingenting, även om jag gjorde som man ska göra. Igen och igen försökte jag ändra tillbaka så att allt blev i sin ordning, men ingenting blev riktigt som jag ville. Nu har jag gett upp för dagen och tänker därför inte ödsla mer tid på det.

Kanske har min otur med blogspot någonting att göra med ett oskickligt skördande på förtjänsternas fält. Kanske var det inte bra för min karma att ta bort "Bödelns omdöme" från bloggen. I och för sig tror jag inte att orsak/verkan-delen i karmalagen stämmer fullt ut, men man kan aldrig veta säkert. Därför inviger jag min nya tvågradiga skala med att kryssa för "oskickligt skördat" på det här inlägget.

Halleluja igen

Nu kommer den oerhört efterlängtade fortsättningen på inlägget Halleluja. Har man inte läst det tycker jag att man borde göra det innan man läser nedanstående, även om det kanske inte är ett måste för att förstå direkt. Här kommer i alla fall fortsättningen.

*

För de som inte vet om det var jag under trettondagshelgen i år i Stockholm och Uppsala för att uppleva mitt livs första släktträff. Släktträffen ägde rum i en fin villa i Danderyd, till vilken man fick transportera sig på valfritt sätt. Om släktträffen finns väldigt mycket att skriva, men det är inte något jag ska göra nu. Istället tänkte jag dela med mig av en liten anekdot från första kvällen hos min farmor och farfar i Uppsala.

Den lilla episoden utspelade sig när jag, min två år yngre bror, min pappa och farmor och farfar satt framför TV:n och kollade på något jag nu inte kommer ihåg vad det var. Säkert är i alla fall att det inte var Småkronorna under dåvarande junior-VM, eftersom farmor inte tillåter farfar att titta på idrott. Han blir så stressad då och det är farligt för honom, menar hon. Huruvida det är farligt för honom eller inte låter jag vara osagt, men jag tycker själv att farfar är lite mesig när han inte vågar sätta sig upp mot sin fru i frågan. I alla fall. När vi som bäst satt och kollade och åt choklad började farmor prata om min pappas kusin, Ebba Forsberg, och hennes relativt framgångsrika karriär i musiksvängen (hon har utöver sina soloskivor bland annat körat till Ulf Lundell och haft nära samarbeten med Mikael Wiehe). En bekant till farmor hade varit och sett Ebba live någonstans och hon hade tyckt att det hade varit väldigt bra. Allt utom en sak.

Mitt under pågående konsert hade Ebba till min farmors bekantas stora fasa tagit upp en vattenflaska, ifrån vilken hon sedan hade druckit vatten direkt ur. Detta uppe på scenen alltså, utan tillstymmelse att dölja sin törstsläckning för publiken. Själv tyckte jag att det lät lite löjligt att haka upp sig på en sådan sak, men eftersom min farmor är lite gammalmodig av sig ibland försvarade hon sin bekants beklagan över drickandet på scen. I flera minuter pratade hon om bara det, och till slut kom hon fram till att om man står på en scen, då borde man i alla fall kunna vara så pass professionell att man fixar ett glas att dricka ur. Det ger ett bättre intryck, menade hon. Själv förstår jag fortfarande inte hur något så banalt som en vattenflaska kan väcka så mycket tankar att den ligger till grund för en flera minuter lång monolog.

När farmor hade pratat klart om vattenflaskan undrade hon om vi i den yngre generationen hade lyssnat på Ebbas senaste skiva, på vilken hon gör egna tolkningar av Leonard Cohen-låtar, med svenska texter översatta av Mikael Wiehe. Det hade vi inte, och farmor såg därmed en chans att spela musik hon själv gillade att med slutna ögon sitta och lyssna på för oss. Andlig musik, alltså. Således beordrade hon farfar att hämta CD-spelaren och skivan, så att hon själv kunde sitta kvar med oss lite yngre och berätta att det bästa spåret på skivan hette "Halleluja" och att vi nog hade hört det innan, fast i Cohens version då. Givetvis hade vi det och jag måste medge att jag faktiskt såg fram emot att höra min egen pappas kusins version av låten. Om det lät bra kändes det som att det var någonting jag kunde imponera med för kompisar och andra när jag kom hem sen.

När farfar kom tillbaka med spelare och CD i högsta hugg sa farmor åt honom att sätta sig ner på sin plats och sätta på Halleluja. På dessa order satte farfar lite halvdant i sladden i ett eluttag, väldigt försiktigt i CD:n där den skulle vara och tryckte sedan på play med spelaren i sitt knä. Fem sekunders spänd förväntan följde, varpå vi förstod att det var någonting med igångsättandet av musiken som inte hade gått enligt planerna. Föga oväntat egentligen, eftersom farfar inte precis är den mest tekniska människan som har gått i ett par skor. Under ungefär lika lång tid som farmor hade pratat om vattenflaskan satt han och fumlade med CD-spelaren, innan han svalde sin stolthet och frågade sin yngre avkomma efter hjälp. Hjälp fick han och det visade sig att det som hade gått fel var isättningen av sladden i eluttaget. Den satt helt enkelt inte tillräckligt hårt i.

När problemet var åtgärdat satt vi och lyssnade på Halleluja.

*

Jag vet inte om jag har lyckats återberätta det komiska i ovanstående episod på ett bra sätt, just nu känns det inte så, men jag hoppas att ni inte dömer mig för hårt om ni tycker att ovanstående text saknar underhållningsvärde.