Vildsvin och grannflickor

När jag var sex-sju år och nyinflyttad i Ljungarum brukade jag leka en hel del med en flicka som var ett år äldre än mig och bodde några hus bort. Mitt minne sträcker sig inte så långt att jag kommer ihåg vad vi brukade leka, men jag vet i alla fall var. Lekplatsen går och gick under namnet Pärlan, eller Blå dagis, beroende på vad man föredrar, och dåförtiden kändes det som en oerhört spännande lekplats, inte minst med tanke på att den var belägen bara tiotalet meter ifrån Strömsbergsskogen. Det bidrog till en smått fantasylik atmosfär, och man kunde klättra högst upp på klätterställningen och blicka ut över oräkneliga kvadratmeter skog och låtsas att det var en skog i stil med den i Ronja Rövardotter man såg.

En dag berättade grannflickan att det fanns vildsvin i skogen. Jag, som varken var eller är särskilt kunnig inom vilda djur-området, blev givetvis lite orolig över det påstådda faktumet, och det blev inte precis bättre av att flickan spädde på med att vildsvin är farliga djur. Jag såg framför mig hur jag intet ont anande lekte på lekplatsen, när plötsligt ett vildsvin kom springandes från skogen i jakt på småpojkar. Eftersom jag brukade vara så högt uppe på klätterställningen trodde jag inte att jag skulle hinna ner utan att vildsvinet hann ikapp mig. Jag trodde därför att om ett vildsvin skulle komma, då skulle det belägra lekplatsen så länge att jag till slut skulle tvingas ge upp och hoppa ner för att bli vildsvinsmat.

Lekandet på Pärlan blev både mindre lustfyllt och mindre frekvent efter grannflickans berättelser. Vildsvinen var ett större hot än grådvärgarna, trodde jag. Det dröjde säkert ett år innan jag förstod att vildsvinshotet var överdrivet och att de egentligen är ganska skygga djur som verkligen inte kalasar på småpojkar. En viss fixering vid vildsvin levde nog kvar längre än så dock, vilket bland annat fick utlopp när jag i sexan höll en muntlig redovisning om just vildsvin.

Så här ett ganska stort antal år efter min egen vildsvinsskräck är vildsvin tydligen på tapeten igen. Det fick jag erfara när jag igår var ute på stan med min kompanjon Michaela, och lite hipp som happ blev haffad av en kille som undrade om jag kunde svara på några frågor. Det kunde jag, och plötsligt stod jag därför framför en tv4-kamera och pratade om min gamla vildsvinsskräck. Uppenbarligen så pass bra att jag fick vara med i inslaget de höll på att spela in:



(Om någon vet hur man kan spara ner klippet skulle jag gärna vilja veta det. Själv lyckas jag bara spara ner reklamen.)

Det verkar nästan som om vildsvinen, inte i fysisk form utan snarare i mitt sinne, lite på avstånd förföljer mig, för att då och då kika fram och säga "vi finns!". Frågan är om jag någonsin kommer att få träffa ett personligen.