Halleluja igen

Nu kommer den oerhört efterlängtade fortsättningen på inlägget Halleluja. Har man inte läst det tycker jag att man borde göra det innan man läser nedanstående, även om det kanske inte är ett måste för att förstå direkt. Här kommer i alla fall fortsättningen.

*

För de som inte vet om det var jag under trettondagshelgen i år i Stockholm och Uppsala för att uppleva mitt livs första släktträff. Släktträffen ägde rum i en fin villa i Danderyd, till vilken man fick transportera sig på valfritt sätt. Om släktträffen finns väldigt mycket att skriva, men det är inte något jag ska göra nu. Istället tänkte jag dela med mig av en liten anekdot från första kvällen hos min farmor och farfar i Uppsala.

Den lilla episoden utspelade sig när jag, min två år yngre bror, min pappa och farmor och farfar satt framför TV:n och kollade på något jag nu inte kommer ihåg vad det var. Säkert är i alla fall att det inte var Småkronorna under dåvarande junior-VM, eftersom farmor inte tillåter farfar att titta på idrott. Han blir så stressad då och det är farligt för honom, menar hon. Huruvida det är farligt för honom eller inte låter jag vara osagt, men jag tycker själv att farfar är lite mesig när han inte vågar sätta sig upp mot sin fru i frågan. I alla fall. När vi som bäst satt och kollade och åt choklad började farmor prata om min pappas kusin, Ebba Forsberg, och hennes relativt framgångsrika karriär i musiksvängen (hon har utöver sina soloskivor bland annat körat till Ulf Lundell och haft nära samarbeten med Mikael Wiehe). En bekant till farmor hade varit och sett Ebba live någonstans och hon hade tyckt att det hade varit väldigt bra. Allt utom en sak.

Mitt under pågående konsert hade Ebba till min farmors bekantas stora fasa tagit upp en vattenflaska, ifrån vilken hon sedan hade druckit vatten direkt ur. Detta uppe på scenen alltså, utan tillstymmelse att dölja sin törstsläckning för publiken. Själv tyckte jag att det lät lite löjligt att haka upp sig på en sådan sak, men eftersom min farmor är lite gammalmodig av sig ibland försvarade hon sin bekants beklagan över drickandet på scen. I flera minuter pratade hon om bara det, och till slut kom hon fram till att om man står på en scen, då borde man i alla fall kunna vara så pass professionell att man fixar ett glas att dricka ur. Det ger ett bättre intryck, menade hon. Själv förstår jag fortfarande inte hur något så banalt som en vattenflaska kan väcka så mycket tankar att den ligger till grund för en flera minuter lång monolog.

När farmor hade pratat klart om vattenflaskan undrade hon om vi i den yngre generationen hade lyssnat på Ebbas senaste skiva, på vilken hon gör egna tolkningar av Leonard Cohen-låtar, med svenska texter översatta av Mikael Wiehe. Det hade vi inte, och farmor såg därmed en chans att spela musik hon själv gillade att med slutna ögon sitta och lyssna på för oss. Andlig musik, alltså. Således beordrade hon farfar att hämta CD-spelaren och skivan, så att hon själv kunde sitta kvar med oss lite yngre och berätta att det bästa spåret på skivan hette "Halleluja" och att vi nog hade hört det innan, fast i Cohens version då. Givetvis hade vi det och jag måste medge att jag faktiskt såg fram emot att höra min egen pappas kusins version av låten. Om det lät bra kändes det som att det var någonting jag kunde imponera med för kompisar och andra när jag kom hem sen.

När farfar kom tillbaka med spelare och CD i högsta hugg sa farmor åt honom att sätta sig ner på sin plats och sätta på Halleluja. På dessa order satte farfar lite halvdant i sladden i ett eluttag, väldigt försiktigt i CD:n där den skulle vara och tryckte sedan på play med spelaren i sitt knä. Fem sekunders spänd förväntan följde, varpå vi förstod att det var någonting med igångsättandet av musiken som inte hade gått enligt planerna. Föga oväntat egentligen, eftersom farfar inte precis är den mest tekniska människan som har gått i ett par skor. Under ungefär lika lång tid som farmor hade pratat om vattenflaskan satt han och fumlade med CD-spelaren, innan han svalde sin stolthet och frågade sin yngre avkomma efter hjälp. Hjälp fick han och det visade sig att det som hade gått fel var isättningen av sladden i eluttaget. Den satt helt enkelt inte tillräckligt hårt i.

När problemet var åtgärdat satt vi och lyssnade på Halleluja.

*

Jag vet inte om jag har lyckats återberätta det komiska i ovanstående episod på ett bra sätt, just nu känns det inte så, men jag hoppas att ni inte dömer mig för hårt om ni tycker att ovanstående text saknar underhållningsvärde.