.jpg)
När jag började skriva det här inlägget trodde jag inte att det skulle bli del ett i en serie på två inlägg, men som så ofta blev det så ändå. Serien är av ytterst anekdotisk karaktär och handlar om mina farföräldrar. Förhoppningsvis är det trevlig läsning för åtminstone någon vilsen själ där ute.
*
Mina farföräldrar är, vilket inte nog kan påpekas, väldigt troende människor. På farfars sida har prästämbetet gått i arv genom generationerna samtidigt som farmor har en väldigt frireligiös bakgrund. Vidare är de också glada i musik, främst andlig sådan, och under alla stora gudstjänster i mitt liv har det alltid varit min farmors stämma som har ljudit högst under psalmsångerna. Jag vill även erinra mig att farmor vid fikat efter min konfirmation, när släktingar på både mors och fars sida var närvarande, lite som i sin egen värld helt plötsligt började nynna på "Tryggare kan ingen vara". Personligen förstod jag inte riktigt vad hon höll på med, att någon börjar spontansjunga visor vid fikat var liksom inget jag var van vid, men tydligen var det inget uppseendeväckande för de lite äldre, då alla över fyrtio, däribland min strikt ateistiska morfar, snart stämde in i sången. Vi lite yngre tittade undrande på varandra samtidigt som vi med häpnad beskådade och belyssnade hela skådespelet, som efter det att alla verser var avklarade mynnade ut i en stunds rofylld tystnad, vilken inte bröts förrän min far lite försiktigt fick ur sig orden "kaffe någon?". Många svarade jakande, och sedan pratades det inte mer om det musikaliska lilla utspelet den dagen.
*
Riktigt så kanske det inte slutade, men det hade varit väldigt roligt om så var fallet tycker jag. Sant är i alla fall att farmor började sjunga och att folk gjorde henne sällskap i sin sång. Ytterligare en anekdot kommer som sagt i nästa inlägg. En central del i den anekdoten tänker jag dock faktiskt offentliggöra redan nu, nämligen låten här nedan. Om någon vill är det inte förbjudet att spekulera i vilken roll den kommer att spela.
