Nu överdriver jag... eller?

Jag hade egentligen inga planer på att skriva någonting nu men när jag läste igenom föregående inlägg föll det liksom över mig vilken förrädisk fras "nu överdriver jag" är. Jag skrev det ett antal gånger senast, utan minsta antydan till reflektion över vad det egentligen betyder. För om man säger att man överdriver, då betyder det ju att man gör det just nu. Och om man säger att man överdriver, då blir ju det i så fall en överdrift. Det betyder alltså att om man säger att man överdriver, då gör man det inte eftersom det är en överdrift. För att få den innebörd man eftersträvar bör man därför egentligen uttrycka sig någonting i stil med "det är ingen överdrift att jag överdriver nu". Det känns inte lika naturligt, i alla fall inte för mig, men om allt ska bli korrekt rätt så är det väl så man ska uttrycka sig antar jag.

Den andra SMS-vågens fortsatta förlopp

För att inte någon ska bli väldigt förvirrad av nedanstående text kanske jag borde berätta att detta är del tre i en serie texter om sms. Del ett finns att läsa här, del två här.

Vi är nu framme vid den tidpunkt då min andra sms-våg var i sin linda. Jag satt på Peace & Loves campingområde och hade, om jag ska överdriva lite, för första gången sedan första vågen fått ett sms som verkligen värmde inombords. Kanske beror det en del på vem det var som skickade det, men sms som kommunikationsform kunde jag nu inte längre se som något ytligt, inte när det kändes så fint inuti mig att få ett. Med stor möda knåpade jag så ihop ett långt och välformulerat svar, en syssla som tog sin lilla tid då mina färdigheter med mobilens knappar och T9 inte precis var fullfjädrade. Efter prestationen tyckte jag att lite vin, ja det hade jag verkligen gjort mig förtjänt av, och satte mig därför i min brassestol och började pimpla. Ett antal centiliter senare fick jag ett svar och återigen kändes det fint som en sommarbris, den här gången kanske ännu finare då mitt alkoholrus nästan var uppe på samma nivå som våra norrländska grannars. Jag lyckades få iväg ett inte så väldigt minnesvärt svar samtidigt som alkoholens inverkan hela tiden blev allt mer märkbar. Inte så att jag trillade i marken kanske, men min verbala förmåga var väl inte i sitt esse om man säger så. När nästa sms kom skickat till mig var jag berusad så till den grad att jag inte längre kunde föra mina festivalsmutsiga fingrar till de mobilknappar jag önskade, ett tragiskt faktum då jag inte ville avbryta vår kontakt för en sådan struntsak. Jag gjorde därför slag i sak och letade upp personens namn i min telefonbok och tryckte på grön lur för att telefonera på gammalt hederligt vis.

Har man läst del ett i denna sms-serie vet man att jag har dåliga erfarenheter vad gäller telefonsamtal och detta kan mycket väl ha varit en sådan dålig erfarenhet. Helt säker på den punkten är jag emellertid inte då jag var för full för att kunna avgöra det just då och vad vi pratade om minns jag inte alls nu. Det jag minns är väl i princip bara att jag under samtalet stapplade omkring några meter bort från den asfaltsarea där bajamajorna stod belägna och att det därför luktade ganska vedervärdigt. I efterhand har personen bara börjat skratta när vårt samtal kommit på tal och jag får väl tolka det som att det inte var en fullständig katastrof i alla fall. I vilket fall som helst så fortsatte vi att sms:a med ganska jämna mellanrum under hela festivalen och det lyste upp min tillvaro ganska markant. Peaken av själva sms:andet kom nog när vi gjorde det under Håkan Hellströms spelning, vilket faktiskt var möjligt trots att jag stod bara några rader från längst fram. Det var en fin avslutning på festivalen och när jag kom hem var jag vad man skulle kunna kalla för en fullfjädrad sms:are (om än fortfarande ganska långsam på att skriva).

Ungefär här snubblade jag omkring under samtalet. Till vänster syns lite av våra norrländska grannar.

Lagom till att jag kom hem till Jönköping hade mina mobilpengar tagit slut. Detta var dock inte bara av ondo eftersom jag under festivaldagarna hade fått ett erbjudande från Telia om att skicka gratis-sms. Allt som krävdes var att fylla på sin mobil med 150 kronor eller mer och givetvis var detta något jag gjorde. I och med det öppnades himlen för mig i vilken Short Message Service satt som frälsaren Jesus på den allsmäktige Gud fadern mobilens högra sida. Jag blev sms-frälst!

(Som en liten parentes kan jag här inflika att jag ibland brukar överdriva här på bloggen. Sms-frälst är nog den grövsta överdriften hittills.)

Jag började sms:a i tid och otid. Gratis är gott heter det ju och jag levde sannerligen upp till det ordspråket. Folk jag umgicks med blev antagligen lätt irriterade på mig för att jag alltid satt och skrev sms istället för att delta i diskussionen och folk jag sms:ade med blev antagligen irriterade över att jag inte lämnade dem ifred. Men, jag kunde inte låta bli. Jag var ju frälst!

(Nu överdriver jag igen.)

I vilket fall som helst. Utan att överdriva kan jag säga att jag tvingades, och tvingas fortfarande, radera sms i min inkorg nästan varje dag. Detta är tragiskt men inte så väldigt underligt då min inkorg inte rymmer mer än cirka 70 sms, en vad jag har förstått ganska liten siffra i sammanhanget. Att radera sms känns ungefär som att riva ut sidor ur ett gammalt fotoalbum; man raderar sina minnen. Jag är en ganska sentimental person och varje gång det obönhörligen måste ske är därför en smärre traumatisk upplevelse för mig. Men, det måste ske för att ge plats åt nya minnen och jag har väl i viss mån trubbats av. Lyckligtvis har jag sparat åtminstone två sms som jag finner antingen roande eller tänkvärda. Dessa två kommer jag att sätta in i sitt sammanhang och publicera i nästa inlägg, just nu orkar jag inte. Nästa inlägg blir också det sista om mina sms och jag kommer därför att runda av på något sätt i det. Tills dess, sms:a med förstånd!