Adertonde november

Den 18 november år 1105 bytte den gamle ärkeprästen Maginulfo både namn och ämbete. Istället för ärkepräst blev han motpåve, istället för Maginulfo fick han heta Silvester IV. På dagen åttahundratjugotre år efter det att Maginulfo fick sitt motpåvenamn visades för första gången den tecknade filmen Steamboat Willie på bio med ljud. I den får man för första gången höra Musse Pigg vissla. Femtio år efter Steamboat Willie tog över 900 medlemmar i sekten People's Temple kollektivt självmord ute i Guyanas djungel. Femtiosex år innan detta kollektiva självmord regisserat Jim Jones dog den litterära giganten Marcel Proust, mannen bakom den kolossala romansviten På spaning efter den tid som flytt. Ett år efter Prousts död föddes Alan Shepard, amerikansk astronaut som kom att bli den förste amerikanen i rymden. Åttiofem år efter Alan Shepards födelse föddes med ett ganska halvtaskigt blogginlägg Kung Göstas skriverier. Det var, om man bortser från kebabklubbens blogg, min första blogg och mitt första blogginlägg någonsin.

Den 18 november 2008 var alltså datumet för denna fantastiskt viktiga händelse och jag ska nu ägna några rader åt denna dag. Den började liksom alla andra dagar med att jag gick upp, åt lite youghurt med müsli och tog en dusch. Sedan följde en stunds tandborstning under vilken jag med stor sannolikhet borstade in tandborsten lite för långt i munnen med konsekvensen att jag fick upp lite av frukostens vaniljyoughurt i handfatet. Ett ganska surt sätt att börja morgonen på, men jag har lyckligtvis lärt mig hur jag ska gå till väga för att slippa det nu.

Efter morgonprocedurerna cyklade jag så äntligen till skolan. För att inte tråka ut er alldeles tänker jag inte berätta om dagens alla försenade lektioner och intetsägande raster, utan förflyttar mig istället hastigt och lustigt fram till dagens senare del, närmare bestämt till trakterna kring klockslaget 18 på den digitala timräkningen. Jag hade då precis kommit hem från min gitarrlektion uppe på Österängen och visste inte riktigt vad jag skulle göra av dagen. Eller rättare sagt, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av mitt liv. Meningslöshet, idel meningslöshet var vad jag kände kring nästan allt jag gjorde och hade gjort de senaste månaderna. I min smärre existentiella kris tog jag därför till en kur som har hjälpt mer än många genom åren; skrivkuren.

Mitt skrivande utmynnade senare på kvällen i den blogg vilken jag tidigare i det här inlägget har nämnt. I det första inlägget på den bloggen kan man tydligt se hur jag ganska tafatt försökte sätta ord på känslan av att mitt liv endast bestod av trivialiteter. Så fort jag tittade mig i spegeln såg jag ingenting annat än grå vardag. I och med bloggen tedde sig dock tillvaron för en tid lite ljusare; det behöver inte vara meningslöst att sätta ord på det som känns meningslöst. I det första inlägget kan man också se hur otroligt rädd jag var för att bli en av alla dussinbloggare finnandes ute i bloggosfären. Detta tar sig främst uttryck i den obegripliga statistiska del som återfinns i slutet av inlägget.

Så gick månaderna och med tiden gick också inspirationen ifrån mig. Mot slutet av Kung Göstas tid gick bloggen väldigt mycket på tomgång, trots att jag aldrig kände att jag ville sluta blogga. Jag behövde nytändning och det fick jag i och med att jag den 16 juni 2009 bytte till den här bloggadressen. Finns intresse för mina tankar om bytet under perioden när jag var mitt inne i det rekommenderas följande inlägg:
"Epoken Kung Gösta går mot sitt slut"
"En ankjävels lite småtaffliga första vingslag"

För drygt en vecka sedan var det så den 18 november igen. Jag hade då egentligen tänkt uppmärksamma det jag precis har uppmärksammat; att det är ett år sedan jag började blogga. Istället kom en vaccination mot svininfluensa i vägen och när jag kom hem på kvällen hade jag ingen som helst ork att påbörja ett blogginlägg. Men, nu lite i efterskott vet ni i alla fall både varför jag började blogga och att det är ungefär ett år sedan det hände. Och att jag jubilerar på samma dag som Musse Pigg.

Med hopp om ännu ett trevligt bloggår,
eder tillgivne skribent Elias

Lite wordpad-poesi

Som av en händelse öppnade jag wordpad och genast var jag frälst
minimalism, vitt och svart, hur fint som helst
inga konstigheter
borta är word tvåtusensjus himmelsblå bakgrund och konstiga typsnitt
nya vindar blåser!
wordpads tid är här
allt annat krångel mitt tålamod tär

Lyft för fan!

Jag får ibland höra från andra att jag svär för mycket. Jag vet inte om det beror på att jag har ett begränsat ordförråd, vilket man som liten fick höra att överanvändning av svordomar ofta tyder på, eller något annat, exempelvis att jag har ett brett svordomsförråd. I vilket fall som helst så tror jag faktiskt att jag svär ganska mycket ibland. Varifrån denna vana, eller ovana om man så vill, kommer vet jag inte säkert. En sak vet jag emellertid lika säkert som att ett plus ett blir två och det är att vanan inte kommer från min farfar, som under hela sin yrkeskarriär varit verksam som präst. Inte ens min pappa, som i egenskap av att han är farfars son har levt honom nära inpå, har hört honom svära mer än två gånger. Två ynka gånger, det är inte mycket.

Första svordomen pappa hörde från farfar var om jag inte missminner mig ”jävla skit!” och det var i samband med att farfar, som inte är särskilt praktiskt lagd, utan framgång försökte sätta ihop en stol från IKEA. Flera, flera gånger har jag fått höra om vilken traumatisk händelse detta var i den annars så fridfulla familjen Bergstrand. Än mer traumatiskt blev det dock vid det andra svordomstillfället, då farfar och pappa skulle lägga nytt tak på ett av husen i det då nyinköpta sommarstället. Pappa hade erbjudit min opraktiska farfar en hjälpande hand och stod om jag har förstått allting korrekt rätt nere på marken för att förse farfar, som befann sig uppe på taket, med takplattor, verktyg och allt vad det nu kunde vara. Med tanke på att pappa vid tillfället bara var runt tio solsnurr måste jag säga att det var beundransvärt duktigt av honom att hjälpa till, men under en liten stund försummade han emellertid sin uppgift. För sin själsliga ros skull var det något han inte borde ha gjort. Just under den lilla stunden behövde nämligen farfar någonting som pappa skulle ge honom, vad vet jag inte. Troligtvis började farfar med att fråga sin dagdrömmande son lite snällt om han kunde lyfta upp vad det nu var. När sonen inte hörsammade uppmaningen, inte ens efter upprepningar, blev det till slut tvunget att ta till det tunga artilleriet.
”Lyft för fan!” skrek farfar till pappa, och pappa lyfte. Sedan ville han inte lyfta mer. Istället sprang han iväg, gråtandes och troligtvis väldigt rädd för sin annars så sansade fader. Det saliga lugnet från gårdagens söndagsmässa var lika borta som den heliga graalen och det sägs att pappa inte vågade prata med sin far på flera dygn efter incidenten. Jag förstår honom i så fall till fullo, en svärande präst är inte att leka med.

Man brukar säga att äpplet inte faller långt från trädet. I fallet farfar pappa stämmer det gamla talesättet faktiskt ganska bra, i alla fall när man talar om svordomsanvändning. Pappa svär förvisso ibland, men han gör det ändå så pass sällan att de få gånger han väl gör det, då vet man att han menar allvar. Igår, när han kom indundrande på mitt rum för att väcka mig, var en sådan gång.
”För i helvete Elias! Klockan är halv två och du ligger fortfarande i sängen. Rummet ser ut som ett jävla knarkarnäste och du måste städa det idag, annars är det jag som personligen röjer upp här imorgon!”

Jag gillar inte att städa. Ännu mindre gillade jag dock tanken av att pappa skulle ”röja upp”. Han menade allvar, så jag fick snällt masa mig upp för att hämta dammsugaren.