Lyft för fan!

Jag får ibland höra från andra att jag svär för mycket. Jag vet inte om det beror på att jag har ett begränsat ordförråd, vilket man som liten fick höra att överanvändning av svordomar ofta tyder på, eller något annat, exempelvis att jag har ett brett svordomsförråd. I vilket fall som helst så tror jag faktiskt att jag svär ganska mycket ibland. Varifrån denna vana, eller ovana om man så vill, kommer vet jag inte säkert. En sak vet jag emellertid lika säkert som att ett plus ett blir två och det är att vanan inte kommer från min farfar, som under hela sin yrkeskarriär varit verksam som präst. Inte ens min pappa, som i egenskap av att han är farfars son har levt honom nära inpå, har hört honom svära mer än två gånger. Två ynka gånger, det är inte mycket.

Första svordomen pappa hörde från farfar var om jag inte missminner mig ”jävla skit!” och det var i samband med att farfar, som inte är särskilt praktiskt lagd, utan framgång försökte sätta ihop en stol från IKEA. Flera, flera gånger har jag fått höra om vilken traumatisk händelse detta var i den annars så fridfulla familjen Bergstrand. Än mer traumatiskt blev det dock vid det andra svordomstillfället, då farfar och pappa skulle lägga nytt tak på ett av husen i det då nyinköpta sommarstället. Pappa hade erbjudit min opraktiska farfar en hjälpande hand och stod om jag har förstått allting korrekt rätt nere på marken för att förse farfar, som befann sig uppe på taket, med takplattor, verktyg och allt vad det nu kunde vara. Med tanke på att pappa vid tillfället bara var runt tio solsnurr måste jag säga att det var beundransvärt duktigt av honom att hjälpa till, men under en liten stund försummade han emellertid sin uppgift. För sin själsliga ros skull var det något han inte borde ha gjort. Just under den lilla stunden behövde nämligen farfar någonting som pappa skulle ge honom, vad vet jag inte. Troligtvis började farfar med att fråga sin dagdrömmande son lite snällt om han kunde lyfta upp vad det nu var. När sonen inte hörsammade uppmaningen, inte ens efter upprepningar, blev det till slut tvunget att ta till det tunga artilleriet.
”Lyft för fan!” skrek farfar till pappa, och pappa lyfte. Sedan ville han inte lyfta mer. Istället sprang han iväg, gråtandes och troligtvis väldigt rädd för sin annars så sansade fader. Det saliga lugnet från gårdagens söndagsmässa var lika borta som den heliga graalen och det sägs att pappa inte vågade prata med sin far på flera dygn efter incidenten. Jag förstår honom i så fall till fullo, en svärande präst är inte att leka med.

Man brukar säga att äpplet inte faller långt från trädet. I fallet farfar pappa stämmer det gamla talesättet faktiskt ganska bra, i alla fall när man talar om svordomsanvändning. Pappa svär förvisso ibland, men han gör det ändå så pass sällan att de få gånger han väl gör det, då vet man att han menar allvar. Igår, när han kom indundrande på mitt rum för att väcka mig, var en sådan gång.
”För i helvete Elias! Klockan är halv två och du ligger fortfarande i sängen. Rummet ser ut som ett jävla knarkarnäste och du måste städa det idag, annars är det jag som personligen röjer upp här imorgon!”

Jag gillar inte att städa. Ännu mindre gillade jag dock tanken av att pappa skulle ”röja upp”. Han menade allvar, så jag fick snällt masa mig upp för att hämta dammsugaren.