Hemlösa i The Sims 3 och jetsetters i Visby

För de läsare som inte vet så mycket om min familj kan jag berätta att jag har en syster som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Hennes namn vill jag av integritetsskäl inte blotta här på bloggen, men jag kan delge information om hennes ålder och intressen i en liten blygsam faktaruta.

Elias syster
Ålder: 8 år
Intressen: Spela The Sims 2

Adderar man de siffror som finns i faktarutan (8+2) får man talet 10. Det är lustigt, för exakt så många bokstäver innehåller det ord vilket var min första kontakt med min systers favoritspels föregångare. Jag var nog ungefär lika gammal som henne när jag under en rast gick omkring på skolgården med två klasskompisar. De samtalade om hur man kunde få nästintill oändligt mycket pengar i ett dataspel jag aldrig tidigare hade hört talas om. Ett mycket underligt ord satte sig på mitt minne: ”klapaucius”. Tio bokstäver långt och nyckeln till alla rikedomar man kan tänka sig i simmarnas värld (att man sedan tvingas sitta och trycka på ”!” och ”; ”för att bli riktigt groteskt rik behöver vi inte låtsas om).

Jag blev nyfiken på spelet som kunde simulera ett vanligt människoliv och införskaffade mig därför ett eget exemplar. Givetvis var det första jag gjorde att skapa en sim, köpa den största tomten i grannskapet och genom klapaucius fuska åt mig så mycket pengar jag bara kunde. Det var ju vad mina klasskamrater hade pratat om, hur man kunde leva drömlivet som ekonomiskt oberoende. Jag byggde ett gigantiskt hus till min sim där han skulle leva ensam bland de dyraste av TV-apparater, största av poolar och vackraste av tavlor. En fin tillvaro kan tyckas, men jag tröttnade snabbt vilket ledde till att jag skapade en ny sim och började om på nytt. Samma procedur denna gång; klapaucius och ett hus tillräckligt exklusivt för vilken filmstjärna som helst. Även denna gång tröttnade jag dock på simmens inrutade tillvaro och började återigen om från början. Efter ett tag började jag om igen.

Och igen.

Och igen.

När jag nästan hade tröttnat på The Sims började det titt som tätt dyka upp expansioner till spelet. Någon innebar att man kunde lära sig trolla, någon annan att man kunde ge sig iväg på semester. Den senare expansionen, On Holiday, lånade min bror hem av en kompis och jag blev återigen intresserad av att börja spela. Tänk att få åka iväg på lyxsemester, likt en Stockholmsvecka i Visby, med sina simmar. Vilken drömtillvaro! Inte behövde jag heller, som de snickare Stefan Köhler lite föraktfullt talar om i artikeln, spara ihop pengar hela året för att ha råd, ty min mängd simdaler var ju obegränsade. Champagnen kanske inte sprutades fullt lika friskt på mina semestrar i The Sims som partyelitens i Visby, men nog kunde jag konsten att spendera pengar.

Underligt nog blev jag efter tag också trött på det. Det var helt enkelt inte lika roligt att vara ekonomiskt oberoende och festa upp pengar i solskenet som jag hade trott. Jag bestämde mig för att ännu en gång börja om på nytt, men den här gången gjorde jag annorlunda. Jag skulle inte fuska.

Hör och häpna, men mitt spelande fick nu en helt annan lyster. Det var spännande, det var utmanande och det var roligt. Det fanns någon form av mening i det och jag tröttnade inte alls lika lätt som innan. ”Det är vägen som är mödan värd” har Karin Boye sagt och det stämde mer än väl på mitt utövande av The Sims. Varje simdal jag tjänade in kändes värdefull och när jag äntligen hade råd att åka iväg på semester med min sim (givetvis till det billigaste resmålet) var glädjen enorm. Till skillnad från Stefan Köhler, som tydligen inte har drabbats av lågkonjunkturen för att han inte har något jobb, hade jag genom hårt arbete fått möjlighet att åka iväg från den slentrianmässiga vardagen. Jag inbillade mig att min sim för detta var både stolt och lycklig och det kändes bra.

Idag är det längesen jag spelade The Sims. Planer har funnits på att testa The Sims 2, men att simmarna då också måste dö har avskräckt mig från att skrida till verket. Nu finns det tydligen ytterligare en upplaga av spelet; The Sims 3. Samma dag som jag stötte på artikeln från vilken jag refererat till ovan stötte jag också på en artikel om en blogg som handlar om just det spelet. I den tar Robin Burkinshaw metoden att inte fuska ett steg längre då han låter sina två simmar vara hemlösa. Kev och Alice heter de, far och dotter. Kev är sinnebilden av en dålig fader, Alice är en godhjärtad flicka med dåligt självförtroende. I bloggen får man följa deras öden och missöden och jag kan inte säga annat än att jag tar intryck av deras hjärtskärande historia, trots att de bara är fiktiva figurer i ett dataspel. Det är lite underligt. Ännu mer underligt blir det när jag jämför deras tillvaro med bratsen i den andra artikeln. Jag undrar: vilka är egentligen lyckligast?

När jag tänker på det kommer jag hela tiden in på mina egna erfarenheter av The Sims. När jag inte behövde anstränga mig för pengar, då var det tråkigt. När jag istället behövde anstränga mig, då blev det genast mer intressant. Bratsens tillvaro känns i mångt och mycket som en fasad. Bakom korta förbindelser med slitzbrudar, trendigt rosévin och stora båtar (vilka tydligen bara är optimistjollar i jämförelse med båtarna i Saint-Tropez) tror jag att det kan dölja sig stora doser ensamhet och olycka. De skulle aldrig erkänna det själva, och det behöver inte stämma på gemene man, men jag tror att det mycket väl kan vara så. I Kev och Alice fall känns olyckan mer naken. Ingen av dem får speciellt mycket kärlek från någon, de sover på parkbänkar och kan knappt äta sig mätta. Min fundering om vilka som är lyckligast, eller minst olyckliga, kvarstår alltjämt.

I en av de många kommentarer som finns till artikeln om Visbystekarna skrev någon att sann lycka når man inte genom egoism, utan altruism. Jag har har själv svårt att tro att sann altruism verkligen existerar. Stefan Köhler jobbar tydligen på en ny internetsida där man ska kunna donera vatten till tredje världen. Det känns inte som altruism, även om det säkerligen kan göra en hel del gott. Snarare känns det som någon form av verksamhet för att göra Stefan Köhlers samvete lite lättare när han pungar ut 20 000 kr på champagne varje kväll, av vilken han sedan sprutar ut hälften på andra. Doneringssajten blir ett sätt för honom att bättra på sin karma. Lite lyckligare blir han kanske, men jag tror knappast att han blir lycklig.

I ett inlägg beskrivs hur Alice tjänar sina allra första pengar, 100 hårt förvärvade simdaler. Då hennes egen livssituation kan tyckas vara så långt ifrån en dräglig tillvaro det bara går att komma är det ett välkommet tillskott till hennes uppehälle. 100 simdaler, det är en hel förmögenhet för stackars hemlösa Alice. Men, hon går inte bums och köper mat för det, som man skulle kunna tro. Nej, istället gör hon något som nästan får mig att tro på att altruism faktiskt existerar. Här skänker hon pengarna till välgörenhet. När hon gör det, då tror jag faktiskt att hon känner sig lyckligare än Stefan Köhler gör när han sprutar champagne över lättklädda damer i Visby. Jag tror faktiskt det.


(Det utlovade inlägget om min andra SMS-våg blir förhoppningsvis nästa inlägg)