Rädsla och Natal - del ett

Någon gång under sommarlovets mittparti satt jag hemma framför datorn, ungefär på samma sätt som jag gör nu. Detta var, trots att det var sommar, ingen ovanlig företeelse utan något jag ägnade ganska många timmar åt. Det kan låta tragiskt, och det var det väl också, men just den här dagen sken solen utanför mitt fönster och jag kände därför en iver att få komma ut i friska luften. Hur, var bara frågeordet som skulle besvaras. Lyckligtvis tog det ingen längre tid innan en kompis ringde och frågade om jag var sugen på en runda minigolf. Visst, svarade jag som ju ville hitta på någonting. Någon timme senare infann jag mig därför vid Rosenlundsbadet, redo att beträda den beryktade Äventyrsgolfen tillsammans med vännen som hade ringt plus två andra kamrater. Vid den tidpunkten anade jag inte att det var upprinnelsen till vad som skulle bli en väldigt, väldigt orolig natt...

Det var inte bara äran som stod på spel när förste man placerade sin boll på första hålets utslagsplatta. Två av oss hade nämligen slagit vad om en öl på piren efter matchen (jag var inte en av de två, kanske bör tilläggas). Den som när alla arton hål var färdigspelade hade vidrört bollen minst antal gånger med klubban skulle bli bjuden på en stor stark av den andre. Således togs matchen på största möjliga allvar, i alla fall av de två som hade ingått vadet. Trots det slutade de båda när rundan var färdigspelad på plats tre respektive fyra, det vill säga sist och näst sist. Jag slutade ett slag bättre än vad personen som vann vadet fick, förloraren hamnade långt efter oss andra i protokollet. Fler detaljer kring matchen är egentligen irrelevanta för historien och vi kan därför förflytta oss framåt någon timme i tiden, till tidpunkten då vi hade nått fram till Piren. Jag, som i vanlig ordning hade en väldigt knaper budget att röra mig med, hade bestämt mig för att inte köpa någon öl. En öl blir ju lätt flera som man brukar säga, så jag köpte mig istället en milkshake att kalasa på. Lite smått barnsligt kändes det allt att sitta med den när mina vänner beställde in öl på öl, men jag gjorde så gott jag kunde för att passa in i den manliga gemenskapen. I det syftet rökte jag därför som en gammal skorsten samt deltog så aktivt jag bara kunde i samtalet vilket hade en relativt grabbig jargong. Efter ett tag kunde jag dock inte stå emot de andra pojkarnas påtryckningar och följde därför med till bardisken för att beställa en öl.

Mina vänner ställde sig först i kön för att beställa medan jag stod någon meter bakom. Innan de hunnit få sina öl hann en man i femtioårsåldern med Brasilientröja och ”Brazil” intatuerat på armen ställa sig jämte mig. Han tittade på mig lite då och då och jag började lite smått undra vad det egentligen var för en typ. Han hade solglasögonen hängda på sin tröjringning och snurrade skickligt på sitt bankkort vilket han hade tagit upp ur sin plånbok, kanske för att signalera att hans konto var synnerligen digert. Plötsligt möttes våra blickar och han log mot mig.
”Så du är ute och dricker öl en tisdag du” sa han och verkade tycka att det var helt rätt.
”Ja, men jag tar det ganska lugnt ikväll. Har dåligt med pengar och måste spara till helgen” svarade jag lite småbesvärat. Den besvärade tonen verkade inte vara något han la märke till då han fortsatte att prata med mig när vi stod där i väntan på att få beställa. Snart hade mina kamrater fått sina öl och gått och satt sig vid vårt bord igen. Jag beställde hastigt min och betalade så snabbt jag förmådde för att komma undan den vad det verkade ganska tragiska medelålders mannen. Med snabba steg gick jag sedan tillbaka till mina vänner för att berätta om mitt möte. Innan jag hann göra det kom dock mannen och frågade om han kunde sätta sig hos oss. Vi kunde inte säga nej, även om i alla fall jag innerst inne ville det, och han presenterade sig vänligt med handskakningar och allt som hör därtill. Stefan var hans namn. Samtalet rullade igång och han levde snart upp till mina förutfattade meningar då det visade sig att han var en pratglad karl, vilket till viss del kanske berodde på mängden alkohol han hade i blodet. Vad vi pratade om till en början minns jag inte riktigt, men efter några minuter fick samtalet en oväntad vändning efter det att vi frågat honom om hans tröja och tatuering. Packat och Klart, När och Fjärran och allt vad reseprogram heter kan slänga sig i väggen, den här mannen visste nämligen hur man ska marknadsföra ett resmål!

Han började med att berätta att han hade varit i Brasilien inte mindre än sju gånger de senaste fem åren. En ganska remarkabel siffra skulle jag, som knappt varit utanför Europa, vilja säga. Vidare berättade han att han hade varit i nästan hela världen men att Brasilien, eller närmare bestämt turistorten Natal, var det bästa stället han någonsin besökt. Ganska naturligt frågade vi varför, det borde väl vara ungefär som vilken turistort som helst tänkte vi. Verkligen inte, menade Stefan.

Vill du veta varför Stefan ansåg Natal vara himmelriket på jorden? Eller varför jag sov väldigt dåligt kommande natt? Och hur i hela helvete kan det komma sig att jag tar upp Apolivareklamen i nästa inlägg? Allt det här och mycket mer får du veta nästa gång jag uppdaterar bloggen, vilket kommer att ske när jag orkar med det. Lev väl till dess att så inträffar! (Jag ska försöka bli bättre på att färdigställa inlägg innan jag publicerar dem, så att ni ska slippa sådana här taskiga cliffhangers, men jag tyckte det var dags för ett inlägg nu så det är lika bra att göra så här.)