Rädsla och Natal - del två

Innan jag fortsätter historien jag påbörjade i föregående inlägg vill jag bara klargöra en sak: Jag är fullt medveten om att jag efter det här inlägget kan komma att framstå som en väldigt okunnig person vars bildning inte är mycket bättre än en fjortonårig SD-sympatisörs. Måhända kan det därför tyckas underligt att jag ändå väljer att publicera det, och det är det kanske också. Men, jag försöker se det lite som Sokrates förmodligen hade sett det. I och med att jag erkänner min okunskap framstår jag inte som en ärkedum varelse, utan snarare som en klok sådan. Ty klokast är ju den som vet vad han inte vet, och i det här fallet var jag väl medveten om vad jag inte visste och vågar dessutom erkänna det nu i efterhand. För att ta reda på vad jag inte visste och vad det ledde till krävs det att man läser det här inlägget, vilket tar vid där det senaste slutade.

För att illustrera varför Natal var the place to be, som man säger på engelska, använde Stefan ett smörgåsbord som metafor. Det var nämligen vad Stefan menade att Natal var. Ett fakking jävla smörgåsbord. Då smörgåsbord var en metafor var det givetvis inte smörgåsar han menade att man kunde plocka från det, inte något annat ätligt heller för den delen, utan lättklädda och brunbrända brasilianska damer. De utan tvekan vackraste skapelserna på vår planet, enligt Stefan. Villiga och vackra fanns de där i tusentals för att behaga medelålders svenska män. Han berättade allting med en otrolig inlevelse samtidigt som han hade armbågen på bordet och satt lite lätt framåtlutad för att komma så nära oss som möjligt. Han frågade min kompis om han kunde få en cigarett och fick till svar att de kunde dela på en om han ville. Sedan såg han på oss igen, som om han skulle berätta meningen med livet ungefär (och det tyckte han väl kanske att han gjorde också).
”Natal, killar. Det är som ett fakking jävla smörgåsbord (han upprepade sig ständigt). Man sitter på hotellbalkongen på kvällen, dricker sig en gin och tonic och bestämmer sig för vad man ska ha just den kvällen. Ska jag ha en svart tös, en vit eller kanske någonting mitt emellan? Det går inte att misslyckas! Åker ni ner och gör det vill jag ta ett ordentligt snack med er efteråt” sa han och det blev tyst runt bordet. Vi såg på varandra och Stefan verkade nöjd över vår reaktion. Sedan slog han näven i bordet och sa att han bestämt var tvungen att springa på toa för att kissa. Vännen som hade delat cigarett med honom följde med medan jag satt ensam kvar med gossen som hade kommit sist i minigolfen. Så fort Stefan hade kommit ur vårt synfält vände sig gossen likblek mot mig och jag kunde inte förstå varför. Var han rädd eller något? Svaret var ja. Väldigt mycket ja.

”Jag tror att Stefan har HIV eller kanske till och med AIDS” sa han och jag skrattade till lite nervöst. Det kunde väl ändå inte stämma? Men min kompis fortsatte och snart var även jag övertygad om att så var fallet.
”Han har ju för fan knullat runt i hela jävla världen. Afrika, till och med. Jag tror knappast att han skyddar sig varje gång. Sen har han ett litet märke i ansiktet också, jag har för mig att man brukar få såna när man har HIV.”
Hjälp, tänkte jag. Det lät faktiskt väldigt troligt att han hade skaffat sig den berömda smittan på någon av sina resor. Vad skulle vi nu ta oss till? Hur smittar det? Jag hade ingen aning, min okunskap var fullständig. Vi hade redan skakat hans hand, innebar det att vi också var smittade? Och kompisen som stod inne på pissoaren tillsammans med honom, tänk om det skulle skvätta HIV-urin på honom? Han hade ju till och med delat cigarett med honom! Vad i hela friden skulle vi göra?

Snart kom Stefan och vår vän tillbaka och de verkade båda ha fattat tycke för varandra. Inte på samma sätt som Stefan och de brasilianska tjejerna kanske, men som två män som över en öl sprängt generationsbarriärerna och funnit vänskap. De slog sig ner vid vårt bord och jag kände mig väldigt mycket mer illa till mods än vad jag hade gjort innan. Stefan började titta finurligt på oss samtidigt som han tog upp sitt bankkort för att snurra på det på samma sätt som han hade gjort i kön innan.
”Nu ska jag bjuda alla på öl!” utbrast han och väntade sig förmodligen hurrarop, men jag blev mest bara kall. Bjuder han på öl kommer vi ju bli smittade allihop! Jag tänkte att nu gäller det att handla snabbt för att förhindra smittspridning. Mycket snabbt.

Ärade läsare, vår skribent och tillika huvudperson har återigen hamnat i en jobbig situation. Den här gången inte bara i dilemmat om han borde överge skrivandet för att sova istället, utan också i själva berättelsen. Hur skulle han klara sig undan att bli bjuden på öl? Och hur skulle han övervinna sin okunskap? Svaret på de frågorna och lite till kommer i nästa inlägg, ett inlägg som förhoppningsvis också kommer att innehålla slutet på den här berättelsen.