Fred, kärlek och kramkalas

Just i detta nu, när jag skriver dessa ord, har jag en festisflaska i handen. Flaskan innehåller inte festis utan istället den dryck Jesus med övernaturlig hjälp framställde av vatten. Kort sagt vin alltså. Ett vitt vin som går under namnet il Nostro närmare bestämt. Drycken är en kvarlämna från den senaste veckans strapatser och äventyr uppe i Borlänge och på festivalen Peace and Love. Huruvida det faktum att jag sitter och smuttar på denna silkeslena men ack så förrädiska dryck är oroväckande eller inte låter jag vara upp till läsaren att bedöma. Visst ligger det nära till hands att fördöma mitt alkoholdrickande framför datorn, men betänk först att jag faktiskt har kvar alkohol efter det att själva festivalen är slut. Detta till skillnad från i princip alla mina vänner som hade druckit upp sitt etanolförråd innan tåget hem hade lämnat perrongen. Då jag hade ungefär samma alkoholmängd med mig på tåget dit så tolkar jag det som att mitt festivalförtärande var relativt lugnt och jag är därför inte speciellt orolig över att jag kommer trilla dit som en framtida lådvinsalkoholist.

Mer oroväckande är den långa tid ovanstående stycke tog att skriva. Eventuellt är vinet boven i dramat och jag har redan börjat nyktra till lite. Men, att min skrivprocess går så ruskigt segt är faktiskt en smula underligt då jag känner att jag har mycket att förtälja. Visst är det ett vanligt dilemma och jag har behandlat det tidigare, men att jag överhuvudtaget ska behöva skriva att jag har svårt för att sätta ord på mina idéer ser jag som ett litterärt misslyckande. Jag skulle kunna skylla på sömnbrist, ty det kan jag inte säga annat än att jag lider av. Uppskattningsvis en och en halv timmes sömn på asfalten i Göteborg är inte mycket att komma med när rekommenderat är åtta timmar i säng under täcke och med en behaglig huvudkudde att luta huvudet på istället för på en sportbag. Den lilla stunden jag slumrade till på jobbet under lunchrasten räknar jag inte med i mitt sömnschema.

Åter till själva festivalandet i Borlänge nu. Generellt skulle man kunna säga att det var en tämligen restriktiv festival för min del. Redan nämnda faktum att jag faktiskt inte har tagit slut på all alkohol tyder på det, att jag till skillnad från flera andra inte har blivit av med någonting av värde likaså. Ett tredje tecken på min restriktiva festivalvistelse är att jag, så vitt jag vet, inte gjorde någonting olagligt. Det busigaste jag gjorde var nog inte värre än att jag slank in på en offentlig toalett innan det att dess dörr stängdes igen. På så sätt slapp jag punga ut med de fem kronor som annars krävs för att göra det man måste. Måhända överdriver jag litegrann nu, men det är i stort sett den nivån jag har hållit.

Jag lockades inte heller av att bege mig ut på de ständiga kramkalas några av mina festivalfränder gav sig ut på. ”Varför inte?” svarade de när jag frågade vad som egentligen drev dem att få upp sina kramar i tresiffriga antal. Istället för att besvara frågan med en motfråga borde de ha varit ärliga och berättat om den trappa de hoppades avancera uppåt på. Kram, puss, kyss, hångel och samlag. I den lite omdiskuterade stegrade ordningen hoppades kramkalasutövarna få klättra på närhetstrappan. Vad jag vet så ledde frågan ”Kan jag få en kram?” inte till mer än steg två eller tre, i alla fall inte bland mina kamrater. På hundratals försök lyckades alltså ingen med att nå det slutgiltiga målet; den andra våningen. Kanske skulle de målinriktade kramutövarna ha hoppat över feodalherrarna och gått direkt till kung istället, på samma sätt som man gjorde i det medeltida Sverige.


Nu känner jag att tröttheten börjar ta överhanden. Att jag inatt kommer få sova i min egen säng känns nästan overkligt och det är väl lite som man brukar säga; ”man är inte tacksam för det man har förrän man har varit utan det”. I nästa inlägg hoppas jag därför på att jag kommer känna en stor tacksamhet över vilken fantastisk struktur jag har på mina små texter. Fred ut tills dess.