Säg kanske, kanske, kanske

Få saker väcker så stor medial uppmärksamhet här i Sverige som melodifestivalen. Givetvis kan det diskuteras om denna uppmärksamhet är befogad eller ej, men den diskussionen är inget jag tänkte ta upp nu. Inte heller tänkte jag låta mig bli upprörd över festivalens kommersialism och för det mesta anskrämligt dåliga låtar. Nej, istället tänkte jag viga detta inlägg åt två tidigare festivaler, 1999 och 2003, och vad de eventuellt har betytt för mig.

Den första festivalen jag kommer ihåg är den från 1999. Utöver vinnaren Charlotte Nilsson minns jag från den framför allt en tävlande: Martin Svensson. Som ung och förvirrad sjuåring fick jag med Yeah yeah wow wow min första riktiga popidol. Givetvis hade jag haft idoler redan innan honom, typ Markoolio och Hjalle & Heavy, men Martin var den första av mina idoler som sjöng popsånger. Popsånger. För mig, som tyckte att jag hade en ovanligt hård och häftig musiksmak, var det något jag inte ville tycka om. Det ledde till att jag till en början inte offentliggjorde mitt diggande av Martin. Inte ens för mina föräldrar ville jag berätta att det var honom jag höll på, i Melodifestivalen såväl som i Voxpop. Det blev något jag höll för mig själv, men det var alltjämt någonting med hans låtar som gjorde att de träffade på ett djupare plan än mina andra dåtida favoriters.

Mitt gillande av Martin förblev hemligt fram till den stund jag kom underfund med att jag tvunget behövde ha hans skiva. Det borde ha varit en onsdag kring åttatiden på kvällen, några veckor innan min födelsedag den tolfte maj. Jag hade precis tittat färdigt på Voxpop och Martins nya singel "Neon" hade berört mitt unga pojkhjärta på ett sätt som bara Berghagens "Teddybjörnen Fredriksson" hade gjort tidigare. Med gråten i halsgropen begav jag mig därför till köket, där mor stod och knotade, för att berätta det jag hade hållt inom mig så länge: jag ville ha Martins skiva "En helt vanlig Svensson" i födelsedagspresent. Mor blev förvånad, kanske också en smula rörd över att jag visade mina känslor så öppet, och hon tyckte nog att jag var en fin son, för när jag på födelsedagen öppnade mina presenter kunde jag konstatera att skivan jag ville ha fanns där. Kanske hade den inte gjort det om det inte vore för Melodifestivalen. Kanske hade jag inte lyssnat på pop om det inte vore för det.



Fem år senare var jag fem år äldre, alltså tolv år, och under sportlovet var jag i Värmland för att tillbringa tid med min familj i farmor och farfars stuga, vilken är belägen endast ett stenkast från Mårbacka. Det var ett sportlov då det ägnades mycket tid åt att titta på TV och hyrfilm, men också åt att åka bil till väldigt många olika destinationer. En av dessa destinationer var Torsby Badhus, som med sin vattenrutschbana och gemytliga atmosfär får ses som ett av mina favoritbadhus här i landet. Hur som helst. I bilen på väg till de platser vi besökte spelades det för det mesta en alldeles speciell skiva, nämligen en med alla låtar från Melodifestivalen 2003. För de som inte minns vilka låtar som då var med kan jag berätta att spelandet av skivan i bilen innebar en kraftig överexponering av klassiker som Sareks "Genom eld och vatten", Pernilla Wahlgren & Jan Johansens "Let your spirit fly", Bubbles "T.K.O. (Knock You Out)" och Méndez "Carnaval".

Till skillnad från övriga familjen tyckte jag att det blev ganska plågsamt att lyssna på den smörjan i längden. Det var därför tur att det fanns åtminstone ett, enligt min mening, riktigt guldkorn på skivan: "Love Is All" med Liverpool. Som då helt oinsatt i Beatles musik var den låten något alldeles fantastiskt spännande för mig, och kanske hade jag inte lyssnat på Beatles om det inte vore för den låten och de bilturerna.



Den lite småförvrängda herren som figurerar på bilden är för övrigt Alf Svensson, om någon undrar. Tyckte att han blev lite rolig med tanke på 2003 års programledarpar i finalen.