Change today, choose fairtrade

För några veckor sedan satt jag på bussen tillsammans med en tjejkompis. Det var framåt kvällen och utanför bussens alla fönster var det mörkt, snöigt och kallt. På bussen däremot, där var det ganska behagligt temperaturmässigt sett, men det betydde dessvärre inte att min kompis satt och trivdes. Vid stadsbiblioteket hade det nämligen stigit på en lite äldre man, uppenbart oduschad, med en påtagligt korpulent kroppsbyggnad och sunkiga kläder. Utöver dessa för honom ofördelaktiga attribut skakade också hans händer kraftigt, det såg ut som om han inte kunde få dem att sluta, och min kompis upplevde det som om mannen på ett obehagligt sätt spanade in unga tjejer. Hela bussresan satt hon och beklagade sig över mannen, som hon var övertygad om var en avskyvärd äckelgubbe, och jag fick höra saker som att han nu förmodligen satt och lagrade bilder i sitt inre för att plocka fram när han kom hem. Vad han skulle göra då, det sade hon aldrig högt, men det var liksom inte så svårt att förstå vad hon menade.

Idag åkte jag buss igen, och ännu en gång hamnade jag på samma fordon som ovan beskrivna man. Först förstod jag inte varifrån jag kände igen honom, men det hände sig i alla fall som så att mannen satte sig jämte mig. Hans bastanta bakparti upptog utöver hans eget säte åtminstone också halva mitt, och när han grep tag om stången framför oss förstod jag till slut vem det var. Hans skakiga händer gick inte att ta miste på. Lite smått besvärad över situationen höjde jag volymen på mp3:n och försökte bortse från min store och till synes motbjudande bussgranne. Hur pass bra det gick kan diskuteras, men vid A6 Center drog jag i alla fall en lättnandets suck då mannen tryckte på stoppknappen. Han reste sig tämligen långt innan bussen var framme vid busshållplatsen och jag fick då syn på något jag dittills inte hade lagt märke till: i handen höll mannen en vit tygkasse prydd med rättvisemärkts logga. När jag såg det kunde jag med ens inte längre känna obehag inför mannen, istället fylldes jag utav någon form av värme, och när jag på påsen även läste "Change today, choose fairtrade" började jag nästan gråta. Hade det inte varit för att folk hade sett mig hade jag förmodligen börjat storlipa, tror jag. Måhända hade det varit en lite överdriven reaktion, men just då tyckte jag i alla fall att det var någonting så fantastiskt fint med vad jag hade beskådat att det faktiskt var befogat.

Det store mannen med de skakiga händerna var kanske inte så äcklig som det först verkade, trots allt.