Tygpåsar

Fram till för ungefär ett år sedan hade jag alltid mina skolgrejer i en ryggsäck när jag skulle till skolan. Ryggsäcken hade jag för det mesta på ryggen, och jag tyckte inte att det var några konstigheter med det. Jag reflekterade inte ens över huruvida min ryggsäck var fashion eller ej, utan hade egentligen på mig den mest av gammal vana. Inte förrän en klasskamrat till mig påpekade att jag såg ut som en förvuxen mellanstadieelev med min ryggsäck hade jag ens tänkt tanken att det kanske var hög tid för mig att byta ut den mot något stilmässigt mer tilltalande. Något som andades fashion istället för funktionalitet.

Det dröjde emellertid ett tag innan fröet som min klasskompis hade sått hos mig utvecklades till ett fullstort och grönbeklätt arbuscula. Men, när bladen framåt sensommaren till slut slog ut slog de i alla fall ut ordentligt; ryggsäcken byttes ut mot en tygpåse från Coop Forum, och hela tillvaron blev med det grönare än någonsin för min del. Med en grön tygpåse kan tillvaron inte bli annat än grön, nämligen.

Utöver det att påsen var grön spred den också ett numera klassiskt budskap om sin bärare, vilket ju var jag. "Jag är snygg och gör skillnad" stod det på den den, och jag kände väl för det mesta att jag nog levde upp till det, men det fanns ändå tillfällen då jag gick omkring och kände mig fruktansvärt paradoxal tillsammans med min tygpåse. Vid sådana tillfällen hade jag dock som tur var en lösning, då jag vände andra sidan av påsen mot omvärlden. På så vis kunde jag använda min påse i vått och torrt, även om jag någon skönhetsmiss hade begått, och det dröjde faktiskt så mycket som tio månader innan jag påsen mot en annan bytte bort. Under de tio månaderna hann jag och min påse vara med om mycket. En hel del finns förevigat antingen på fotografi eller på facebook, och eftersom jag har möjlighet att göra det tänkte jag bjuda på ett litet collage av bilder från vår tid tillsammans:


Mot slutet av min tid med den gröna tygpåsen blev mitt medvetande belägrat av en fundering. Jag hade sett filmen The Butterfly Effect, och inledningscitatet "It has been said that something as small as the flutter of a butterfly's wing can ultimately cause a typhoon halfway around the world" fick mig att tänka på hur annorlunda saker och ting skulle kunna vara om bara någon liten detalj i mitt liv hade artat sig annorlunda. Måhända fanns det ingen större mening med att tänka så, men jag kunde inte riktigt släppa det. Jag försökte minnas till synes obetydliga händelser att tänka kontrafaktiskt kring, och det satte huvudbry på mig. Mest huvudbry vållade tanken på min gröna tygpåse. Hur skulle mitt liv ha sett ut om jag inte hade köpt den? Jag nämnde min fundering högt för en vän, men hon verkade inte riktigt lika fascinerad av min tankegång som jag var, så jag tänkte att det kanske är bäst att hålla mina funderingar för mig själv.

Livet löpte sedan på, och jag började så smått släppa mina stora funderingar kring små saker. I början av maj åkte jag till Prag och eftersom det här sedan länge påbörjade inlägget ännu inte är klart och jag inte orkar skriva klart det nu men ändå vill publicera någonting låter jag inlägget ta slut här. Förhoppningsvis kommer den raffinerade fortsättningen inom kort.

Denna sommars hårklippning och dess orsaker

Det är idag lite drygt ett år och en vecka sedan jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen. Egentligen hade jag tänkt uppmärksamma det på självaste årsdagen, men jag har inte haft så mycket tid för bloggande på sistone, så jag får göra det nu istället. Bara så att ni vet att bloggen har mer än ett år på nacken och still goes strong liksom.

Jag tänkte göra en liten lista på vad som har tagit upp min tid istället för bloggande den sista tiden:

-Studenten med allt som hör den till

-Fotbolls-VM

-naiv. super.

-Öl

-Vin

-Sprit

-Min personliga fotbollskommentator (jo, jag har faktiskt en sådan)

-Hem till gården

-Vegetarisk mat (på gott och ont)

-Öl i kombination med fotbolls-VM

-Ännu mer öl

-Fotbollsspelande

-Grillning

-Chips

-Aktivt facebookande

-Bongo Bar

-Parkhäng

I listan har jag medvetet uteslutit två för min sommar oerhört viktiga saker, nämligen hårklippning och besök på äldreboende. Varför jag har uteslutit dessa två punkter från listan beror på den här bloggens andra inlägg, vilket skrevs förra sommaren och är lite av en profetia av vad som kommer att hända den här sommaren. Eftersom jag nu vet huruvida den var sann eller ej tänkte jag även låta er, kära läsare, få reda på det. Om man inte har läst eller inte kommer ihåg inlägget och inte orkar läsa det igen kan jag berätta att profetian i stora drag gick ut på att jag den här sommaren kommer ha jättelångt hår och vara arbetslös, varför min far blir rosenrasande och ryter "klipp dig och skaffa ett jobb!" i ansiktet på mig, vilket leder till att jag tar mitt förnuft till fånga och skärper mig genom att klippa till en tintinlugg och påbörjar banan mot svenssonliv. Jag skrev också att jag eventuellt kommer bli Elias med epitetet "den omhändertagande" och att det inte är något jag ser fram emot.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan profetian skrevs och jag har för tillfället massa ostbågesmulor på mitt tangentbord (jag dricker öl och äter ostbågar samtidigt som jag skriver det här inlägget). Kanske tyder det på dekadens, men ostbågesmulorna till trots har jag faktiskt både nyligen klippt mig och skaffat ett jobb, vilket ju de båda uteslutna punkterna från listan indikerade. Det är till och med så att far innan jag klippte mig tyckte att jag borde just klippa mig för att inte skrämma slag på åldringarna på äldreboendet. Kanske är det inte riktigt lika hårt som "klipp dig och skaffa ett jobb!", men jag tyckte att det räckte för att profetian i princip skulle kunna räknas som uppfylld. Speciellt med tanke på att det inte var första, utan andra gången, han sa någonting liknande.

Att jag klippte mig berodde emellertid inte främst på att far sa till mig, utan mest på att min personlige fotbollskommentator erbjöd sig att göra det. Någon bild på frillan tänker jag dock inte bjuda på här - det är för jobbigt att ta egobilder tycker jag. Jobbigt äre. Men jag tycker själv att jag ser relativt anständig ut nu i alla fall. Så pass anständig att Elias den omhändertagande nog kommer att gå hem hos gamlingarna på Junegården i sommar. Det är trots förra årets ganska påtagliga skepticism någonting jag nu faktiskt ser fram emot.

Metatal

Som förannonserat kommer här ett blogginlägg som inte liknar någonting som tidigare har publicerats här (eller här). Inlägget är lite av ett videoinlägg, av den anledningen att det viktigaste i dess innehåll är tre stycken videos, men jag skulle verkligen inte vilja säga att det är ett videoinlägg så som de brukar se ut, då någon uppmärksamhetskåt flicksnärta sitter och säger att hon inte vet vad hon ska säga, men likt förbaskat sitter i badrummet för att det enligt hennes utsago är bättre ljud där. Nej, det här skulle jag vilja påstå är ett ovanligt talrikt videoinlägg. Inte så konstigt kanske, med tanke på att det är jag och Ahlen som ligger bakom det.

Videorna visar när vi under en fest hos Thorsten effektivt demonstrerar antonymen till tunghäfta, vad den nu är. Nedanför filmerna finns sedan det skriftliga manuset till talet, vilket följs av en kortare epilog i vilken den stora frågan i det här inlägget besvaras: fick vi ligga? Här på min blogg redogörs endast hur det gick för mig; vill ni veta hur det gick för Ahlen får ni besöka hans blogg, till vilken jag redan har länkat i det här inlägget.

Ahlen:

”Ahlen, du pratar för mycket”, fick jag höra från en klasskamrat härom veckan. Möjligen var detta påstående befogat vid det aktuella tillfället, då jag definitivt kan låta organen i talapparaten arbeta lite väl febrilt ibland. Hur som helst väckte påståendet en fråga inom mig, nämligen huruvida det verkligen är möjligt att tala för mycket. Även om skriftlig kommunikation är på stark frammarsch numera får väl tal fortfarande anses vara den mest frekventa formen av kommunikation, och kan det verkligen finnas något negativt i att kommunicera mycket? Ja, enligt min klasskamrat, om man gör som jag och rycker hennes uttalande ur sitt sammanhang. Nej, enligt mig och antagligen enligt de flesta som inte satsar på en karriär som supereremit.

Man kan fråga sig varför vi över huvud taget talar. Alla djur kommunicerar ju på ett eller annat sätt, men varför utvecklades våra vrål och stönanden till regelrätt tal? Som allt annat biologiskt kan man hitta sina svar i evolutionsteorin, det vill säga att alla förmågor och egenskaper någon gång i historien kraftigt har ökat chanserna för reproduktion. Hur kan detta då implementeras på vår förmåga att tala? Ja, ärligt talat så vet jag faktiskt inte, jag har helt enkelt inte kollat upp det. Men, fem biologikurser under gymnasiet ger mig tillräckligt mycket kött på benen för att åtminstone komma med lite teorier. Precis som att olika fågelhanar imponerar på fågeldamerna genom att försöka ha den vackraste fjäderdräkten, så kanske våra manliga förfäder imponerade på de kvinnliga motsvarigheterna genom att försöka frambringa så sexiga läten som möjligt. Ju sexigare man lät desto fler parningsakter fick man delta i, och desto större andel av den producerade avkomman bar ens gener. Till slut kan dessa läten ha blivit så avancerade att man kan börja tala om att det kan räknas som tal.

Men sen då, när alla stenåldersmänniskor satt där med en talförmåga och det var dött lopp i tävlingarna om sexiga läten, hur användes talet då? Vid den här tiden får man väl anta att goda prestationer under jakt på vilda djur var lämpligt när det gällde att överleva, då det skulle dröja tills jordbruket fick sitt stora uppsving. Snabbhet, styrka och en bra spjutkastararm får väl anses vara viktiga förmågor under den tidens jakt, och var säkerligen också egenskaper som efterfrågades av stenålderskvinnorna. Vem skulle vilja ha barn med en långsam klenis då han knappast skulle kunna fixa särskilt mycket mat till barnen. Överlever inte barnen sprids ju inte ens gener vidare, vilket är en elementär del i evolutionsteorin. Så vad gjorde de som inte precis var några muskelknippen, då de knappast hade något att visa upp för damerna som övertygade dem om att man skulle vara en lämplig partner? Jag tror att de helt enkelt använde sin talförmåga: hade de inga fysiska bevis för sin förträfflighet fick de istället försöka övertyga kvinnorna om att de minsann var stjärnskott på mammutjägarhimlen. Var man duktig på att tala kunde man alltså sprida vidare sina gener mer, man talade omkull någon stenålderstyle.

Här känner jag att frågan i inledningen kan besvaras: Nej, man kan antagligen inte prata för mycket, inte när det handlar om att få ligga!

Elias:
Ja, gott folk, eftersom talet som Ahlen nyss sa uppkom för att attrahera det motsatta könet har jag och Ahlen bestämt oss för att just hålla tal här idag, vilket ni förmodligen redan har märkt. Varken jag eller Ahlen har gjort någonting liknande tidigare, och man skulle kunna säga att idén kom till när vi för några veckor sedan var på UKM och beskådade poesi i dess ädlaste form; det vill säga sådan som läses högt. Häpna över den muntliga kommunikationsformens slagkraft kände vi att vi också ville stå på en scen och högläsa texter för människor som skrattar inställsamt när det verkar lämpligt och nickar lite medhållande när det låter som om talaren säger något vettigt.

Jag kan dock inte säga annat än att det är lite nervöst att stå så här och bli bedömd för texter man hoppas kunna bli berömd för. Jag ber er att inte döma för hårt om någonting skulle gå åt pipsvängen, och även om det skulle göra det är jag i och för sig nöjd bara jag får pippa.

I alla fall: förra sommaren läste jag en bok av Marcus Birro i vilken han skrev en hel del om konsten att framträda offentligt med egna texter. Tipsen var många, och något av det han betonade mest var vikten av att hålla sig nykter innan man ställer sig på podiet för att tala. Även om man är nervös blir framträdandet alltid mycket bättre om man är klar i skallen, menade Birro.

Av förmodligen märkbara anledningar hoppas jag att Birro är lika mycket ute och cyklar i det avseendet som han är när det gäller politik.

Hur som helst. Det är onekligen lite lustigt ändå, vad alkohol kan göra med ens verbala förmåga. Så som jag ser det behöver berusning emellertid inte alltid vara av ondo i talsammanhang. För om det nu är så att talet kom till för att öka chanserna att få ligga måste man väga in det faktum att fulla människor tenderar att få ligga mer än nyktra, vilket tyder på att onyktert tal rent evolutionärt sett är effektivare än nyktert. Varför det är så går givetvis att spekulera länge i, men personligen tror jag att det beror på onyktras förmåga att alltid hitta den snabbaste vägen till målet. Kvalitativa puckar på kassen istället för måfåpuckar i sarghörnet, det är den fulles taktik och så vitt jag har förstått fungerar den väldigt bra.

Ahlen:
Det är väl ändå snarare kvantitet före kvalitet när man är full. Det måste du väl ändå ha märkt hur berusade personer springer runt och talar mycket med många. Även om talet rent tekniskt blir sämre, man sluddrar och så vidare, så övervägs det av den ökade kontakten man får med människor. Den nyktra personen lägger alla ägg i samma korg, men vågar inte gå hem med dem för att det är en kraftig storm ute som riskerar att ta sönder äggen. Den berusade personen å andra sidan köper ohemula mängder ägg och lägger dem i bra många fler korgar än en. Därefter struntar de i om det är storm ute eller ej, de springer hem med alla korgar och hoppas att åtminstone ett ägg är helt när de är framme.
Elias:

Elias:

Ja ja ja, du kan komma med hur fina liknelser du vill, Ahlen, men jag tror fortfarande att den bästa taktiken för att få ligga på fyllan är att välja orden väl, istället för att mala på om ingenting och allting. Det viktigaste är egentligen bara att båda parter är tillräckligt fulla. Se bara på dina egna erfarenheter på Bongo: Bodaforstjejen kan du väl inte ha växlat fler ord med än den genomsnittlige hundägaren växlar med sin hund under en söndagspromenad?

Ahlen:
Nej, sant. Det är mycket möjligt att det är en bättre taktik, men det är inte allt för många som i berusat tillstånd verkligen praktiserar den, vilket var det jag försökte förklara. Man kan säga vad man vill om Svensk Blåbandsungdoms reklam på Spotify, den med det vedervärdiga uttrycket ”hur sober är du?”, men det låg kanske någonting i deras försök att visa på att fulla personer var sämre på att ”flörta”. Fast det är klart, är båda parter tillräckligt fulla som du säger slukas väl det mesta med hull och hår. Pratar man med många ökar dock chansen för att man hittar någon som är tillräckligt onykter.

Elias:
Ja jo, just det har du kanske rätt i. Säg att man ska prata med många, men inte säga för många ord till varje, så har vi kanske den allra bästa taktiken.

Ahlen:
Ja, så länge det man säger har någon form av vettig substans. Hur som helst, detta leder mig om inte annat osökt in på att lite djupare försöka behandla ämnet att tala på fester. Så länge kommunikationen med andra personer rullar på bra är det givetvis inga problem, då kan man med lite flyt ha turen att få ligga. Men, vad gör man om det – hemska tanke – börjar hacka lite i talmaskineriet, och det kanske går så långt som till en pinsam tystnad? Vid det här laget får man anta att man inte har några bra samtalsämnen att behandla, och det problemet måste ju givetvis lösas på något sätt.

För någon vecka sedan under en oplanerad sovmorgon fastnade jag framför Gomorron Sverige, alltså SVT:s morgonprogram. Programledaren satt med två gäster i en soffa, och samtalade om lögner. En av deltagarna berättade att hon hade varit på en fest en gång, där hon inte riktigt fått ett samtal med en kille att flyta på bra. Bristen på samtalsämnen gjorde att en pinsam tystnad var på ingång. Då, som från ingenstans, kläcker hon lögnen att hon en gång minsann kom på andraplats i SM i räkskalning. Historien förtäljde inte riktigt hur samtalet flöt på efteråt, men hon gjorde väl ett tappert försök antar jag och kanske fick hon till och med ligga.

Vad lär vi oss då av detta? Jo, om jag eller Elias senare ikväll säger något om oss själva som låter alldeles för otroligt, är det antagligen det också. Ha överseende i så fall, vi gör det bara för att få ligga. Vi kanske skulle hjälpas åt och berätta saker om varandra istället, det borde väl vara mer trovärdigt?

Elias:
Absolut! Ahlen här är den förmodligen intelligentaste personen jag känner. För att göra ett urval bland hans meriter kan jag nämna att han har kvalificerat sig till Kemiolympiaden två år i rad, han fick 1.9 på högskoleprovet första gången han gjorde det, han har klarat tiotusenkronorsfrågan i "Kvitt eller dubbelt" på ämnet ädelstenar och han sökte läkarlinjen som sjundeval nu till hösten; inte för att han på något sätt vill bli läkare, utan endast för att han skulle kunna bli det.

Ahlen:
Ja, Elias här är... onekligen duktig på att fixa in mig gratis på studentfester, dock inte särskilt underhållande sådana. Men försöka duger, som det så fint heter. Sen ville han att jag skulle påtala att han minsann är ganska snygg också, så då gör jag helt enkelt det.

Elias:
Eh, tack så mycket Ahlen... tror jag. Som du sa är jag ju i alla fall ganska snygg, så jag får nog ligga mer än dig ändå, nu när taldebuten är avslutad. Jag känner redan att den kommer leda till något bättre än min alkoholdebut.

Tack så mycket för oss!

*

För att till fullo förstå varför det som hände efter talet hände krävs viss information om vad som hände innan talet, varför jag tänkte börja med att berätta det. Jag anlände till Thorsten vid sjutiden med min Kafkapåse innehållandes ohemula mängder vin i ena handen och en Willyspåse innehållandes ohemula mängder korv och potatissallad i den andra. Då jag i princip inte hade ätit någonting på hela dagen var det första jag gjorde att gå ut till grillen för att skamlöst knuffa undan där redan liggande köttbitar, och på så sätt göra plats åt mina egna kryddstarka korvar. Jag och min kompis la på lika många korvar var, och otåligt stod vi så en stund innan vi äntligen ansåg korvarna som färdiggrillade. Sedan begav vi oss in i köket för att äta, och bara för att tydliggöra hur ofantligt mycket korv och potatissallad jag åt kan jag nämna att jag åt upp hela min portion, medan min annars ganska matglada kompis inte ens åt upp halva sin. Det är alltså ingen överdrift att säga att det var med en tämligen välfylld mage jag sedan gick ner på nedervåningen för att repetera på talet tillsammans med Ahlen.

Så, nog talat om vad som hände innan talet nu. Under talet vet ni förmodligen redan hur det gick för mig, så det är därför hög tid för er att få reda på hur det gick för mig efteråt: fick jag ligga eller ej?

Pja, jag la med min fråga upp för ett fyndigt rim, så svar nej. Jag fick inte ligga. Men, jag fick göra någonting annat istället. Någonting inte fullt lika skojigt, dock; ett halvt glas rödvin efter talet började jag nämligen må illa, vilket ledde till att jag fick huka. Huka mig över Thorstens toalettstol för att låta korven och potatissalladen komma upp samma väg som den kommit ner.

Senare på kvällen, när jag var på väg hemåt, konstaterade jag klokt att alkohol i för stora mängder snarare stjälper än hjälper Homo sapiens sapiens i den ständigt pågående tävlingen som brukar kallas för "survival of the fittest".

Mer än sprit hem från Prag

Hemkommen från Prag med en bild på en ankjävel tagen av Thorstiz tog jag mod till mig att göra en liten ansiktslyftning här på bloggen. Själv tycker jag att det blev bättre än förut, och jag hoppas att ni läsare också finner den nya designen mer tilltalande än den förra.

Med mig från Prag har jag också en del nya uppslag, av vilka jag hoppas kunna realisera åtminstone ett inom en snar framtid. Kanske redan imorgon.

Klungan står i vägen

På grund av lite olika omständigheter kommer jag varken hinna eller orka skriva här på ett litet tag. Men, tappa inte hoppet; om knappt två veckor kommer om allt vill sig väl ett inlägg olikt allt annat som någonsin tidigare skådats här (och här) att dyka upp. Om allt vill sig väl, alltså. Jag kan ännu så länge inte garantera någonting.

Till dess: carpe diem!

"HAT ÅT ELIAS!"

När jag igår i godan ro satt och åt singoallakex fick jag ett sms:

"Elias du är patetisk. Du är en skam för samhället. Du är inte snygg eller rolig så tro dig inte vara det. HAT ÅT ELIAS! Hoppas du tar åt dig du behöver det här."

Avsändarens nummer hade jag inte inlagt på min mobil och jag kunde inte heller spåra det till någon. Med tanke på sms:ets ganska otvivelaktigt negativa budskap om mig som person skulle man kunna tro att jag blev illa berörd, men så var icke fallet; faktum är att avsändaren till och med hade rätt i att jag behövde höra något sådant. Jag är nämligen ofta rädd för att drabbas av hybris och det här sms:et gjorde att jag i alla fall under den närmsta framtiden förmodligen inte kommer att drabbas av det. Så, även om sms:ets innehåll till stor del förhoppningsvis var rappakalja var det nog ändå bra att jag fick ta del av det.

Mitt projektarbete är för övrigt inlämnat nu, och för de som följde min buddhistblogg i februari skulle det kanske vara roligt att ta del av slutprodukten. Den finns att hämta här, och givetvis är även sådana som inte läste min buddhistblogg välkomna att läsa slutprodukten.

Vildsvin och grannflickor

När jag var sex-sju år och nyinflyttad i Ljungarum brukade jag leka en hel del med en flicka som var ett år äldre än mig och bodde några hus bort. Mitt minne sträcker sig inte så långt att jag kommer ihåg vad vi brukade leka, men jag vet i alla fall var. Lekplatsen går och gick under namnet Pärlan, eller Blå dagis, beroende på vad man föredrar, och dåförtiden kändes det som en oerhört spännande lekplats, inte minst med tanke på att den var belägen bara tiotalet meter ifrån Strömsbergsskogen. Det bidrog till en smått fantasylik atmosfär, och man kunde klättra högst upp på klätterställningen och blicka ut över oräkneliga kvadratmeter skog och låtsas att det var en skog i stil med den i Ronja Rövardotter man såg.

En dag berättade grannflickan att det fanns vildsvin i skogen. Jag, som varken var eller är särskilt kunnig inom vilda djur-området, blev givetvis lite orolig över det påstådda faktumet, och det blev inte precis bättre av att flickan spädde på med att vildsvin är farliga djur. Jag såg framför mig hur jag intet ont anande lekte på lekplatsen, när plötsligt ett vildsvin kom springandes från skogen i jakt på småpojkar. Eftersom jag brukade vara så högt uppe på klätterställningen trodde jag inte att jag skulle hinna ner utan att vildsvinet hann ikapp mig. Jag trodde därför att om ett vildsvin skulle komma, då skulle det belägra lekplatsen så länge att jag till slut skulle tvingas ge upp och hoppa ner för att bli vildsvinsmat.

Lekandet på Pärlan blev både mindre lustfyllt och mindre frekvent efter grannflickans berättelser. Vildsvinen var ett större hot än grådvärgarna, trodde jag. Det dröjde säkert ett år innan jag förstod att vildsvinshotet var överdrivet och att de egentligen är ganska skygga djur som verkligen inte kalasar på småpojkar. En viss fixering vid vildsvin levde nog kvar längre än så dock, vilket bland annat fick utlopp när jag i sexan höll en muntlig redovisning om just vildsvin.

Så här ett ganska stort antal år efter min egen vildsvinsskräck är vildsvin tydligen på tapeten igen. Det fick jag erfara när jag igår var ute på stan med min kompanjon Michaela, och lite hipp som happ blev haffad av en kille som undrade om jag kunde svara på några frågor. Det kunde jag, och plötsligt stod jag därför framför en tv4-kamera och pratade om min gamla vildsvinsskräck. Uppenbarligen så pass bra att jag fick vara med i inslaget de höll på att spela in:



(Om någon vet hur man kan spara ner klippet skulle jag gärna vilja veta det. Själv lyckas jag bara spara ner reklamen.)

Det verkar nästan som om vildsvinen, inte i fysisk form utan snarare i mitt sinne, lite på avstånd förföljer mig, för att då och då kika fram och säga "vi finns!". Frågan är om jag någonsin kommer att få träffa ett personligen.

Oskickligt skördat

Eftersom något av det roligaste med att blogga är att få respons på det man skriver har jag fram till nu haft ett litet fält under varje inlägg döpt till "Bödelns omdömde". Där har bödeln, det vill säga ni läsare, haft möjlighet att på en fyrgradig skala avgöra hur trevlig läsning inlägget har varit för er. Egentligen föredrar jag så klart kommentarer framför sådant ikryssande, men jag har tänkt att det är ett fint komplement till kommentarer, eftersom det tillåter även läsare som inte vill träda fram i rampljuset att lämna ett litet avtryck.

Ikväll har jag emellertid bytt ut den fyrgradiga skalan till tvågradig. Den förra hade spelat ut sin roll kände jag, och den var dessutom ganska fantasilös. Den nya gillar jag betydligt bättre. Inspirationen till den har jag hämtat från buddhismen, där man metaforiskt brukar tala om förtjänsternas fält: gör man något gott är det samma sak som att där skörda skickligt, gör man något dåligt är detsamma som att där skörda oskickligt. Tror man på karmalagen menar man vidare att varje skicklig skörd på något sätt kommer att gynna en själv, antingen i det här livet eller nästa, och vice versa. I strikt tolkning innebär alltså karmalagen att allting som händer en, bra som dåligt, har sin orsak i vad man har gjort tidigare.

Hur som helst. När jag som bäst satt och experimenterade med blogspots olika funktioner, vilka jag tyvärr behärskar långtifrån så bra som jag skulle vilja, märkte jag att länken till kommentarsidan och förtjänsternas fält-grejen hade bytt plats (jag vill att fält-grejen ska vara överst, kommentarslänken underst, inte tvärtom som det är nu). Jag gick därför in för att återställa ordningen till det normala, men till mitt stora förtret hände ingenting, även om jag gjorde som man ska göra. Igen och igen försökte jag ändra tillbaka så att allt blev i sin ordning, men ingenting blev riktigt som jag ville. Nu har jag gett upp för dagen och tänker därför inte ödsla mer tid på det.

Kanske har min otur med blogspot någonting att göra med ett oskickligt skördande på förtjänsternas fält. Kanske var det inte bra för min karma att ta bort "Bödelns omdöme" från bloggen. I och för sig tror jag inte att orsak/verkan-delen i karmalagen stämmer fullt ut, men man kan aldrig veta säkert. Därför inviger jag min nya tvågradiga skala med att kryssa för "oskickligt skördat" på det här inlägget.

Halleluja igen

Nu kommer den oerhört efterlängtade fortsättningen på inlägget Halleluja. Har man inte läst det tycker jag att man borde göra det innan man läser nedanstående, även om det kanske inte är ett måste för att förstå direkt. Här kommer i alla fall fortsättningen.

*

För de som inte vet om det var jag under trettondagshelgen i år i Stockholm och Uppsala för att uppleva mitt livs första släktträff. Släktträffen ägde rum i en fin villa i Danderyd, till vilken man fick transportera sig på valfritt sätt. Om släktträffen finns väldigt mycket att skriva, men det är inte något jag ska göra nu. Istället tänkte jag dela med mig av en liten anekdot från första kvällen hos min farmor och farfar i Uppsala.

Den lilla episoden utspelade sig när jag, min två år yngre bror, min pappa och farmor och farfar satt framför TV:n och kollade på något jag nu inte kommer ihåg vad det var. Säkert är i alla fall att det inte var Småkronorna under dåvarande junior-VM, eftersom farmor inte tillåter farfar att titta på idrott. Han blir så stressad då och det är farligt för honom, menar hon. Huruvida det är farligt för honom eller inte låter jag vara osagt, men jag tycker själv att farfar är lite mesig när han inte vågar sätta sig upp mot sin fru i frågan. I alla fall. När vi som bäst satt och kollade och åt choklad började farmor prata om min pappas kusin, Ebba Forsberg, och hennes relativt framgångsrika karriär i musiksvängen (hon har utöver sina soloskivor bland annat körat till Ulf Lundell och haft nära samarbeten med Mikael Wiehe). En bekant till farmor hade varit och sett Ebba live någonstans och hon hade tyckt att det hade varit väldigt bra. Allt utom en sak.

Mitt under pågående konsert hade Ebba till min farmors bekantas stora fasa tagit upp en vattenflaska, ifrån vilken hon sedan hade druckit vatten direkt ur. Detta uppe på scenen alltså, utan tillstymmelse att dölja sin törstsläckning för publiken. Själv tyckte jag att det lät lite löjligt att haka upp sig på en sådan sak, men eftersom min farmor är lite gammalmodig av sig ibland försvarade hon sin bekants beklagan över drickandet på scen. I flera minuter pratade hon om bara det, och till slut kom hon fram till att om man står på en scen, då borde man i alla fall kunna vara så pass professionell att man fixar ett glas att dricka ur. Det ger ett bättre intryck, menade hon. Själv förstår jag fortfarande inte hur något så banalt som en vattenflaska kan väcka så mycket tankar att den ligger till grund för en flera minuter lång monolog.

När farmor hade pratat klart om vattenflaskan undrade hon om vi i den yngre generationen hade lyssnat på Ebbas senaste skiva, på vilken hon gör egna tolkningar av Leonard Cohen-låtar, med svenska texter översatta av Mikael Wiehe. Det hade vi inte, och farmor såg därmed en chans att spela musik hon själv gillade att med slutna ögon sitta och lyssna på för oss. Andlig musik, alltså. Således beordrade hon farfar att hämta CD-spelaren och skivan, så att hon själv kunde sitta kvar med oss lite yngre och berätta att det bästa spåret på skivan hette "Halleluja" och att vi nog hade hört det innan, fast i Cohens version då. Givetvis hade vi det och jag måste medge att jag faktiskt såg fram emot att höra min egen pappas kusins version av låten. Om det lät bra kändes det som att det var någonting jag kunde imponera med för kompisar och andra när jag kom hem sen.

När farfar kom tillbaka med spelare och CD i högsta hugg sa farmor åt honom att sätta sig ner på sin plats och sätta på Halleluja. På dessa order satte farfar lite halvdant i sladden i ett eluttag, väldigt försiktigt i CD:n där den skulle vara och tryckte sedan på play med spelaren i sitt knä. Fem sekunders spänd förväntan följde, varpå vi förstod att det var någonting med igångsättandet av musiken som inte hade gått enligt planerna. Föga oväntat egentligen, eftersom farfar inte precis är den mest tekniska människan som har gått i ett par skor. Under ungefär lika lång tid som farmor hade pratat om vattenflaskan satt han och fumlade med CD-spelaren, innan han svalde sin stolthet och frågade sin yngre avkomma efter hjälp. Hjälp fick han och det visade sig att det som hade gått fel var isättningen av sladden i eluttaget. Den satt helt enkelt inte tillräckligt hårt i.

När problemet var åtgärdat satt vi och lyssnade på Halleluja.

*

Jag vet inte om jag har lyckats återberätta det komiska i ovanstående episod på ett bra sätt, just nu känns det inte så, men jag hoppas att ni inte dömer mig för hårt om ni tycker att ovanstående text saknar underhållningsvärde.

Klipp dig och skaffa ett jobb?

Imorgon ska jag klippa håret. Det var ett halvår sen senast det hände och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Långt eller kort? Angående de två valmöjligheterna hade jag en väldigt kort, men ändå klargörande, diskussion med mor och far tidigare idag.

Mor: "Du ska väl inte klippa av det, Elias?"
Jag: "Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med det. Tänkte rådfråga frisören lite imorgon"
Far: "Det är inte fel med lite kortare hår, Elias. Tänk på att du förmodligen kommer gå på en del anställningsintervjuer snart!"

När far yppade det, då kändes det nästan som om en gammal dröm gick i uppfyllelse.