Klipp dig och skaffa ett jobb?

Imorgon ska jag klippa håret. Det var ett halvår sen senast det hände och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Långt eller kort? Angående de två valmöjligheterna hade jag en väldigt kort, men ändå klargörande, diskussion med mor och far tidigare idag.

Mor: "Du ska väl inte klippa av det, Elias?"
Jag: "Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med det. Tänkte rådfråga frisören lite imorgon"
Far: "Det är inte fel med lite kortare hår, Elias. Tänk på att du förmodligen kommer gå på en del anställningsintervjuer snart!"

När far yppade det, då kändes det nästan som om en gammal dröm gick i uppfyllelse.

Säg kanske, kanske, kanske

Få saker väcker så stor medial uppmärksamhet här i Sverige som melodifestivalen. Givetvis kan det diskuteras om denna uppmärksamhet är befogad eller ej, men den diskussionen är inget jag tänkte ta upp nu. Inte heller tänkte jag låta mig bli upprörd över festivalens kommersialism och för det mesta anskrämligt dåliga låtar. Nej, istället tänkte jag viga detta inlägg åt två tidigare festivaler, 1999 och 2003, och vad de eventuellt har betytt för mig.

Den första festivalen jag kommer ihåg är den från 1999. Utöver vinnaren Charlotte Nilsson minns jag från den framför allt en tävlande: Martin Svensson. Som ung och förvirrad sjuåring fick jag med Yeah yeah wow wow min första riktiga popidol. Givetvis hade jag haft idoler redan innan honom, typ Markoolio och Hjalle & Heavy, men Martin var den första av mina idoler som sjöng popsånger. Popsånger. För mig, som tyckte att jag hade en ovanligt hård och häftig musiksmak, var det något jag inte ville tycka om. Det ledde till att jag till en början inte offentliggjorde mitt diggande av Martin. Inte ens för mina föräldrar ville jag berätta att det var honom jag höll på, i Melodifestivalen såväl som i Voxpop. Det blev något jag höll för mig själv, men det var alltjämt någonting med hans låtar som gjorde att de träffade på ett djupare plan än mina andra dåtida favoriters.

Mitt gillande av Martin förblev hemligt fram till den stund jag kom underfund med att jag tvunget behövde ha hans skiva. Det borde ha varit en onsdag kring åttatiden på kvällen, några veckor innan min födelsedag den tolfte maj. Jag hade precis tittat färdigt på Voxpop och Martins nya singel "Neon" hade berört mitt unga pojkhjärta på ett sätt som bara Berghagens "Teddybjörnen Fredriksson" hade gjort tidigare. Med gråten i halsgropen begav jag mig därför till köket, där mor stod och knotade, för att berätta det jag hade hållt inom mig så länge: jag ville ha Martins skiva "En helt vanlig Svensson" i födelsedagspresent. Mor blev förvånad, kanske också en smula rörd över att jag visade mina känslor så öppet, och hon tyckte nog att jag var en fin son, för när jag på födelsedagen öppnade mina presenter kunde jag konstatera att skivan jag ville ha fanns där. Kanske hade den inte gjort det om det inte vore för Melodifestivalen. Kanske hade jag inte lyssnat på pop om det inte vore för det.



Fem år senare var jag fem år äldre, alltså tolv år, och under sportlovet var jag i Värmland för att tillbringa tid med min familj i farmor och farfars stuga, vilken är belägen endast ett stenkast från Mårbacka. Det var ett sportlov då det ägnades mycket tid åt att titta på TV och hyrfilm, men också åt att åka bil till väldigt många olika destinationer. En av dessa destinationer var Torsby Badhus, som med sin vattenrutschbana och gemytliga atmosfär får ses som ett av mina favoritbadhus här i landet. Hur som helst. I bilen på väg till de platser vi besökte spelades det för det mesta en alldeles speciell skiva, nämligen en med alla låtar från Melodifestivalen 2003. För de som inte minns vilka låtar som då var med kan jag berätta att spelandet av skivan i bilen innebar en kraftig överexponering av klassiker som Sareks "Genom eld och vatten", Pernilla Wahlgren & Jan Johansens "Let your spirit fly", Bubbles "T.K.O. (Knock You Out)" och Méndez "Carnaval".

Till skillnad från övriga familjen tyckte jag att det blev ganska plågsamt att lyssna på den smörjan i längden. Det var därför tur att det fanns åtminstone ett, enligt min mening, riktigt guldkorn på skivan: "Love Is All" med Liverpool. Som då helt oinsatt i Beatles musik var den låten något alldeles fantastiskt spännande för mig, och kanske hade jag inte lyssnat på Beatles om det inte vore för den låten och de bilturerna.



Den lite småförvrängda herren som figurerar på bilden är för övrigt Alf Svensson, om någon undrar. Tyckte att han blev lite rolig med tanke på 2003 års programledarpar i finalen.

Andra bloggsidor

Som första inlägg i mars månad tänkte jag motivera varför jag länkar de bloggar jag länkar till här på sidan. Detta är om jag har förstått allting rätt någonting många stora bloggare ägnar sig åt, så jag tänkte inte vara sämre jag. I bokstavsordning:

ahlen den riktige
Skrivs av min bloggkumpan Ahlen och är förmodligen den blogg som är mest lik min egen. Oerhört välskriven, lockar ofta till skratt och med nödvändiga förtydliganden i högerspalten.

alges virtuella galleria
Purfärsk konstblogg där min vän Alge publicerar sina kulturella alster. Alsterna skulle kunna beskrivas lite som mucklornas värld i trippformat, vilket bara det är skäl nog att ämna en visit.

ljuva ungdom
Glest uppdaterad blogg med potential att bli något bra. Bloggerska är min patriarkathatande klasskamrat Louise. Förhoppningsvis börjar hon producera fler inlägg snart, annars finns risken att hon faller bort från listan, och det tror jag varken hon själv eller någon annan vill.

ohhboy
Drivs av Lilltane, vilket jag föredrar att kalla henne, även om smeknamnet inte ger så mycket sken av vad som finns på bloggen. Istället borde hon ha ett smeknamn som för tankarna till drömmar, fragment och andra fina ord (bilder också för den delen), men något sådant känner jag ännu inte till.

sannahelgalen
En blogg som handlar om något mycket viktigt här i världen: roliga saker. Nästan lite antitesen till pretentiös och man blir alltid på gott humör efter ett besök. Uppdateras av Sanna, som även hon är rolig.

spokpandabarnet
Man kan inte, som jag gjorde om ovanstående, säga att den här bloggen är antitesen till pretentiös. Det betyder dock inte att den inte borde läsas: Malin skriver väldigt bra, om än ofta korta, inlägg om lättsamma saker som döden och sömn. (Kanske borde jag egentligen länka hennes bakblogg, men jag väljer att inte göra det eftersom jag då skulle klicka mig in där alltför ofta, med följden att sötsuget varje gång skulle övermanna mig)

Så. Det var alla. That's it.

Kanske har någon också lagt märke till att jag nyligen tagit bort en del bloggar från listan. Varför jag har gjort så är för att jag endast vill ha med något sånär aktiva bloggar, vilket jag löste genom att helt enkelt ta bort de som inte har uppdaterats i år.

Halleluja

När jag började skriva det här inlägget trodde jag inte att det skulle bli del ett i en serie på två inlägg, men som så ofta blev det så ändå. Serien är av ytterst anekdotisk karaktär och handlar om mina farföräldrar. Förhoppningsvis är det trevlig läsning för åtminstone någon vilsen själ där ute.

*

Mina farföräldrar är, vilket inte nog kan påpekas, väldigt troende människor. På farfars sida har prästämbetet gått i arv genom generationerna samtidigt som farmor har en väldigt frireligiös bakgrund. Vidare är de också glada i musik, främst andlig sådan, och under alla stora gudstjänster i mitt liv har det alltid varit min farmors stämma som har ljudit högst under psalmsångerna. Jag vill även erinra mig att farmor vid fikat efter min konfirmation, när släktingar på både mors och fars sida var närvarande, lite som i sin egen värld helt plötsligt började nynna på "Tryggare kan ingen vara". Personligen förstod jag inte riktigt vad hon höll på med, att någon börjar spontansjunga visor vid fikat var liksom inget jag var van vid, men tydligen var det inget uppseendeväckande för de lite äldre, då alla över fyrtio, däribland min strikt ateistiska morfar, snart stämde in i sången. Vi lite yngre tittade undrande på varandra samtidigt som vi med häpnad beskådade och belyssnade hela skådespelet, som efter det att alla verser var avklarade mynnade ut i en stunds rofylld tystnad, vilken inte bröts förrän min far lite försiktigt fick ur sig orden "kaffe någon?". Många svarade jakande, och sedan pratades det inte mer om det musikaliska lilla utspelet den dagen.

*

Riktigt så kanske det inte slutade, men det hade varit väldigt roligt om så var fallet tycker jag. Sant är i alla fall att farmor började sjunga och att folk gjorde henne sällskap i sin sång. Ytterligare en anekdot kommer som sagt i nästa inlägg. En central del i den anekdoten tänker jag dock faktiskt offentliggöra redan nu, nämligen låten här nedan. Om någon vill är det inte förbjudet att spekulera i vilken roll den kommer att spela.

Sökord

Olika sökare, jag vet ej huruvida

de fått vad de velat ha på min sida

för mig, det spelar dock ingen roll

det viktigaste är att jag med Google Analytics har koll

ankjavel blogg

bosatt i rom

comviq kompis kontantkort erfarenhet

dela cigarett hiv

gamla skolkataloger

hur gör man hårdrockstecknet med tangentbordet

italiensk flickvän

jag tar hand om både min inre och yttre utseende

mitt forsta sms till e n tjej

natal tjejer

rakblad ica

sexce laga borthar

slitzbrudar i visby

tjejskrik mobilsignal

österäng sp3a

En månad i tillflykt

För de som är intresserade av att läsa om hur det går med mitt buddhistiska leverne går det att läsa om det här. Det är inte så välskrivet och kanske inte heller så underhållande, men det är i alla fall där jag håller till den här månaden.

Till det att jag skriver här igen har jag bara en sak att säga: må ni alla finna lyckan i era hjärtans innersta.

Change today, choose fairtrade

För några veckor sedan satt jag på bussen tillsammans med en tjejkompis. Det var framåt kvällen och utanför bussens alla fönster var det mörkt, snöigt och kallt. På bussen däremot, där var det ganska behagligt temperaturmässigt sett, men det betydde dessvärre inte att min kompis satt och trivdes. Vid stadsbiblioteket hade det nämligen stigit på en lite äldre man, uppenbart oduschad, med en påtagligt korpulent kroppsbyggnad och sunkiga kläder. Utöver dessa för honom ofördelaktiga attribut skakade också hans händer kraftigt, det såg ut som om han inte kunde få dem att sluta, och min kompis upplevde det som om mannen på ett obehagligt sätt spanade in unga tjejer. Hela bussresan satt hon och beklagade sig över mannen, som hon var övertygad om var en avskyvärd äckelgubbe, och jag fick höra saker som att han nu förmodligen satt och lagrade bilder i sitt inre för att plocka fram när han kom hem. Vad han skulle göra då, det sade hon aldrig högt, men det var liksom inte så svårt att förstå vad hon menade.

Idag åkte jag buss igen, och ännu en gång hamnade jag på samma fordon som ovan beskrivna man. Först förstod jag inte varifrån jag kände igen honom, men det hände sig i alla fall som så att mannen satte sig jämte mig. Hans bastanta bakparti upptog utöver hans eget säte åtminstone också halva mitt, och när han grep tag om stången framför oss förstod jag till slut vem det var. Hans skakiga händer gick inte att ta miste på. Lite smått besvärad över situationen höjde jag volymen på mp3:n och försökte bortse från min store och till synes motbjudande bussgranne. Hur pass bra det gick kan diskuteras, men vid A6 Center drog jag i alla fall en lättnandets suck då mannen tryckte på stoppknappen. Han reste sig tämligen långt innan bussen var framme vid busshållplatsen och jag fick då syn på något jag dittills inte hade lagt märke till: i handen höll mannen en vit tygkasse prydd med rättvisemärkts logga. När jag såg det kunde jag med ens inte längre känna obehag inför mannen, istället fylldes jag utav någon form av värme, och när jag på påsen även läste "Change today, choose fairtrade" började jag nästan gråta. Hade det inte varit för att folk hade sett mig hade jag förmodligen börjat storlipa, tror jag. Måhända hade det varit en lite överdriven reaktion, men just då tyckte jag i alla fall att det var någonting så fantastiskt fint med vad jag hade beskådat att det faktiskt var befogat.

Det store mannen med de skakiga händerna var kanske inte så äcklig som det först verkade, trots allt.

Vi har lite att stå i, dukkha och jag

I det senaste inlägget skrev jag att jag har lite att stå i för tillfället. Det är ett påstående jag ofta använder mig av när jag har ont om tid. Det är lite som ett yttrande onödigt att ens diskutera: säger någon att han eller hon har lite att stå i, då har hon det, och börjar man ifrågasätta dennes stående i vad det nu är inkräktar man på helig mark. Det är lägga näsan i blöt, helt enkelt.

För att undvika fantasifulla spekulationer om vad jag har att stå i finner jag ingen annan utväg än att avslöja vad det är. Jag har inte fallit ner i ett spelmissbruk, inte skaffat mig stadigt sällskap och definitivt inte börjat motionera. Däremot har jag börjat ordentligt med mitt projektarbete, haft fullt upp med derivata och stått ut med hantverkarna här i huset (missförstå mig inte: hantverkarna är trevliga, det är vad de håller på med som är jobbigt). Givetvis är detta inte allt, men det är det som främst har präglat min vardag den senaste tiden. Hela tiden har jag dessutom haft ungefär de här låtarna i mitt huvud.

Gällande derivata och hantverkarna tycker jag väl egentligen inte att särskilt mycket behöver skrivas. Derivata är vad gymnasiekursen matte c framför allt handlar om och jag har prov i ämnet på torsdag. Hantverkarna å sin sida för med sig oreda och annorlunda morgonrutiner för oss i familjen Bergstrand. Nog om detta nu. Mer intressant är nämligen mitt projektarbete, så jag tänkte ägna några rader åt det istället.

Då jag antar att inte särskilt många vet vad mitt projektarbete går ut på ska jag lite kortfattat berätta det. Jag ska i februari månad, tro det eller ej, leva som buddhist. Det kanske låter luddigt, och det är det väl i viss mån också, men så skall i alla fall ske. I princip innebär det att jag ska följa den ädla åttafaldiga vägen. För mig, som dricker alkohol, röker, äter kött och aldrig tidigare har mediterat etcetera, innebär detta en ganska stor omställning. Helst borde jag, om jag har förstått allting korrekt rätt, helt undvika de precis nämnda (o)vanorna och otvivelaktigen också lära mig att meditera. Redan dömt är egentligen att jag ska kunna hålla mig undan från köttätande, detta då mor och far knappast kommer att anpassa maten efter mig, men jag ska försöka att äta vegetariskt i skolan åtminstone. Vad gäller rökning så kan det också bli problematiskt, men jag ska göra ett trefjärdedelshjärtat försök i alla fall. Alkohol tycker jag definitivt att jag borde klara mig utan. Gör jag inte det, då blir jag uppriktigt besviken på mig själv. Självfallet ska jag här på bloggen skriva lite om hur det går med att bli kvitt mina negativa begär.

När det gäller meditation så har jag faktiskt redan tjuvstartat lite grand. Igår satt jag och läste i den här boken och framåt åttatiden fick jag för mig att jag kanske borde försöka mig på ett litet anspråkslöst meditationspass. Med stor möda satte jag mig så på en kudde på golvet i mitt lite halvstökiga pojkrum och intog en tämligen säregen skräddarställning. Tre djupa andetag senare och jag var igång. Nu gällde det att rikta in sinnet på koncentration och uppmärksamhet. Näsborrarna var i fokus och ingenting fick störa mig i min meditation. Det gick bra i ungefär två minuter, sen fick jag ont både här och där i kroppen. Någon minut senare blev det outhärdligt och jag tvingades ge upp. Besviken över att jag inte hade en ninjas vighet satte jag mig istället på en stol, ty det går lyckligtvis också bra när man mediterar. Den här gången gick det mycket, mycket bättre och relativt koncentrerat kunde jag sitta av ett meditationspass på inte mindre än tjugo minuter. Efteråt kände jag mig som andligheten personifierad och kunde med gott samvete gå ut på balkongen för att tända en cigarett.

På tal om buddhism och cigaretter så har jag förresten kommit till insikt med att allting är förgängligt: jag har varken pengar eller cigaretter på två dagar nu.

Varför har du alltid så mycket att stå i, dukkha?

Du kommer bara att få det en gång

Jag får ursäkta för min ganska usla uppdateringsfrekvens, men jag har som man brukar säga lite att stå i för tillfället. Tappa dock inte hoppet, kära läsare, jag ska göra så gott jag kan för att inom kort tillfredsställa alla sanna bloggläsares törst efter uppföljaren till nyårsinlägget!

Fram till dess går jag med på att avsäga mig äganderätten till mitt eget ansikte. Gör vad ni vill med det, vad det nu skulle kunna tänkas vara. Låt mig gärna veta om det är något kul.








.

Nyårsinlägg i efterskott - del ett

På begäran av en viss fröken Kräsen tänkte jag så här lite i efterskott skriva några rader om nyårsfirandet 09-10. För att göra det enkelt för mig och de som läser inlägget ska jag börja med en liten, väldigt kort presentation av de personer som förekommer i inlägget. Alla namn är pseudonymer.

Jag: berättare, iakttagare och relativt lugn festdeltagare
Lunkentuss: dansant och godhjärtad festvärd
Bev-junior: nyårsaftonens antagonist
Bamse: morgonpigg och kvällstrött pojke med rätt att ta e-tonen
Rudolf: förare av citroen och offer för antagonistens oanständigheter
Fröken Kräsen: vidunderligt förfriskad och odiskret kvinna
Thelma: feminist och fram till tolvslaget lycklig champagneinnehavare
Stink: tjej i partytagen, uppvaktad av antagonisten
Stinks bror: maskulint norrländskt fullblod, några år äldre än det övriga sällskapet
Lunkentuss syster: flicka född 94, uppmärksammad av antagonisten

Jag vaknade vid tvåtiden på nyårsaftonens eftermiddag av att min mobil började spela The Pogues The Sunnyside Of The Street. Då det sedan en lång tid tillbaka är min ringsignal förstod jag direkt att det var någon som ringde, och jag förflyttade mig därför en lagom lång liten bit i sängen för att nå mobiltelefonen. Med en gäspning tog jag upp mobilen för att svara och sekunden senare stod det klart att det var min vän Bamse som ringde. Han undrade om det inte var dags att åka till ICA Maxi snart, vilket var rimligt med tanke på att vi dagen innan hade bestämt att vi skulle göra det vid den tiden, men i mitt nyvakna och tämligen ofräscha tillstånd var jag inte ens redo att gå utanför huset än. Jag lovade att snabbt göra mig i ordning och någon halvtimme senare kunde jag logga in på msn för att tillkännage att jag var redo att åka till Maxi. Emellertid var det inte bara jag och Bamse som skulle åka till Maxi. Nej, med oss skulle även Lunkentuss, Rudolf och Bev-junior följa. Två av dessa, Lunkentuss och Rudolf, var ännu inte färdiga att bege sig, så vi fick otåligt sitta och vänta ett tag till. Rudolf hade föga oväntat somnat om efter det att Bamse ringt honom och Lunkentuss, som skulle upplåta sin boning för kvällens festligheter, gick inte att få tag på, förmodligen för att han gömde undan diverse olika skatter i sitt hus från annalkande festdeltagare. Att han så gjorde var nog klokt, men framåt kvällen skulle det att visa sig att han nog hade glömt gömma det allra viktigaste. Mer om det senare.

När klockan var ungefär kvart i fem hade Rudolf gjort sig klar att åka och Lunkentuss sitt hus redo att beträdas. Det innebar att vi äntligen, med hjälp av Rudolfs silvriga citroen, kunde forsla oss iväg till Maxi. Inåkandes på stormarknadens parkering gjorde plötsligt Bev-junior en viktig upptäckt: ”Vi har ju glömt Lunkentuss!” ropade han för full hals, och vi andra insåg att ja, det hade vi faktiskt gjort. Med tanke på att Lunkentuss, i egenskap av husupplåtare, för en gångs skull spelade en väldigt viktig roll kunde vi inte göra annat än att åka tillbaka de tio minuterna till Ljungarum för att hämta honom. Den lille krabaten var inte nådigt tjurig när vi rullade upp utanför hans hus på Mullvadsstigen, i ett försök att skrämma upp oss sa han att han fan inte skulle tillåta nån fest i huset om det skulle fortsätta i samma stil, men vi skrattade bara åt det hela och åkte snabbt tillbaka till Maxi, den här gången utan att ha glömt något.

Väl på Maxi gällde det att hitta rätt varor relativt kvickt eftersom Rudolf hade bråttom hem med bilen. Vad vi skulle köpa var egentligen det mesta man behöver till ett nyårsfirande förutom det viktigaste (alkohol hade vi redan), så vi gick först och främst och kollade på maträtter vi kunde tänkas laga till. Nere vid provsmakningsdisken fanns det en del festliga nyårsrecept, men de såg alla för bökiga ut för våra kulinariska färdigheter, så vi fick fundera ut andra alternativ. Den ständiga trotjänaren Pasta Carbonara nämndes och våra magar blev med ens lite hungrigare, men nej, sa vi när vi tänkte ett steg längre, det skulle också bli ganska jobbigt att laga, och så mycket disk det skulle bli. Sen kom någon med en snilleblixt: varför laga någonting själva egentligen, när man alltid kan ringa efter hämtpizza? Smakar det bra under årets alla andra dagar, måste det ju smaka bra även på nyårsafton! Med den visheten uppdagad bestämde vi oss så för att vi inte skulle köpa någon mat på Maxi, utan istället vänta tills vi hade kommit hem till Lunkentuss och kunde ringa efter pizza.

Vad vi mer behövde köpa på Maxi var i princip groggvirke, lustiga hattar, folköl till maten och cigaretter. Då vi klarade av de inköpen förvånansvärt fort fanns det till vår stora lycka lite tid över för de sedvanliga nöjena på ICA Maxi: spela innebandy i trädgårdsavdelningen, peta fascinerat på leksaker som pratar om man gör det samt krama teddybjörnar; allting till småbarnens stora förtret. När allt sådant var avklarat kunde vi med den silvriga Citroenen ta riktning mot Mullvadsstigen och kvällens partyplats. Nu jäklar kunde det nya året börja firas in på riktigt!

Innan vi går in på vad som hände hos Lunkentuss tycker jag att det är lämpligt med en lite djupare presentation av antagonisten Bev-junior, som kom att hamna i händelsernas centrum ett antal gånger under kvällen. Vad gäller alkohol resonerar han lite i stil med ”allt eller inget”, och har man har läst mitt gästblogginlägg hos Ahlen den riktige har man faktiskt redan stiftat bekantskap med honom. Han är vännen som redan på förfesten däckade på toaletten och iklädd en lånad JL-tröja (som för övrig fortfarande hänger kvar i hans garderob med en lapp ditsatt av hans mor med texten ”Vems?”) i stillhet fick ”fira” tolvslaget hemma. Det här nyåret klarade han sig bättre. Eller, han klarade i alla fall att hålla sig vaken under största delen av kvällen. Att han höll sig vaken medförde dock att flera andra på ett eller annat sätt fick lida, vilket kommer att beskrivas nedan.

Runt sextiden beträdde det lilla sällskapet, det vill säga jag och mina tre kamrater, Lunkentuss lya. Det blev lite trångt i hallen när alla skulle hänga av sig sina ytterkläder så det tog ett litet tag innan alla kunde bege sig in mot köket. I rummet intill stod Lunkentuss syster och gjorde sig fin inför kvällen: hon skulle fira nyår hos sin pojkvän i Hovslätt. När Bev-junior såg systern blev han helt till sig av förtjusning. Han växlade några flackande blickar med Bamse, som också han var någorlunda igång, innan han synnerligen högt yttrade ”Åh, vad fint du har här Lunkentuss. Och, nämen ser man på, vilken fin syster du har här också!”. Ett litet generat fniss hördes ifrån systern och Bev-junior såg oförskämt nöjd ut. Lunkentuss däremot, han såg ut att vilja mörda Bev-junior, där och då. Vad han inte visste var att det bara var början.

Efter ett litet tag, när vi hade beställt pizza och Lunkentuss syster hade försvunnit iväg på egna äventyr, hamnade vi inte så oväntat framför datorn och facebook. Det kan tyckas tråkigt, men när Lunkentuss för en stund gick in till köket för att fixa med någonting var Bev-junior snabbt som ögat framme vid tangentbordet för att logga in på sin facebook, i syftet att söka på Lunkentuss syster och lägga till henne som vän. Detsamma gjorde Bamse och när Lunkentuss var tillbaka anade han inte vad som hade hänt, utan fortsatte som om incidenten i hallen hade varit en engångsföreteelse. Vi tog varsin cigg och snart kom den efterlängtade pizzabilen från Davids pizzabutik och ställde sig utanför huset. Med läten endast möjliga för fyra hungriga pojkar skådandes fyra pizzakartonger med innehåll betalade vi den trevliga utköraren och det gjorde inte så mycket att en av kartongerna for i backen (givetvis fick jag ta den); om inte det vi upplevde under vår måltid var lycka, då behöver jag inte vara lycklig så länge jag får kebabpizza från Davids pizzabutik. Det var banne mig ingen dålig kebab alltså. Ingen av oss åt emellertid upp hela pizzan, alla åt varsin halva, då vi tänkte spara resten till senare på kvällen. Prydligt la alla in sin pizzakartong med respektive pizza i kylen och alla var mycket noga med att markera ut vems som var vems, så att inga förväxlingar eller stölder skulle kunna ske.

Någon kvart senare satt jag och Lunkentuss inne i köket och groggade medan Bamse och Bev-junior befann sig inne på Lunkentuss rum med datorn. Plötsligt hördes det ett vrål inifrån dem. Inget vrål som signalerade fara eller ett smärta, utan mer ett segervrål som signalerade att någonting fantastiskt hade inträffat. ”Jaaaaaaaa!!!” lät det ungefär. Givetvis blev vi nyfikna på vad som hade hänt, jag hade mina aningar, så vi sprang snabbt in i rummet för att kolla vad det var. Bev-junior befann sig i ett smått euforiskt tillstånd och hans ögon lyste när han såg att vi kom in. ”Lunkentuss, vi är vänner med din syster på facebook nu!” sa han överlyckligt, samtidigt som han bläddrade bland bilder hon var taggad i. Lunkentuss orkade inte med mer än att säga ”vafan” och ställde sig sedan, synnerligen tjurig, för att bevaka händelseförloppet. Konstigt nog försökte han inte förhindra vad som väl borde ses som ännu ett ganska kraftigt övertramp av Bev-junior. När han kollat färdigt på bilderna började han nämligen skriva ner ett litet logginlägg till systern, vilket kom att formuleras ungefär så här:

hej!! är allt bra? du var så söt när vi såg dig i hallen innan!! du vill inte träffas någon dag, typ titta på film med oss på söndag eller nåt :)
// bev-junior och bamse

Ja, säga vad man vill, men även om det väl inte var särskilt seriöst menat så tycker väl i alla fall jag att det var lite respektlöst mot Lunkentuss, som ju hade varit hemskt snäll genom att bjuda in till nyårsfest i sitt hus. Bev-junior var dock stolt som tuppen över vad han hade gjort, något som han faktiskt fortfarande är. Det är inte för inte som han går under pseudonymen ”Bev”.

Inför nästa inlägg:
Kommer Bev-junior att på något sätt lyckas charma Lunkentuss syster? Kommer alla klara av att hålla sig på benen vid tolvslaget? Och vad kommer egentligen att hända när de andra gästerna anländer (de jag presenterade i inläggets början var inte de enda, så ännu fler personer kan komma att tillkomma)? De frågornas svar och mycket mer är vad nästa inlägg kommer att innehålla. Till dess: behandla era kompisars syskon med respekt!