Adertonde november

Den 18 november år 1105 bytte den gamle ärkeprästen Maginulfo både namn och ämbete. Istället för ärkepräst blev han motpåve, istället för Maginulfo fick han heta Silvester IV. På dagen åttahundratjugotre år efter det att Maginulfo fick sitt motpåvenamn visades för första gången den tecknade filmen Steamboat Willie på bio med ljud. I den får man för första gången höra Musse Pigg vissla. Femtio år efter Steamboat Willie tog över 900 medlemmar i sekten People's Temple kollektivt självmord ute i Guyanas djungel. Femtiosex år innan detta kollektiva självmord regisserat Jim Jones dog den litterära giganten Marcel Proust, mannen bakom den kolossala romansviten På spaning efter den tid som flytt. Ett år efter Prousts död föddes Alan Shepard, amerikansk astronaut som kom att bli den förste amerikanen i rymden. Åttiofem år efter Alan Shepards födelse föddes med ett ganska halvtaskigt blogginlägg Kung Göstas skriverier. Det var, om man bortser från kebabklubbens blogg, min första blogg och mitt första blogginlägg någonsin.

Den 18 november 2008 var alltså datumet för denna fantastiskt viktiga händelse och jag ska nu ägna några rader åt denna dag. Den började liksom alla andra dagar med att jag gick upp, åt lite youghurt med müsli och tog en dusch. Sedan följde en stunds tandborstning under vilken jag med stor sannolikhet borstade in tandborsten lite för långt i munnen med konsekvensen att jag fick upp lite av frukostens vaniljyoughurt i handfatet. Ett ganska surt sätt att börja morgonen på, men jag har lyckligtvis lärt mig hur jag ska gå till väga för att slippa det nu.

Efter morgonprocedurerna cyklade jag så äntligen till skolan. För att inte tråka ut er alldeles tänker jag inte berätta om dagens alla försenade lektioner och intetsägande raster, utan förflyttar mig istället hastigt och lustigt fram till dagens senare del, närmare bestämt till trakterna kring klockslaget 18 på den digitala timräkningen. Jag hade då precis kommit hem från min gitarrlektion uppe på Österängen och visste inte riktigt vad jag skulle göra av dagen. Eller rättare sagt, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av mitt liv. Meningslöshet, idel meningslöshet var vad jag kände kring nästan allt jag gjorde och hade gjort de senaste månaderna. I min smärre existentiella kris tog jag därför till en kur som har hjälpt mer än många genom åren; skrivkuren.

Mitt skrivande utmynnade senare på kvällen i den blogg vilken jag tidigare i det här inlägget har nämnt. I det första inlägget på den bloggen kan man tydligt se hur jag ganska tafatt försökte sätta ord på känslan av att mitt liv endast bestod av trivialiteter. Så fort jag tittade mig i spegeln såg jag ingenting annat än grå vardag. I och med bloggen tedde sig dock tillvaron för en tid lite ljusare; det behöver inte vara meningslöst att sätta ord på det som känns meningslöst. I det första inlägget kan man också se hur otroligt rädd jag var för att bli en av alla dussinbloggare finnandes ute i bloggosfären. Detta tar sig främst uttryck i den obegripliga statistiska del som återfinns i slutet av inlägget.

Så gick månaderna och med tiden gick också inspirationen ifrån mig. Mot slutet av Kung Göstas tid gick bloggen väldigt mycket på tomgång, trots att jag aldrig kände att jag ville sluta blogga. Jag behövde nytändning och det fick jag i och med att jag den 16 juni 2009 bytte till den här bloggadressen. Finns intresse för mina tankar om bytet under perioden när jag var mitt inne i det rekommenderas följande inlägg:
"Epoken Kung Gösta går mot sitt slut"
"En ankjävels lite småtaffliga första vingslag"

För drygt en vecka sedan var det så den 18 november igen. Jag hade då egentligen tänkt uppmärksamma det jag precis har uppmärksammat; att det är ett år sedan jag började blogga. Istället kom en vaccination mot svininfluensa i vägen och när jag kom hem på kvällen hade jag ingen som helst ork att påbörja ett blogginlägg. Men, nu lite i efterskott vet ni i alla fall både varför jag började blogga och att det är ungefär ett år sedan det hände. Och att jag jubilerar på samma dag som Musse Pigg.

Med hopp om ännu ett trevligt bloggår,
eder tillgivne skribent Elias

Lite wordpad-poesi

Som av en händelse öppnade jag wordpad och genast var jag frälst
minimalism, vitt och svart, hur fint som helst
inga konstigheter
borta är word tvåtusensjus himmelsblå bakgrund och konstiga typsnitt
nya vindar blåser!
wordpads tid är här
allt annat krångel mitt tålamod tär

Lyft för fan!

Jag får ibland höra från andra att jag svär för mycket. Jag vet inte om det beror på att jag har ett begränsat ordförråd, vilket man som liten fick höra att överanvändning av svordomar ofta tyder på, eller något annat, exempelvis att jag har ett brett svordomsförråd. I vilket fall som helst så tror jag faktiskt att jag svär ganska mycket ibland. Varifrån denna vana, eller ovana om man så vill, kommer vet jag inte säkert. En sak vet jag emellertid lika säkert som att ett plus ett blir två och det är att vanan inte kommer från min farfar, som under hela sin yrkeskarriär varit verksam som präst. Inte ens min pappa, som i egenskap av att han är farfars son har levt honom nära inpå, har hört honom svära mer än två gånger. Två ynka gånger, det är inte mycket.

Första svordomen pappa hörde från farfar var om jag inte missminner mig ”jävla skit!” och det var i samband med att farfar, som inte är särskilt praktiskt lagd, utan framgång försökte sätta ihop en stol från IKEA. Flera, flera gånger har jag fått höra om vilken traumatisk händelse detta var i den annars så fridfulla familjen Bergstrand. Än mer traumatiskt blev det dock vid det andra svordomstillfället, då farfar och pappa skulle lägga nytt tak på ett av husen i det då nyinköpta sommarstället. Pappa hade erbjudit min opraktiska farfar en hjälpande hand och stod om jag har förstått allting korrekt rätt nere på marken för att förse farfar, som befann sig uppe på taket, med takplattor, verktyg och allt vad det nu kunde vara. Med tanke på att pappa vid tillfället bara var runt tio solsnurr måste jag säga att det var beundransvärt duktigt av honom att hjälpa till, men under en liten stund försummade han emellertid sin uppgift. För sin själsliga ros skull var det något han inte borde ha gjort. Just under den lilla stunden behövde nämligen farfar någonting som pappa skulle ge honom, vad vet jag inte. Troligtvis började farfar med att fråga sin dagdrömmande son lite snällt om han kunde lyfta upp vad det nu var. När sonen inte hörsammade uppmaningen, inte ens efter upprepningar, blev det till slut tvunget att ta till det tunga artilleriet.
”Lyft för fan!” skrek farfar till pappa, och pappa lyfte. Sedan ville han inte lyfta mer. Istället sprang han iväg, gråtandes och troligtvis väldigt rädd för sin annars så sansade fader. Det saliga lugnet från gårdagens söndagsmässa var lika borta som den heliga graalen och det sägs att pappa inte vågade prata med sin far på flera dygn efter incidenten. Jag förstår honom i så fall till fullo, en svärande präst är inte att leka med.

Man brukar säga att äpplet inte faller långt från trädet. I fallet farfar pappa stämmer det gamla talesättet faktiskt ganska bra, i alla fall när man talar om svordomsanvändning. Pappa svär förvisso ibland, men han gör det ändå så pass sällan att de få gånger han väl gör det, då vet man att han menar allvar. Igår, när han kom indundrande på mitt rum för att väcka mig, var en sådan gång.
”För i helvete Elias! Klockan är halv två och du ligger fortfarande i sängen. Rummet ser ut som ett jävla knarkarnäste och du måste städa det idag, annars är det jag som personligen röjer upp här imorgon!”

Jag gillar inte att städa. Ännu mindre gillade jag dock tanken av att pappa skulle ”röja upp”. Han menade allvar, så jag fick snällt masa mig upp för att hämta dammsugaren.

Rädsla och Natal – del tre

Huruvida det förrförra inläggets abrupta slut har vållat huvudbry för någon vet jag inte, men om så har varit fallet kommer här förmodligen svar på de flesta av de frågor som har begrundats. För oinsatta läsare rekommenderas en genomläsning av först det här inlägget och sen det här för att förstå nedanstående text, vilken i vanlig ordning tar vid ungefär där den förra slutade.

För att lyckas slippa bli bjuden på öl av Stefan blev jag tvungen att ta till en uråldrig men ack så effektiv ursäkt, ofta använd i samband med flykter från jobbiga situationer. Jag hävdade sammanbitet att om jag inte skulle få lämna bordet en stund, ja då skulle trycket i de södra regionerna bli mig övermäktigt och en olycka skulle obönhörligen tvingas äga rum. Då ingen tyckte att en okontrollerbar tsunami i byxan lät lattjo lät de mig gå iväg för att uträtta mina i själva verket ganska små behov. Med mig ville också kompisen som från början väckt min smittorädsla följa, så tillsammans gick vi och ställde oss framför pissoaren, bara för att där spä på oron ännu mer. ”Vad ska vi ta oss till?” hit och ”jag som ville bli pappa” dit, vi trodde nästan att vi redan var förlorade i dåligt immunförsvar och regelbundna sjukhusbesök för gott. Hade jag haft handsprit på mig hade nog halva flaskan gått åt efter det att vi uträttat våra behov och börjat hygienisera oss (Stefan hade ju nyss varit inne på samma pissoar!). Istället för handsprit fick vi nöja oss med tvål och vatten och efter det att vi rengjort oss med dessa enda tillgängliga medel begav vi oss med tunga steg tillbaka till vår kompis och Stefan, som vi hoppades hade glömt bort sitt löfte om att bjuda på öl.

När vi kom tillbaka drog vi en lättnandets suck då vi upptäckte att Stefan redan hade varit och köpt öl, två stycken till antalet. Han hade alltså glömt sitt löfte. Relativt snart insåg dock Stefan sin glömska och började insistera på att ändå köpa oss varsin öl. ”Nej nej, det behövs verkligen inte” försökte vi övertyga honom. ”Vi ska ju ändå gå snart och du ska inte behöva slösa på dina Brasilienbesparingar för vår skull”. Stefan gav sig emellertid inte och snart kom han fram till en enligt honom väldigt bra kompromiss. Utan förvarning tog han tag i sin egen öl, sträckte sig över bordet och hällde hälften av glasets innehåll i mitt glas. Jag överdriver inte när jag säger att jag blev helt paff. Så pass paff att jag inte fick fram något bättre än ett litet tafatt ”tack” till Stefan, som nöjt lutade sig tillbaka samtidigt som han kollade på mig och gåvan jag fått av honom. Jag hade inget annat val än att dricka. Varenda liten smutt jag tog kändes som att dricka hivsmittat blod ungefär. Om det rådde några som helst tvivel på att jag skulle få sjukdomen innan gjorde det definitivt inte det nu, tänkte jag i min okunskap. Varför, varför, varför skulle jag ha träffat på Stefan? Jag ville ju leva ett långt och friskt liv, inte dö i förtid av en simpel förkylning!

Efter ytterligare en liten stund skiljdes vi från Stefan. Två andra vänner hade nu anslutit sig till vår skara och vi skulle åka upp mot Åbolid för att hälsa på en då nyinflyttad kompis där uppe. Innan vi hann slita oss från Stefan ropade han högt (troligtvis så att flera bordsgrannar satte kvällsmaten i halsen): ”Natal killar, glöm aldrig det!” samtidigt som han gjorde någon egenmodifierad variant av hårdrockstecknet med handen triumferande så högt upp i luften han överhuvudtaget förmådde. Vi svarade med ett troligtvis ganska misslyckat försök till samma gest, sedan vände vi oss om. Vi kastade oss upp på våra cyklar och började trampa iväg för att lämna Stefan långt, långt bakom oss. Snart var han utom synhåll och kvar hade vi, om man bortser från ölen i kroppen, bara rädslan han givit oss. Var vi Hiv-smittade?

Givetvis var vi inte det. Hiv smittar via blod, sperma, bröstmjölk och slidsekret, inte när man delar en cigarett eller skakar hand. Dessutom var det ju inte ens säkert att Stefan bar på smittan, vi hade egentligen inte några som helst belägg för det. Hela kvällen och natten var jag dock oviss och målade gång på gång upp skräckscenarion i mitt inre, trots att mina vänner försökte försäkra mig om att jag inte under några omständigheter kunde vara smittad. Inte förrän jag dagen efter kunde gå in och kolla upp säkra fakta på Wikipedia kände jag mig helt säker. Jag kunde inte vara smittad. Inte under några som helst omständigheter. Sagan slutade lyckligt, i alla fall den här gången.

Varför berättar jag allt det här, kan man fråga sig. Jag skämmer ju nästan ut mig själv genom att visa på min egen okunskap och dess ganska pinsamma konsekvenser. Det är dock en smäll jag i så fall är beredd att ta. Jag tror nämligen att det finns en viktig poäng med min historia. Orsaken till min rädsla var okunskap. Så tror jag att det är med mycket, att man är rädd för saker för att man vet alldeles för lite om dem. Om det så gäller invandring, ormar eller flygplan så tror jag att mycket rädsla grundar sig i ren och skär okunskap. För att lindra mycket av den rädsla som finns i vårt samhälle skulle därför kunskap med fördel kunna användas som botemedel. Jag är inte först med att säga det, men det kan sägas många gånger tycker jag. Kunskap är bra. Att ny sådan ibland också kan leda till nya rädslor är förstås också sant, men i de fallen är i alla fall rädslan för det mesta befogad. Det var inte min rädsla för Stefans väldigt eventuella sjukdom.

Förresten. Om någon kollade på musikvideon jag hade med i föregående inlägg, blev ni rädda? Jag är är inte helt säker på min sak, men jag misstänker att en av tjejerna som är med i den är samma tjej som tjejen i den vida omtalade Apolivareklamen, Adina Fohlin. Jag tycker i vilket fall som helst att det är väldigt likt henne. Hon som så många genom ett facebookgruppmedlemskap säger sig vara rädda för. Det här skulle jag vilja säga är ytterligare ett exempel på att rädsla ofta beror på okunskap. För om folk visste, skulle de då säga att de är rädda för den här tjejen? Det tror jag knappast. I så fall är de sjukligt lättskrämda, alternativt vågar dom inte erkänna sin tidigare okunskap.

Ett vanligt blogginlägg helt enkelt

Vanligtvis när jag sätter mig för att skriva ett blogginlägg brukar jag ha en ganska väl uttänkt plan för vad inlägget ska innehålla. Ofta är det något jag har gått och funderat på ett tag och ofta blir det kanske inte exakt så som jag först hade tänkt mig, utan i regel lite längre samt med fokus på något annat, men i vilket fall som helst brukar jag i alla fall ha en idé innan jag slår mig ner i datastolen för att påbörja ett inlägg. Vanligtvis brukar jag också skriva mina inlägg i programmet Open Office (en gratisvariant av Word), mest för att det känns seriösare och mer lustfyllt än att skriva direkt på blogspot. Den här gången gör jag inte det. Inte heller har jag gått och grunnat på vad jag ska skriva om. Istället tänkte jag skriva ett mer traditionellt och stereotypt blogginlägg, innehållandes både fika och dagens outfit. Först tänkte jag bara bjuda på dagens låt!

The Slaves - Everyone Is On Drugs


Så var det avklarat. Om jag har uppfattat allting riktigt rätt så är just en sådan "dagens låt" någonting man med fördel kan inleda ett blogginlägg med. Efter det är en kortare beskrivning av dagen vanlig och jag ska därför försöka redogöra för min. Den började med en väldigt välbehövlig sovmorgon till 11.05, något som möjliggjorde att jag kunde få ihop de så viktiga åtta timmarna på natten. Sedan var det psykologi med Barbro som gällde, vilket som alltid var intressant. Vi talade om läderlappen och Jungs arketyper och jag kände under lektionen att jag verkligen vill läsa psykologi b till våren. På något sätt borde det väl gå att klämma in i schemat? Efter psykologin kunde jag tillsammans med mina klasskamrater kalasa på potatismos, någon form av köttfärsbiff samt lingonsylt i Linden. Det var gott. Sist på dagens skolschema stod ämnet Samhällskunskap och det blev en väldigt ogivande lektion. Vi fick nämligen, liksom de senaste lektionstillfällena, friheten sitta framför datorer största delen av lektionstiden och en sådan frihet klarar majoriteten av klass SP3A inte av (jag tillhör dessvärre denna majoritet). Mer tid lades på Paf le Chien än på att komma underfund med orsakerna till Etiopiens inte så väldigt avundsvärda ekonomiska situation, men magister Pihlkvist klagade inte utan var i vanlig ordning på gott humör trots att klassen inte visade något större intresse för Afrika. Det gick till och med så långt att även han försummade sina arbetsuppgifter för att istället hänge sig åt sparkandets konst. Inte mig emot dock, då jag var tvungen att samla styrka inför dagens mandomsprov: körskolelektion. Dagen till ära fick jag glida omkring i trakterna kring Torpa, vilket enligt mina mått mätt gick galant. Efter det att jag tagit mig framåt genom att sätta bilhjul i rullning kunde jag till sist rulla iväg hemåt på cykel. Hemma väntade en, beroende på att vi har hantverkare hemma, helt annorlunda mellanvåning än jag lämnat. Detta skulle jag kunna skriva mycket om, men jag nöjer mig istället med att klaga lite på att de satt diskmaskinen ur spel. Nu måste vi diska för hand i några veckor, hujedamej för det! Framåt kvällen bestämdes det efter initiativ av Mickan* att vi skulle fika. Som brukligt vid sådana tillfällen hade jag inga pengar att spendera utan fick istället sitta och kolla på när andra åt och drack. Inte kul, men jag kunde i alla fall unna mig två Corner så jag ska väl inte klaga så fruktansvärt mycket. Kallt var det dock, det kanske jag kan klaga på lite. Så pass kallt att jag var tvungen till en varm dusch när jag kom hem. Efter den varma duschen satte jag mig här och började skriva.

Ja, det var väl min dag i korthet. Kanske skulle det långa stycket kunna delas in i flera små men jag orkade inte tänka på sånt. Jag tänker inte heller läsa igenom det för att rätta till småfel innan jag trycker på den orange-vita knappen med texten "publicera inlägg". Det är ett tydligt tecken på att jag är trött. Innan jag avslutar med "tjingeling" återstår nu bara dagens utlovade outfit. Dessvärre har jag inte tagit en bild på denna, utan får använda två gamla bilder från facebook. Försök gärna att föreställ er hur det hade sett ut om jag stod framför spegeln med kameran i högsta hugg och med ett stelt leende istället. På det vänstra fotografiet har jag hur som helst på mig de byxor jag använt under dagen, på den högra tröjan. Byxorna är köpta på Brothers & Sisters och kostar runt femhundralappen, tröjan är köpt på MQ och är av märket Blueprint. Nu vet ni det, om ni mot förmodan fortfarande kommer ihåg det, och jag vet hur det känns att skriva ett relativt stereotypt blogginlägg. Headsetet är förresten egentillverkat och går inte att köpa i butik. Tjingeling!


*Den uppmärksamme läsaren kanske lägger märke till att det här är första gången jag publicerar en kompis namn i ett inlägg här på bloggen. Att jag gör det just i det här inlägget är givetvis ingen slump, då bloggare vanligtvis inte brukar vara sena med att avslöja alla hippa människor de umgås med.

Rädsla och Natal - del två

Innan jag fortsätter historien jag påbörjade i föregående inlägg vill jag bara klargöra en sak: Jag är fullt medveten om att jag efter det här inlägget kan komma att framstå som en väldigt okunnig person vars bildning inte är mycket bättre än en fjortonårig SD-sympatisörs. Måhända kan det därför tyckas underligt att jag ändå väljer att publicera det, och det är det kanske också. Men, jag försöker se det lite som Sokrates förmodligen hade sett det. I och med att jag erkänner min okunskap framstår jag inte som en ärkedum varelse, utan snarare som en klok sådan. Ty klokast är ju den som vet vad han inte vet, och i det här fallet var jag väl medveten om vad jag inte visste och vågar dessutom erkänna det nu i efterhand. För att ta reda på vad jag inte visste och vad det ledde till krävs det att man läser det här inlägget, vilket tar vid där det senaste slutade.

För att illustrera varför Natal var the place to be, som man säger på engelska, använde Stefan ett smörgåsbord som metafor. Det var nämligen vad Stefan menade att Natal var. Ett fakking jävla smörgåsbord. Då smörgåsbord var en metafor var det givetvis inte smörgåsar han menade att man kunde plocka från det, inte något annat ätligt heller för den delen, utan lättklädda och brunbrända brasilianska damer. De utan tvekan vackraste skapelserna på vår planet, enligt Stefan. Villiga och vackra fanns de där i tusentals för att behaga medelålders svenska män. Han berättade allting med en otrolig inlevelse samtidigt som han hade armbågen på bordet och satt lite lätt framåtlutad för att komma så nära oss som möjligt. Han frågade min kompis om han kunde få en cigarett och fick till svar att de kunde dela på en om han ville. Sedan såg han på oss igen, som om han skulle berätta meningen med livet ungefär (och det tyckte han väl kanske att han gjorde också).
”Natal, killar. Det är som ett fakking jävla smörgåsbord (han upprepade sig ständigt). Man sitter på hotellbalkongen på kvällen, dricker sig en gin och tonic och bestämmer sig för vad man ska ha just den kvällen. Ska jag ha en svart tös, en vit eller kanske någonting mitt emellan? Det går inte att misslyckas! Åker ni ner och gör det vill jag ta ett ordentligt snack med er efteråt” sa han och det blev tyst runt bordet. Vi såg på varandra och Stefan verkade nöjd över vår reaktion. Sedan slog han näven i bordet och sa att han bestämt var tvungen att springa på toa för att kissa. Vännen som hade delat cigarett med honom följde med medan jag satt ensam kvar med gossen som hade kommit sist i minigolfen. Så fort Stefan hade kommit ur vårt synfält vände sig gossen likblek mot mig och jag kunde inte förstå varför. Var han rädd eller något? Svaret var ja. Väldigt mycket ja.

”Jag tror att Stefan har HIV eller kanske till och med AIDS” sa han och jag skrattade till lite nervöst. Det kunde väl ändå inte stämma? Men min kompis fortsatte och snart var även jag övertygad om att så var fallet.
”Han har ju för fan knullat runt i hela jävla världen. Afrika, till och med. Jag tror knappast att han skyddar sig varje gång. Sen har han ett litet märke i ansiktet också, jag har för mig att man brukar få såna när man har HIV.”
Hjälp, tänkte jag. Det lät faktiskt väldigt troligt att han hade skaffat sig den berömda smittan på någon av sina resor. Vad skulle vi nu ta oss till? Hur smittar det? Jag hade ingen aning, min okunskap var fullständig. Vi hade redan skakat hans hand, innebar det att vi också var smittade? Och kompisen som stod inne på pissoaren tillsammans med honom, tänk om det skulle skvätta HIV-urin på honom? Han hade ju till och med delat cigarett med honom! Vad i hela friden skulle vi göra?

Snart kom Stefan och vår vän tillbaka och de verkade båda ha fattat tycke för varandra. Inte på samma sätt som Stefan och de brasilianska tjejerna kanske, men som två män som över en öl sprängt generationsbarriärerna och funnit vänskap. De slog sig ner vid vårt bord och jag kände mig väldigt mycket mer illa till mods än vad jag hade gjort innan. Stefan började titta finurligt på oss samtidigt som han tog upp sitt bankkort för att snurra på det på samma sätt som han hade gjort i kön innan.
”Nu ska jag bjuda alla på öl!” utbrast han och väntade sig förmodligen hurrarop, men jag blev mest bara kall. Bjuder han på öl kommer vi ju bli smittade allihop! Jag tänkte att nu gäller det att handla snabbt för att förhindra smittspridning. Mycket snabbt.

Ärade läsare, vår skribent och tillika huvudperson har återigen hamnat i en jobbig situation. Den här gången inte bara i dilemmat om han borde överge skrivandet för att sova istället, utan också i själva berättelsen. Hur skulle han klara sig undan att bli bjuden på öl? Och hur skulle han övervinna sin okunskap? Svaret på de frågorna och lite till kommer i nästa inlägg, ett inlägg som förhoppningsvis också kommer att innehålla slutet på den här berättelsen.

Rädsla och Natal - del ett

Någon gång under sommarlovets mittparti satt jag hemma framför datorn, ungefär på samma sätt som jag gör nu. Detta var, trots att det var sommar, ingen ovanlig företeelse utan något jag ägnade ganska många timmar åt. Det kan låta tragiskt, och det var det väl också, men just den här dagen sken solen utanför mitt fönster och jag kände därför en iver att få komma ut i friska luften. Hur, var bara frågeordet som skulle besvaras. Lyckligtvis tog det ingen längre tid innan en kompis ringde och frågade om jag var sugen på en runda minigolf. Visst, svarade jag som ju ville hitta på någonting. Någon timme senare infann jag mig därför vid Rosenlundsbadet, redo att beträda den beryktade Äventyrsgolfen tillsammans med vännen som hade ringt plus två andra kamrater. Vid den tidpunkten anade jag inte att det var upprinnelsen till vad som skulle bli en väldigt, väldigt orolig natt...

Det var inte bara äran som stod på spel när förste man placerade sin boll på första hålets utslagsplatta. Två av oss hade nämligen slagit vad om en öl på piren efter matchen (jag var inte en av de två, kanske bör tilläggas). Den som när alla arton hål var färdigspelade hade vidrört bollen minst antal gånger med klubban skulle bli bjuden på en stor stark av den andre. Således togs matchen på största möjliga allvar, i alla fall av de två som hade ingått vadet. Trots det slutade de båda när rundan var färdigspelad på plats tre respektive fyra, det vill säga sist och näst sist. Jag slutade ett slag bättre än vad personen som vann vadet fick, förloraren hamnade långt efter oss andra i protokollet. Fler detaljer kring matchen är egentligen irrelevanta för historien och vi kan därför förflytta oss framåt någon timme i tiden, till tidpunkten då vi hade nått fram till Piren. Jag, som i vanlig ordning hade en väldigt knaper budget att röra mig med, hade bestämt mig för att inte köpa någon öl. En öl blir ju lätt flera som man brukar säga, så jag köpte mig istället en milkshake att kalasa på. Lite smått barnsligt kändes det allt att sitta med den när mina vänner beställde in öl på öl, men jag gjorde så gott jag kunde för att passa in i den manliga gemenskapen. I det syftet rökte jag därför som en gammal skorsten samt deltog så aktivt jag bara kunde i samtalet vilket hade en relativt grabbig jargong. Efter ett tag kunde jag dock inte stå emot de andra pojkarnas påtryckningar och följde därför med till bardisken för att beställa en öl.

Mina vänner ställde sig först i kön för att beställa medan jag stod någon meter bakom. Innan de hunnit få sina öl hann en man i femtioårsåldern med Brasilientröja och ”Brazil” intatuerat på armen ställa sig jämte mig. Han tittade på mig lite då och då och jag började lite smått undra vad det egentligen var för en typ. Han hade solglasögonen hängda på sin tröjringning och snurrade skickligt på sitt bankkort vilket han hade tagit upp ur sin plånbok, kanske för att signalera att hans konto var synnerligen digert. Plötsligt möttes våra blickar och han log mot mig.
”Så du är ute och dricker öl en tisdag du” sa han och verkade tycka att det var helt rätt.
”Ja, men jag tar det ganska lugnt ikväll. Har dåligt med pengar och måste spara till helgen” svarade jag lite småbesvärat. Den besvärade tonen verkade inte vara något han la märke till då han fortsatte att prata med mig när vi stod där i väntan på att få beställa. Snart hade mina kamrater fått sina öl och gått och satt sig vid vårt bord igen. Jag beställde hastigt min och betalade så snabbt jag förmådde för att komma undan den vad det verkade ganska tragiska medelålders mannen. Med snabba steg gick jag sedan tillbaka till mina vänner för att berätta om mitt möte. Innan jag hann göra det kom dock mannen och frågade om han kunde sätta sig hos oss. Vi kunde inte säga nej, även om i alla fall jag innerst inne ville det, och han presenterade sig vänligt med handskakningar och allt som hör därtill. Stefan var hans namn. Samtalet rullade igång och han levde snart upp till mina förutfattade meningar då det visade sig att han var en pratglad karl, vilket till viss del kanske berodde på mängden alkohol han hade i blodet. Vad vi pratade om till en början minns jag inte riktigt, men efter några minuter fick samtalet en oväntad vändning efter det att vi frågat honom om hans tröja och tatuering. Packat och Klart, När och Fjärran och allt vad reseprogram heter kan slänga sig i väggen, den här mannen visste nämligen hur man ska marknadsföra ett resmål!

Han började med att berätta att han hade varit i Brasilien inte mindre än sju gånger de senaste fem åren. En ganska remarkabel siffra skulle jag, som knappt varit utanför Europa, vilja säga. Vidare berättade han att han hade varit i nästan hela världen men att Brasilien, eller närmare bestämt turistorten Natal, var det bästa stället han någonsin besökt. Ganska naturligt frågade vi varför, det borde väl vara ungefär som vilken turistort som helst tänkte vi. Verkligen inte, menade Stefan.

Vill du veta varför Stefan ansåg Natal vara himmelriket på jorden? Eller varför jag sov väldigt dåligt kommande natt? Och hur i hela helvete kan det komma sig att jag tar upp Apolivareklamen i nästa inlägg? Allt det här och mycket mer får du veta nästa gång jag uppdaterar bloggen, vilket kommer att ske när jag orkar med det. Lev väl till dess att så inträffar! (Jag ska försöka bli bättre på att färdigställa inlägg innan jag publicerar dem, så att ni ska slippa sådana här taskiga cliffhangers, men jag tyckte det var dags för ett inlägg nu så det är lika bra att göra så här.)

Sista inlägget om SMS

Om du inte har läst de tidigare delarna eller vill friska upp ditt minne:

Del ett: Den första SMS-vågen
Del två: Den andra SMS-vågens begynnelse
Del tre: Den andra SMS-vågens fortsatta förlopp
Del fyra: Finns att läsa precis här nedanför.

Som rubriken säger är det nu dags för mitt sista inlägg om sms. Anledningarna till att det har dröjt så länge är flera och jag tänker inte gå in på dem mer än nödvändigt. På grund av olika orsaker har jag antingen varit i fel sinnesstämning, haft för lite ork eller inte haft någon tid att skriva, skulle man kunna säga utan att egentligen avslöja något. Nu är jag dock redo och tänker därför efter de här ganska intetsägande upplysningarna fortsätta ungefär där jag slutade senast. Då lovade jag att publicera åtminstone två smakprov ur min inkorg, och det löftet ska jag hålla. Till sist ska jag på något sätt runda av min sms-serie.

Jag har tidigare nämnt att jag i yngre år ansåg sms som något väldigt ytligt. Den ståndpunkten omvärderade jag senare, då jag insåg att sms inte bara behöver innehålla trams. Men, jag anser fortfarande att det finns saker man inte borde avhandla via sms. En sådan sak är skilsmässa, vilket skulle kunna bli ganska löjligt. En annan sådan sak är motsatsen till skilsmässa, det vill säga frieri. Skickar någon iväg ett sms med texten ”Vill du gifta dig med mig?” tror jag inte att så många skulle ta det på allvar. Inte ens om personen i fråga hade ansträngt sig lite extra och skickat iväg ett mms med samma text samt en bild på vigselringen tror jag att så många hade svarat ja. Nej, sådant måste rimligen ske vid ett riktigt möte två personer emellan, IRL som det populärt brukar kallas.

(Av en händelse stötte jag precis på den här artikeln. I den finns ytterligare ett exempel på att sms inte alltid är den ultimata kommunikationsformen.)

Någon gång ungefär halvvägs in på sommarlovet fick jag ett sms vars innehåll skulle kunna ses som ett typexempel på något som inte borde tas via just sms. Jag och en klasskamrat hade diskuterat lite löst om vad en annan klasskamrat egentligen kunde ha för sig under sommarmånaderna. Vi var rädda för att han skulle gå ner sig helt i både det ena och det andra och tänkte att vi borde träffa honom på något vis, både för att det skulle vara trevligt och för att vi var lite oroliga för hans psykiska välbefinnande. En kväll skred vi till verket och skrev ihop ett sms med den ungefärliga innebörden att vi ville träffa honom någon dag. Inget konstigt med det, och vi tänkte att han snart borde skicka iväg ett gladlynt och jakande svar. Så skedde inte. Mystiskt, tänkte vi som trodde att personen var en sådan som inte lät sig vänta med att svara på sms. Efter ett tag tänkte vi att han trots kvällens ringa ålder kanske låg och sov. Vi lät det hela vara och den tidiga kvällen övergick sedermera i natt, natten till morgon, morgonen till lunch, lunchen till eftermiddag och eftermiddagen till kväll. Nu hade det nästan gått ett helt dygn och vi började undra om vi verkligen hade rätt telefonnummer till vår klasskamrat. Annars borde han väl efter så lång tid ha svarat?

Ännu vid tretiden på natten hade min mobil varit plingfri. Inget sms från vår vän. Lite uppgivet kollade jag på det meddelande vi hade skickat och upptäckte då något viktigt, något som visade sig vara anledningen till att han inte hade svarat. I min iver att få sms:et färdigskrivet hade jag nämligen glömt bort att skriva vilka avsändarna var. Vår lille vän visste alltså inte att det var vi som ville träffa honom. Snabbare än Usain Bolt springer 700 meter skrev jag därför ihop ett sms för att förklara vilka det var som hade skickat sms:et. Inte alls många minuter senare kom så ett svar och vår vän verkade väldigt positiv till att träffas. Han erbjöd sig till och med att stå som värd för tillställningen och bjuda på te. Givetvis var jag glad för detta och tänkte att nu var den lilla sms-sejouren avklarad. Men, vännen är det oförutsägbara personifierad och det var ett faktum jag borde ha haft i åtanke. Snart plingade det nämligen till i min mobiltelefon igen.

Jag har förresten lämnat allt som heter politik bakom mig

Så stod det i det nyinkomna sms:et. Jaha, tänkte jag och visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Vad kan det bero på? Och varför berättar han det för mig nu, klockan halv fyra på natten? Via sms, dessutom. För att få någon form av klarhet i ämnet skickade jag ett sms och frågade varför. En kort stund efter det svarade han men svaret gjorde mig verkligen inte visare, snarare tvärtom. ”Jag har hittat mig själv nu efter en lång och svår tid”, stod det. Jaha, tänkte jag ännu en gång. Vad ska nu det här betyda? Visserligen säger vännen inte sällan sådana saker när man konverserar med honom, han har en förkärlek för dramatik och att stå i centrum, men när det nu kom via sms blev det till och med mer besynnerligt än vanligt. Hur skulle jag egentligen kunna svara på ett sådant sms? Jag tänkte att vi kanske skulle kunna prata om det när vi skulle träffas istället och skrev också det i mitt svar. Jag vet inte om han blev lite stött, för han svarade bara på det med ett korthugget ”OK”. Någon närmare information om hans hittande av sig själv blev det inte heller när vi träffades. Troligtvis kunde han inte sätta ord på det själv, men vi hade en trevlig liten stund ändå och jag tror trots allt att hans sinnelag blev lite mer durstämt efter det att vi hälsade på honom.

Nu till mitt andra inkorgsexempel. Det går att kategorisera in under genren fylle-sms och jag gissar att det är ett fenomen många är väl bekanta med. Alkohol och sms har en tendens att sluta lite hur som helst. Ibland väldigt fel, ofta väldigt komiskt. Det här exemplet skulle jag vilja stämpla som väldigt komiskt och förhoppningsvis kan någon annan än jag också se det roliga, även om de flesta antagligen har fått bra mycket lustigare fylle-sms.

Det roliga med fylle-sms är att till och med den duktigaste av skribenter tenderar att gå tillbaka till en tredjeklassares nivå vad gäller stavning, grammatiska finesser och förmåga att kommunicera i skriftlig form. Detta vet jag av egen erfarenhet (inte för att jag skulle vara den duktigaste av skribenter, men jag har i alla fall gått tillbaka till en tredjeklassares nivå) och för att folk jag känner som annars är synnerligen duktiga på att använda ord har tappat den förmågan helt. Exemplet jag nu ska dela med mig av är hämtat från dagarna då Emmabodafestivalen gick av stapeln, en festival ifrån vilken en bekant till mig skickade ett antal meddelanden samtidigt som jag befann mig hemma i Jönköping.

För att förstå allting till fullo krävs det att jag berättar att vi hade sms:at lite dagen innan själva fylle-sms:en. Hon hade på ett sätt jag inte vill avslöja här gjort sig lustig på min bekostnad, och jag får lite motsträvigt erkänna att det faktiskt var väldigt roligt. Jag, som kände mig vad man brukar kalla ägd, skickade efter det inga fler sms och väntade mig därför inte heller att hon skulle skicka några. Det gjorde hon inte heller. Inte förrän hon på festivalen hade fått i sig lite, eller förmodligen ganska mycket, billigt rödvin. För att citera vad hon skrev, inklusive mer eller mindre misslyckade smileys:

Jag är fantastikt rolig' :D .d .d :D det är så spå

Nog för att hon kanske hade rätt, men det skulle onekligen kunna framföras på ett mer välskrivet sätt. Fast å andra sidan, på det här sättet levde hon faktiskt upp till vad hon ville ville ha sagt. Redan det tredje ordet lyckades bli felstavat, sedan smileysarna vilka jag tycker talar för sig själva. Sist i sms:et finns att finna de fyra ord vilka jag tycker är allra roligast; ”det är så spå”. Troligtvis ville hon ha sagt att det är så, men det går faktiskt att tolka på andra sätt. En tolkningsmöjlighet är att hon satt och åt någonting med sås på, en annan att det har med spådomar att göra. I vilket fall som helst så skrattade jag till när jag läste det. Jag skickade iväg ett sms där jag skrev hon inte bara var rolig, hon var nog lite onykter också. På det lyckades hon faktiskt svara hyfsat sansat, och jag replikerade om jag inte minns helt fel med något ganska substanslöst. Lite oväntat klarade hon då inte av att svara lika sansat angående sin rolig- och onykterhet. Jag citerar:

Jag har höst att det är en fin kombination det där! !!!!!!!!! ;>
(det ska egentligen vara fler mellanrum mellan utropstecknena, men av någon anledning vägrar det att bli så när inlägget publiceras)

Okej. Det börjar ju faktiskt ganska bra. Endast ett ord (hört – höst) är felstavat. Men, vad är det egentligen som följer efter det första utropstecknet? Först några mellanslag, sedan en jävla massa utropstecken och till sist en näpen liten smiley. Jag förstår inte riktigt hur man ska motivera dessa tecken. Ska det på något sätt symbolisera att hon står på en kulle med megafon, iklädd sin knallgula regnjacka skrikandes ut orden med glimten i ögat? Jag vet inte, men det är i alla fall så jag föreställer mig det. I mitt svar gjorde jag mig lustig över att hon hade skrivit höst istället för hört och efter det skrev hon ingenting mer, vilket kanske var det bästa hon kunde göra i den situationen.

Det var väl det ungefär. Nu återstår bara att säga att mina gratis-sms är slut. Det är enligt min åsikt ett mycket tragiskt faktum, och mer tragiskt blir det med tanke på att Telias specialerbjudande inte längre erbjuds. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till faktiskt. Därför vädjar jag till er, kära läsare. Jag funderar nämligen på att byta operatör, men har ingen koll på vad som är mest prisvärt. Då jag har kommit att gilla billiga sms är den viktigaste egenskapen hos operatören just att sms:en ska vara skamligt billiga, helst gratis. Har du någon idé om vad jag bör välja kan du därför med fördel lämna en kommentar i kommentatorsfältet alternativt skicka ett sms till nummer 070-5904234. Om du väljer det senare alternativet kan du dock inte förvänta dig ett snabbt svar, bara så att du vet.

Här är jag i full färd med att skicka sms. Bilden är hämtad från facebook och jag visar väl inte precis min bästa sida, men jag sms:ar i alla fall.

EDIT: Är det något som vet vad det är för orangeaktiga streck på bilden? Jag har ingen aning men vill väldigt gärna veta vad det är för underligt, så skulle bli glad om någon duktig person kunde förtälja detta!

Nu överdriver jag... eller?

Jag hade egentligen inga planer på att skriva någonting nu men när jag läste igenom föregående inlägg föll det liksom över mig vilken förrädisk fras "nu överdriver jag" är. Jag skrev det ett antal gånger senast, utan minsta antydan till reflektion över vad det egentligen betyder. För om man säger att man överdriver, då betyder det ju att man gör det just nu. Och om man säger att man överdriver, då blir ju det i så fall en överdrift. Det betyder alltså att om man säger att man överdriver, då gör man det inte eftersom det är en överdrift. För att få den innebörd man eftersträvar bör man därför egentligen uttrycka sig någonting i stil med "det är ingen överdrift att jag överdriver nu". Det känns inte lika naturligt, i alla fall inte för mig, men om allt ska bli korrekt rätt så är det väl så man ska uttrycka sig antar jag.

Den andra SMS-vågens fortsatta förlopp

För att inte någon ska bli väldigt förvirrad av nedanstående text kanske jag borde berätta att detta är del tre i en serie texter om sms. Del ett finns att läsa här, del två här.

Vi är nu framme vid den tidpunkt då min andra sms-våg var i sin linda. Jag satt på Peace & Loves campingområde och hade, om jag ska överdriva lite, för första gången sedan första vågen fått ett sms som verkligen värmde inombords. Kanske beror det en del på vem det var som skickade det, men sms som kommunikationsform kunde jag nu inte längre se som något ytligt, inte när det kändes så fint inuti mig att få ett. Med stor möda knåpade jag så ihop ett långt och välformulerat svar, en syssla som tog sin lilla tid då mina färdigheter med mobilens knappar och T9 inte precis var fullfjädrade. Efter prestationen tyckte jag att lite vin, ja det hade jag verkligen gjort mig förtjänt av, och satte mig därför i min brassestol och började pimpla. Ett antal centiliter senare fick jag ett svar och återigen kändes det fint som en sommarbris, den här gången kanske ännu finare då mitt alkoholrus nästan var uppe på samma nivå som våra norrländska grannars. Jag lyckades få iväg ett inte så väldigt minnesvärt svar samtidigt som alkoholens inverkan hela tiden blev allt mer märkbar. Inte så att jag trillade i marken kanske, men min verbala förmåga var väl inte i sitt esse om man säger så. När nästa sms kom skickat till mig var jag berusad så till den grad att jag inte längre kunde föra mina festivalsmutsiga fingrar till de mobilknappar jag önskade, ett tragiskt faktum då jag inte ville avbryta vår kontakt för en sådan struntsak. Jag gjorde därför slag i sak och letade upp personens namn i min telefonbok och tryckte på grön lur för att telefonera på gammalt hederligt vis.

Har man läst del ett i denna sms-serie vet man att jag har dåliga erfarenheter vad gäller telefonsamtal och detta kan mycket väl ha varit en sådan dålig erfarenhet. Helt säker på den punkten är jag emellertid inte då jag var för full för att kunna avgöra det just då och vad vi pratade om minns jag inte alls nu. Det jag minns är väl i princip bara att jag under samtalet stapplade omkring några meter bort från den asfaltsarea där bajamajorna stod belägna och att det därför luktade ganska vedervärdigt. I efterhand har personen bara börjat skratta när vårt samtal kommit på tal och jag får väl tolka det som att det inte var en fullständig katastrof i alla fall. I vilket fall som helst så fortsatte vi att sms:a med ganska jämna mellanrum under hela festivalen och det lyste upp min tillvaro ganska markant. Peaken av själva sms:andet kom nog när vi gjorde det under Håkan Hellströms spelning, vilket faktiskt var möjligt trots att jag stod bara några rader från längst fram. Det var en fin avslutning på festivalen och när jag kom hem var jag vad man skulle kunna kalla för en fullfjädrad sms:are (om än fortfarande ganska långsam på att skriva).

Ungefär här snubblade jag omkring under samtalet. Till vänster syns lite av våra norrländska grannar.

Lagom till att jag kom hem till Jönköping hade mina mobilpengar tagit slut. Detta var dock inte bara av ondo eftersom jag under festivaldagarna hade fått ett erbjudande från Telia om att skicka gratis-sms. Allt som krävdes var att fylla på sin mobil med 150 kronor eller mer och givetvis var detta något jag gjorde. I och med det öppnades himlen för mig i vilken Short Message Service satt som frälsaren Jesus på den allsmäktige Gud fadern mobilens högra sida. Jag blev sms-frälst!

(Som en liten parentes kan jag här inflika att jag ibland brukar överdriva här på bloggen. Sms-frälst är nog den grövsta överdriften hittills.)

Jag började sms:a i tid och otid. Gratis är gott heter det ju och jag levde sannerligen upp till det ordspråket. Folk jag umgicks med blev antagligen lätt irriterade på mig för att jag alltid satt och skrev sms istället för att delta i diskussionen och folk jag sms:ade med blev antagligen irriterade över att jag inte lämnade dem ifred. Men, jag kunde inte låta bli. Jag var ju frälst!

(Nu överdriver jag igen.)

I vilket fall som helst. Utan att överdriva kan jag säga att jag tvingades, och tvingas fortfarande, radera sms i min inkorg nästan varje dag. Detta är tragiskt men inte så väldigt underligt då min inkorg inte rymmer mer än cirka 70 sms, en vad jag har förstått ganska liten siffra i sammanhanget. Att radera sms känns ungefär som att riva ut sidor ur ett gammalt fotoalbum; man raderar sina minnen. Jag är en ganska sentimental person och varje gång det obönhörligen måste ske är därför en smärre traumatisk upplevelse för mig. Men, det måste ske för att ge plats åt nya minnen och jag har väl i viss mån trubbats av. Lyckligtvis har jag sparat åtminstone två sms som jag finner antingen roande eller tänkvärda. Dessa två kommer jag att sätta in i sitt sammanhang och publicera i nästa inlägg, just nu orkar jag inte. Nästa inlägg blir också det sista om mina sms och jag kommer därför att runda av på något sätt i det. Tills dess, sms:a med förstånd!