Idag är det nyårsafton,

den nittonde i ordningen för min del. Nyårsafton, en orgie i miljöförstöring med tanke på alla mer eller mindre nyttiga metallsalter som sprids med alla fyrverkerier. Nyårsafton, en orgie i snart brutna nyårslöften. Nyårsafton, en orgie i fylla och avsprängda fingrar. Trots detta, och trots allt annat som jag inte tar med, är nyårsafton en väldigt speciell kväll för många, speciell i bemärkelsen att många ser fram mot den. Något som även stämmer in på mig. Hur kommer detta sig då, varför ses nyårsafton som något alldeles extra i jämförelse med vilken annan festkväll som helst? Ärligt talat, själva festandet skiljer sig inte särdeles mycket. Den genomsnittliga festbesökaren är väl snäppet mer välklädd än annars, och det är gissningsvis några fler än vanligt som inmundigar tobak (betänk alla ickerökare som bara tvunget ska röka cigarr, bara för att det är nyår). Annars är skillnaden mig veterligen inte speciellt stor. De höga förväntningarna måste helt enkelt ha sin grund någon annanstans.

Min teori är att nyårsafton helt enkelt är som ett monument, som symboliserar dels framtiden och allt man hoppas att den ska bära med sig samt det förflutna som man nu kan lägga bakom sig. Ett monument för ett bättre liv skulle man helt enkelt kunna säga, och det är väl något som tydliggörs i och med alla nyårslöften som avläggs. Även om devisen ”första dagen på resten av någons liv” skulle kunna implementeras på vilken dag som helst, så är det ändå något visst med ett nytt kalenderår. Siffror kan uppenbarligen betyda en hel del för oss, annars skulle den 23:e oktober lika gärna kunna ha fått nyårsaftons upphöjda status. Inte blir det ett nytt år om man inte någon gång under året passerar den 23:e oktober, så den dagen är minst lika viktig. Kanske gör alla höga förväntningar på framtiden att folk i allmänhet är lite gladare på nyårsafton, och vetskapen om att folk är lite gladare gör att man har högre förväntningar och så vidare. En god spiral helt enkelt.

I mitt fall tror jag även att de höga förväntningarna beror på tidigare goda erfarenheter, jag har helt enkelt varit lyckligt lottad med många trevliga nyårsaftnar. Mitt första tydliga minne från en nyårsafton är från när jag nyligen hade fyllt fem eller sex år (fyra är möjligt, men känns väldigt tveksamt). Denna nyårsafton var det en liten tillställning i vår lägenhet i Lund, och de flesta bjudna var vänner till min pappa. Kvällen började bra, då en av pappas vänner (som jag inte hade någon aning om vem det var då mitt minne inte var lika väl utvecklat som nu) gav mig en väldigt fin present: en förpackning med tre stora fyrverkerier. Vi hade aldrig haft fyrverkerier förut på nyårsafton, så jag kunde knappt bärga mig tills jag skulle få se min pappa avfyra våra egna raketer. Nu var jag alldeles för liten för att vara uppe till tolvslaget, jag var väldigt kvällstrött i mina unga år, så vi fuskade helt sonika med tiden och gick ut till sandlådan utanför vårt sexvåningshus redan sju, åtta någon gång. Pappa förankrade ordentligt en glasflaska i sanden, och den använde han sedan som avfyrningsramp. Resultatet blev oerhört lyckat, åtminstone i en femårings ögon.

Innan raketavfyrningen minns jag dock att det var middag. Den, eller snarare dess förberedelser, minns jag ännu bättre än episoden vid sandlådan. Av någon anledning stod pappas oerhört trevliga vän Martin för matlagningen. Kanske inte är särdeles märkligt ändå, för han är verkligen duktig när han blir placerad i ett någorlunda välutrustat kök. Det är något jag fick erfara när jag och pappa en sex, sju år senare besökte honom i Rom, där han då jobbade tillfälligt, men det är en annan historia. Martin var nästan helt klar med maten (vad det bjöds på minns jag inte), så alla satt vid bordet väntandes på att den skulle serveras. Plötsligt sa Martin till alla inne i köket att vi skulle kolla, och i samma veva släcktes ljuset där inne. Min pappa poängterade en gång till hur viktigt det var att verkligen kollade noga nu, så jag började ana att det var något speciella på gång. Så, som från ingenstans, flammade maten upp från spisen, där den brann rejält i några sekunder innan den dog ut varpå massiva applåder och jubel följde. Jag satt mest fundersam innan jag fick förklarat för mig att Martin hade flamberat maten, även om jag tror att den ädla själ som förklarade knappast använde fackordet. Så mycket lärde jag mig dock att jag förstod att det var en speciell vätska som antändes, och jag, som på den tiden inte var lika intelligent, kom fram till att det måste ha varit matlagningsolja då jag blandade ihop den med den brinnande oljan ifrån arabländerna. Hur som helst var detta en händelse som gjorde djupa avtryck i mitt minne, men så misstänker jag ju också att jag är latent pyroman.

Martin är för övrigt någon som verkligen har lyckats här i livet med mina mått mätt. Han har fått den stora möjligheten att jobba med ett av sina stora intressen – konst – och han hade senast jag blev underrättad om hans förehavanden fortfarande kvar sin ganska hyfsade anställning på Nationalmuseum i Stockholm. En tjänst han har haft i säkert minst tio år, så när som på några avstickare till metropolerna Rom och Leksand. Det är dock inte det viktigaste i mina ögon när det gäller hans lyckande. Martin var, trots att han är en av de trevligaste vuxna personerna jag känner, länge singel till allas stora förvåning. Det började tisslas och tasslas mer och mer om att det verkligen var hög tid för honom att hitta någon. Men så, som en blixt från klar himmel, hade han skaffat sig en snygg italiensk flickvän som han inte långt senare skulle gifta sig med. Visst, nationalitet och utseende är väl kanske inte det viktigaste utan snarare personligheten, men min stora högstadiedröm var att i framtiden ha just en italiensk fru, så jag var omåttligt avundsjuk på honom ett tag. På den fronten har jag dock mognat, även fransyskor går bra nu för tiden…

Flest nyårsaftnar har jag firat på annat håll i Lund, närmare bestämt hos vänner till min pappa och farmor. Låter kanske inte allt för roligt att fira med en drös vuxna där majoriteten av dem var medelålders plus, och hade det inte varit heller om det inte hade varit för att min i Italien bosatta barndomsvän Jakob brukade vara på samma fest. Flera av mina första nyårsaftnar firade jag i denna centralt belägna lägenhet, och när jag sex år gammal flyttade till Jönköping blev det mer eller mindre tradition att jag firade nyår där då jag inte träffade min vän lika ofta på somrarna som innan. Så sent som en bit in på högstadiet firade jag fortfarande nyår där, även om det kanske inte var med samma livliga entusiasm som när jag var mindre.

Lägenheten vi firade i var något alldeles extra. Väldigt centralt belägen som sagt, men framför allt var den brutalt stor. Nu är jag kanske inte den bästa på att uppskatta, men den måste ha varit åtminstone 300 m². För det mesta var det jag, Jakob, hans lillebror samt ett drygt tiotal äldre personer där (min lillebror var även med några gånger på slutet). De vuxna brukade sitta i princip hela kvällen och samtala inne i (den väldigt stora) matsalen, och följden blev att vi få barn hade nästan hela lägenheten för oss själva fram tills tolvslaget närmade sig. Det utnyttjade vi, för det fanns verkligen mycket att hitta på där inne när ingen övervakade en. Någon gång när jag gick på lågstadiet hittade jag och Jakob några champagnekorkar inne i ett av vardagsrummen. ”Vad kan vi göra med dem?” tänkte vi. Resultatet blev att vi ställde oss på soffan i ena änden av rummet, och prickkastade mot den öppna spisen i motsatt ände. Det var lättare sagt än gjort, då det var ett avstånd på minst tio meter plus att den öppna spisen var utrustad med ett så när som heltäckande galler. Dessutom fanns det en del mer eller mindre ömtåliga skulpturer runt om, så det gällde att vara försiktig. Såvida mitt minne inte sviker mig sysselsatte vi oss med detta i flera timmar utan att någon lyckades träffa rätt. Jakob smet efter ett bra tag iväg en vända för att fixa något kvickt, och självfallet prickar jag just rätt då. Han vägrade såklart att tro mig, och det har jag såklart viss förståelse för. Är det då inte typiskt att man lyckas med de mest omöjliga saker när ingen ser?

När vi var något år äldre fick vi några paket tomtebloss att sysselsätta oss med ute på balkongen. Två, tre unga killar som obevakat leker fritt med eld är kanske inte det bästa, framför allt inte när en av dem är latent pyroman. Snabbt insåg vi att tomtebloss inte var speciellt häftigt när man brände dem helt konventionellt, rakt upp och ned. Därför experimenterade vi fram roligare sätt att bränna dem, utan att riktigt tänka på potentiella konsekvenser. Några slängdes ner på gräsmattan nedanför, och när de inte slocknade under fallet som planerat hann vi bli rejält rädda för att gräset skulle ta fyr (ni förstår, i Skåne behöver man oftast inte frysa så mycket på vintrarna, och man blir inte heller blöt om fötterna så fort man går utanför dörren då det sällan är snö). Med hjärtat i halsgropen såg vi till slut att blossen dog ut nedanför oss, och vi behövde komma på något nytt kul att göra.

Jag skådade en glasflaska på balkongen, och beslöt mig för att placera ett tänt tomtebloss där i. Glasflaskan lyste upp härligt grönt, sprakandet från blosset blev dovt, och en svag strimma rök kunde anas stiga upp från flasköppningen. ”Det var ju lite roligare än att bränna på vanligt sätt” tänkte jag, ”då måste ju fem tomtebloss i flaskan vara fem gånger så roligt”. Sagt och gjort, fem stycken tomtebloss tog fyr tack vare mitt föredömliga agerande med tändaren, och placerades därefter i flaskan. Flaskan lös upp än mer än tidigare, men ljuset mattades snart av. All bildad rök kunde helt enkelt inte åka ut ur flaskan, utan istället blev flaskan mer och mer rökfylld. Kort därefter fick jag dessutom en lektion i vad värme kan göra med en glasflaska. Flaskan sprack helt enkelt, och vi började väl inse att det kanske fanns en anledning till att de flesta bränner tomteblossen utan några krusiduller. Snart var tomteblossen slut, och istället gick vi snabbt från barnslig lek till ett försök att verka vuxna. Vi hade ju fortfarande kvar tändaren (eller om vi möjligen hade tändstickor, jag minns inte så noga) så vi sökte helt sonika upp något mer kul att elda.

Jag vet inte vem av oss som kläckte idén, men helt plötsligt hade vi rivit av två bitar i lämplig storlek från en papperskasse som stod på balkongen, och sedan rullat ihop bitarna. Därefter rökte vi helt enkelt de ihoprullade bitarna, och åtminstone jag kände mig oerhört vuxen och häftig. Själva rökningen minns jag inte speciellt mycket av, däremot känslan av att man gjorde något lite förbjudet. Efteråt blev jag orolig att det kunde vara farligt på något sätt, vilket jag påtalade för Jakob. Han påstod på fullaste allvar att pappret innehöll tobak, och jag förstod inte sarkasmen utan gick på det, ung och dum som jag var. Jag var allt lite lättad när han förklarade att det såklart inte var sant, jag ville ju inte ha cancer heller. Och nu, en sisådär sju, åtta år senare, bolmar jag ändå friskt på fester. Jag skulle tro att det var episoden ute på balkongen som lade grunden till mitt finsmakarbeteende när det gäller tobak, har man en gång provat ICA-kasse får man helt enkelt smak för livets goda. Steget till cigariller och dylikt är sannerligen inte långt…

Höjdpunkten varje nyårsafton jag var där brukade annars vara fyrverkerierna vid tolvslaget. Lägenheten var som sagt centralt belägen, så pass centralt att man hade max 100 meters gångavstånd till Universitetets huvudbyggnad, vars framsida hyser Lunds pyrotekniska förenings traditionella storslagna fyrverkeriuppvisning. Fyrverkeriet brukar finansieras av Teknologkårens nyårsbal på AF-borgen, ett stenkast därifrån (i denna borg praoade jag för övrigt i nionde klass, men även det är en annan historia). Detta innebär att parken mellan de två byggnaderna, Lundagård, framåt tolvslaget är fylld till bredden med teknologer som gärna vill beskåda fyrverkerierna från nära håll. Teknologer har många fördomar om – ett gäng nördiga killar som mest vandrar runt i sina overaller samt alltid blir svinfulla när de festar eftersom de inte var tillräckligt tuffa för att festa tidigare – men så är det ju också fördomar. När jag, om jag minns rätt, var nio år fick jag och Jakob tillsammans med två vuxna gå ut i parken när tolvslaget närmade sig, istället för att ställa oss i fönsterkarmarna i lägenheten och se fyrverkerierna därifrån. Självklart var parken smockfull vid det här laget, en fem, tio minuter innan tolvslaget. Hur var det då med fördomarna? Nog var det då en liten majoritet killar, men de såg inte särdeles nördiga ut. En hel del hade trots allt tjejsällskap, och nog var det en hel del kärlek i luften som blandades med krutdoften. Välklädda var de också, inte en overall så långt ögat kunde nå.

Men, så gott som varenda yngling ute i parken var verkligen totalt packad. En stor minoritet av personerna i parken verkade dessutom inte tycka att fyrverkeriföreningens fyrverkerier skulle räcka, de hade nämligen med sig egna som de gav sig på att avfyra. Jag skulle kunna uttrycka det så här, det var ett under att ingen blev allvarligt skadad. Många avfyrade sina raketer genom att hålla dem i händerna. Vissa försökte vara vettiga att ha raketerna i flaskor, men de förankrades inte i marken och klarade sig med nöd och näppe från att välta. Ett gravt berusat stolpskott avfyrade medvetet en riktig bjässe så gott som parallellt med marken. Raketen krockade med en trädkrona, och fortsatte sedan nedåt mot klungan av människor som stod därunder. Två, max tre meter ovanför deras huvuden exploderade raketen, men ingen verkade få allvarligare skador än lite tinnitus på sin höjd, dels av explosionen och dels av de gälla tjejskriken som följde. Möjligen kunde tidigare erfarenheter förklara varför det var en majoritet killar i parken, tjejerna hade kanske vett att hålla sig därifrån.

Teknologerna skräpar dessutom ner något så ohyggligt i Lundagård på nyårsaftonen, framför allt verkar de ha en fäbless för att ta med sig otroliga mängder champagneflaskor ut ur festlokalen. Vid millenniumskiftet (som egentligen inte alls var något millenniumskifte utan ett år innan det verkliga) gav min farmor mig ett erbjudande. De som bor i lägenheten jag redan har berättat så mycket om är Jakobs mormor och morfar. På nyårsdagen fyller mormodern år, vilket brukar firas med en ganska stor tillställning hemma hos dem. När vi då skulle gå dit detta år, sa min farmor att jag skulle få tio öre för varje champagneflaska jag kunde se i Lundagård, då parken nämligen måste passeras på väg till dem. Hon räknade med att det skulle röra sig om på sin höjd tio kronor som jag skulle kunna kamma hem, och i samma veva började jag värma upp mina räkneförmågor. Så anlände vi till parken, och jag satte genast igång. Fem minuter senare var jag 40 kronor rikare, ingen hisnande summa kan tyckas, men det var fyra gånger min dåvarande veckopeng. Räknar vi om det till vad det skulle innebära med vårt studiebidrag, så skulle det vara som att vi fick nästan 1000 kronor i en enda klumpsumma helt utan anledning. Det hade då inte varit mig emot.

Nu för tiden är traditionen bruten, nu firar jag nyår hemma i Jönköping istället. Dels har jag inte lika kul med Jakob längre, och dels är han ändå hemma i Italien numera när det vankas nytt år. I nionde klass fick jag på nyårsafton höra att han hade valt att åka hem till Genua efter julfirandet, så det året firade jag nyår genom att titta på svart-vita filmer hemma hos min farmor. Följaktligen var nästkommande år, första året under gymnasiet, första gången någonsin jag inte firade nyår i Lund. Den gången hände väl inte något uppseendeväckande egentligen, mer än möjligtvis detta. Året därpå däremot, förra året, var det verkligen en uppseendeväckande kväll jag fick vara med om. Därifrån har jag många anekdoter jag skulle kunna berätta om, men se, det har jag redan gjort på min gamla blogg. Intressant att se hur ens sätt att skriva har förändrats under det senaste året för övrigt.

Något annat som är intressant är nyårslöften. Är det ärligt talat någon som håller sina mer än i maximalt två månader (enligt gårdagens DN har man via en engelsk studie kommit fram till att det är endast 12 % som håller sina nyårslöften)? Personligen är det inget jag uppskattar särdeles mycket, men de två senaste åren har jag i alla fall avlagt några efter vissa påtryckningar. Inget har jag egentligen hållit, det första på grund av att det helt enkelt inte var möjligt, det andra på grund av ren lathet. Varför ska man egentligen behöva ett tolvslag för att få sig själv att träna mer, sluta röka och vilka andra klassiker det nu finns? Jag har massor med saker jag vill förbättra eller förändra med mig själva, men då tar jag hellre tag i det när som helst istället för att improvisera fram det på tolvslaget och sedan glömma bort det inom någon vecka.

Ja, idag är det nyårsafton. Jag har inte överdrivet stora förväntningar på denna kväll. Jag hoppas helt enkelt på att den blir trevlig, inte för lugn, inte för vild. Den får gärna vara rätt berusad, men inte för onykter. Jag ska komma hem med fingrarna i behåll, jag ska inte vara så stressad att jag glömmer mitt Davidoff-paket. Lite damsällskap hade väl varit trevligt, men man ska inte lägga ribban så högt att man blir besviken, positiva överraskningar är alltid trevligast. Och till sist, det kanske viktigaste av allt: Jag ska stå emot pressen att hyckla och således inte avlägga ett nyårslöfte.

Jag heter David Ahlstrand, och jag gästbloggar här som ni kanske märker genom att bidra med några egenupplevda inre och yttre eskapader. Vanligtvis skriver jag i min egen blogg, där ni bland annat kan läsa ett bidrag från en gästbloggare (gissa vem!). Jag hoppas att det här har varit en trevlig läsning för er, nu tackar jag för mig.

Visshet och ovisshet i juletid

När jag skriver det här är klockan inte särskilt mycket men jag känner redan hur jag börjar bli trött. Med tanke på att det är natten innan julafton så tycker jag inte att det borde vara så. Av tradition ska ju det vara en natt då man undrandes över vad paketen under granen ska innehålla ligger och vrider sig i sängen, oförmögen att kunna somna. Kanske beror min sömnighet på att jag i år inte bryr mig så mycket om de julklappar jag kommer få. Jag hade klarat mig lika bra utan dem om det inte vore för två saker:

1. Jag har skulder att betala
2. Farmor och farfar vill se att jag får någonting vettigt när de har åkt ända från Uppsala för att fira jul med oss

I runda slängar brukar jag få julklappar för ungefär 2000 kronor. I år kommer åtminstone 65% av dessa att läggas på inbetalning av skulder. Det är naturligtvis inget jag berättar för mor och far, det hade lätt raserat den sedvanligt goda stämningen vid julbordet, men det är ett nödvändigt ont för att jag inte ska framstå som en dålig kompis framför de vänliga själar som bemödat sig att låna ut pengar till mig. Resten av de tvåtusen julklappskronorna har jag spenderat på en mp3-spelare vilken nu är inslagen och placerad under granen med etiketten "Från farmor och farfar". Egentligen behöver jag inte någon ny mp3-spelare, bara ett par nya hörlurar, men far tyckte att det skulle se lite snålt ut så jag tvingades köpa något jag egentligen inte behöver, bara för att tillfredsställa farmor och farfars behov av att se mig öppna fina paket. Adjö julklappspengar, hej hyckleri à la "det var precis vad jag hade önskat mig"!

I år kommer de tvåtusen kronorna jag får julklappar för alltså inte att vara till någon större glädje för mig. Mp3:n kommer jag förmodligen inte använda särskilt mycket och att betala tillbaka skulder känns måhända bra, men det är inte vad jag vill göra med mina julklappspengar. Trots det så ser jag faktiskt fram emot julafton och vad dagen har att erbjuda. Antalet julklappar jag ska ge bort har dubblerats sen förra året och det var längesen jag träffade mina farföräldrar, så det blir ett kärt återseende. Allt kommer bli precis som vanligt. Nästan, i alla fall.

Borträknat paketen har jag på julafton alltid vetat vad jag kommer att få. I år vet jag dock, vilket sagts ovan, även vad som ligger i paketen. Det gör att den här julen blir lite speciell för mig (på tal om speciell jul så bäddar jag in ett litet youtubeklipp längre ner) och det är väl förmodligen också därför jag är så trött nu. Den lilla ovissheten kring jul är i år försvunnen och oförmågan att somna med den. Sen kan man så klart aldrig vara riktigt säker; tomtens vägar äro outgrundliga och paketen han delar ut kan därför överraska även den tvärsäkraste av artonåringar.

God jul!

Varför man inte bör rita i gamla skolkataloger

Veckan efter det att helgen vecka 48 tog slut kom gymnasieskolornas skolkatalog äntligen till Jönköping. Många var de som hade väntat på denna för året psykadeliskt förklädda tingest innefattandes inte mindre än 442 sidor att bläddra bland och ännu fler unga människor att titta på. Själv har jag alltid varit väldigt fascinerad av skolkataloger i allmänhet och de jag själv är med i i synnerhet. Ingen annanstans, inte ens på facebook, kan man med en sådan lätthet överblicka sina jämnåriga och nästintill jämnåriga. Konceptet är lika enkelt som genialt och jag vet ibland inte riktigt vad jag skulle göra utan alla de kataloger jag har samlat på mig genom åren. Tretton stycken är de nu till antalet, om man räknar med SUCK-katalogen, och alla är de väldigt värdefulla för mig. Alla representerar de liksom min skolgång och de olika klasser jag har gått i genom åren. Jag har alltid varit rädd om dem men ändå är de slitna, mer slitna än de kataloger jag har sett hemma hos kompisar, och kanske tyder det på att jag inte varit nog rädd om dem. Mer troligt är dock att jag helt enkelt har kollat mer i dem än de flesta har gjort. Jag skulle i vilket fall som helst aldrig med avsikt skada någon av mina kataloger.

Olyckligt är därför att jag en gång i fjärde klass tog hem en kompis för att kolla i gamla kataloger. Det var en kompis jag aldrig hade tagit hem innan och vi var väl inte så väldigt tajta, men just den här dagen var han alltså hemma hos mig för att kolla i skolkataloger. Vi tittade främst i kataloger från skolans första stadium, det vill säga lågstadiet, där vi hade gått i olika klasser för att sedan avancera upp i samma klass på mellanstadiet. Så småningom tyckte kompisen att det började bli tjatigt att bara älta samma klasser och personer så han tyckte att vi kunde krydda vår tittning med lite målande. Varför bara titta på personer när man kan rita festliga mustascher och dylikt på dem? Själv var jag synnerligen skeptiskt inställd till detta påfund men efter påtryckningar kunde jag inte längre stå emot, så jag fick snällt gå och hämta tuschpennor till oss båda. Försedda med det började vi sedan rita, och som vi ritade. Luciferhorn på gamla lärare, mustascher på personer vi (eller rättare sagt han) inte tyckte om och glasögon på folk som inte ansågs vara särskilt hippa. Jag kände hela tiden hur illdådet vi utförde tog emot, men jag ville ju inte framstå som en tönt så jag fortsatte att måla på i mina kataloger. Till slut tröttnade till min stora lättnad min kompis och vi satte på pennornas korkar och jag la hastigt undan dem så att han inte skulle få ytterligare idéer om att pryda stackars jämnåriga med ofördelaktiga attribut.

Hela historien kan tyckas som ett obetydligt pojkstreck, men så här i efterhand skäms jag fortfarande något oerhört för vad vi gjorde. Dels för att mina kataloger på grund av en ödesdiger eftermiddag aldrig kommer att bli vad de har varit, men allra mest på grund av att vi förlöjligade personer. Visst, vi var knappt tvåsiffrigt fyllda och en mustasch hit eller det spelar ingen större roll, men man vet aldrig vad som kommer att hända med någon man målar på. En av de vi målade på dog några år senare i cancer. Det känns inte så jävla lustigt att titta tillbaka i skolkatalogen och se henne med ett par runda gröna glasögon ditritade med tusch. Av den anledningen råder jag alla att lära av mitt misstag: rita inte i gamla skolkataloger!

Adertonde november

Den 18 november år 1105 bytte den gamle ärkeprästen Maginulfo både namn och ämbete. Istället för ärkepräst blev han motpåve, istället för Maginulfo fick han heta Silvester IV. På dagen åttahundratjugotre år efter det att Maginulfo fick sitt motpåvenamn visades för första gången den tecknade filmen Steamboat Willie på bio med ljud. I den får man för första gången höra Musse Pigg vissla. Femtio år efter Steamboat Willie tog över 900 medlemmar i sekten People's Temple kollektivt självmord ute i Guyanas djungel. Femtiosex år innan detta kollektiva självmord regisserat Jim Jones dog den litterära giganten Marcel Proust, mannen bakom den kolossala romansviten På spaning efter den tid som flytt. Ett år efter Prousts död föddes Alan Shepard, amerikansk astronaut som kom att bli den förste amerikanen i rymden. Åttiofem år efter Alan Shepards födelse föddes med ett ganska halvtaskigt blogginlägg Kung Göstas skriverier. Det var, om man bortser från kebabklubbens blogg, min första blogg och mitt första blogginlägg någonsin.

Den 18 november 2008 var alltså datumet för denna fantastiskt viktiga händelse och jag ska nu ägna några rader åt denna dag. Den började liksom alla andra dagar med att jag gick upp, åt lite youghurt med müsli och tog en dusch. Sedan följde en stunds tandborstning under vilken jag med stor sannolikhet borstade in tandborsten lite för långt i munnen med konsekvensen att jag fick upp lite av frukostens vaniljyoughurt i handfatet. Ett ganska surt sätt att börja morgonen på, men jag har lyckligtvis lärt mig hur jag ska gå till väga för att slippa det nu.

Efter morgonprocedurerna cyklade jag så äntligen till skolan. För att inte tråka ut er alldeles tänker jag inte berätta om dagens alla försenade lektioner och intetsägande raster, utan förflyttar mig istället hastigt och lustigt fram till dagens senare del, närmare bestämt till trakterna kring klockslaget 18 på den digitala timräkningen. Jag hade då precis kommit hem från min gitarrlektion uppe på Österängen och visste inte riktigt vad jag skulle göra av dagen. Eller rättare sagt, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av mitt liv. Meningslöshet, idel meningslöshet var vad jag kände kring nästan allt jag gjorde och hade gjort de senaste månaderna. I min smärre existentiella kris tog jag därför till en kur som har hjälpt mer än många genom åren; skrivkuren.

Mitt skrivande utmynnade senare på kvällen i den blogg vilken jag tidigare i det här inlägget har nämnt. I det första inlägget på den bloggen kan man tydligt se hur jag ganska tafatt försökte sätta ord på känslan av att mitt liv endast bestod av trivialiteter. Så fort jag tittade mig i spegeln såg jag ingenting annat än grå vardag. I och med bloggen tedde sig dock tillvaron för en tid lite ljusare; det behöver inte vara meningslöst att sätta ord på det som känns meningslöst. I det första inlägget kan man också se hur otroligt rädd jag var för att bli en av alla dussinbloggare finnandes ute i bloggosfären. Detta tar sig främst uttryck i den obegripliga statistiska del som återfinns i slutet av inlägget.

Så gick månaderna och med tiden gick också inspirationen ifrån mig. Mot slutet av Kung Göstas tid gick bloggen väldigt mycket på tomgång, trots att jag aldrig kände att jag ville sluta blogga. Jag behövde nytändning och det fick jag i och med att jag den 16 juni 2009 bytte till den här bloggadressen. Finns intresse för mina tankar om bytet under perioden när jag var mitt inne i det rekommenderas följande inlägg:
"Epoken Kung Gösta går mot sitt slut"
"En ankjävels lite småtaffliga första vingslag"

För drygt en vecka sedan var det så den 18 november igen. Jag hade då egentligen tänkt uppmärksamma det jag precis har uppmärksammat; att det är ett år sedan jag började blogga. Istället kom en vaccination mot svininfluensa i vägen och när jag kom hem på kvällen hade jag ingen som helst ork att påbörja ett blogginlägg. Men, nu lite i efterskott vet ni i alla fall både varför jag började blogga och att det är ungefär ett år sedan det hände. Och att jag jubilerar på samma dag som Musse Pigg.

Med hopp om ännu ett trevligt bloggår,
eder tillgivne skribent Elias

Lite wordpad-poesi

Som av en händelse öppnade jag wordpad och genast var jag frälst
minimalism, vitt och svart, hur fint som helst
inga konstigheter
borta är word tvåtusensjus himmelsblå bakgrund och konstiga typsnitt
nya vindar blåser!
wordpads tid är här
allt annat krångel mitt tålamod tär

Lyft för fan!

Jag får ibland höra från andra att jag svär för mycket. Jag vet inte om det beror på att jag har ett begränsat ordförråd, vilket man som liten fick höra att överanvändning av svordomar ofta tyder på, eller något annat, exempelvis att jag har ett brett svordomsförråd. I vilket fall som helst så tror jag faktiskt att jag svär ganska mycket ibland. Varifrån denna vana, eller ovana om man så vill, kommer vet jag inte säkert. En sak vet jag emellertid lika säkert som att ett plus ett blir två och det är att vanan inte kommer från min farfar, som under hela sin yrkeskarriär varit verksam som präst. Inte ens min pappa, som i egenskap av att han är farfars son har levt honom nära inpå, har hört honom svära mer än två gånger. Två ynka gånger, det är inte mycket.

Första svordomen pappa hörde från farfar var om jag inte missminner mig ”jävla skit!” och det var i samband med att farfar, som inte är särskilt praktiskt lagd, utan framgång försökte sätta ihop en stol från IKEA. Flera, flera gånger har jag fått höra om vilken traumatisk händelse detta var i den annars så fridfulla familjen Bergstrand. Än mer traumatiskt blev det dock vid det andra svordomstillfället, då farfar och pappa skulle lägga nytt tak på ett av husen i det då nyinköpta sommarstället. Pappa hade erbjudit min opraktiska farfar en hjälpande hand och stod om jag har förstått allting korrekt rätt nere på marken för att förse farfar, som befann sig uppe på taket, med takplattor, verktyg och allt vad det nu kunde vara. Med tanke på att pappa vid tillfället bara var runt tio solsnurr måste jag säga att det var beundransvärt duktigt av honom att hjälpa till, men under en liten stund försummade han emellertid sin uppgift. För sin själsliga ros skull var det något han inte borde ha gjort. Just under den lilla stunden behövde nämligen farfar någonting som pappa skulle ge honom, vad vet jag inte. Troligtvis började farfar med att fråga sin dagdrömmande son lite snällt om han kunde lyfta upp vad det nu var. När sonen inte hörsammade uppmaningen, inte ens efter upprepningar, blev det till slut tvunget att ta till det tunga artilleriet.
”Lyft för fan!” skrek farfar till pappa, och pappa lyfte. Sedan ville han inte lyfta mer. Istället sprang han iväg, gråtandes och troligtvis väldigt rädd för sin annars så sansade fader. Det saliga lugnet från gårdagens söndagsmässa var lika borta som den heliga graalen och det sägs att pappa inte vågade prata med sin far på flera dygn efter incidenten. Jag förstår honom i så fall till fullo, en svärande präst är inte att leka med.

Man brukar säga att äpplet inte faller långt från trädet. I fallet farfar pappa stämmer det gamla talesättet faktiskt ganska bra, i alla fall när man talar om svordomsanvändning. Pappa svär förvisso ibland, men han gör det ändå så pass sällan att de få gånger han väl gör det, då vet man att han menar allvar. Igår, när han kom indundrande på mitt rum för att väcka mig, var en sådan gång.
”För i helvete Elias! Klockan är halv två och du ligger fortfarande i sängen. Rummet ser ut som ett jävla knarkarnäste och du måste städa det idag, annars är det jag som personligen röjer upp här imorgon!”

Jag gillar inte att städa. Ännu mindre gillade jag dock tanken av att pappa skulle ”röja upp”. Han menade allvar, så jag fick snällt masa mig upp för att hämta dammsugaren.

Rädsla och Natal – del tre

Huruvida det förrförra inläggets abrupta slut har vållat huvudbry för någon vet jag inte, men om så har varit fallet kommer här förmodligen svar på de flesta av de frågor som har begrundats. För oinsatta läsare rekommenderas en genomläsning av först det här inlägget och sen det här för att förstå nedanstående text, vilken i vanlig ordning tar vid ungefär där den förra slutade.

För att lyckas slippa bli bjuden på öl av Stefan blev jag tvungen att ta till en uråldrig men ack så effektiv ursäkt, ofta använd i samband med flykter från jobbiga situationer. Jag hävdade sammanbitet att om jag inte skulle få lämna bordet en stund, ja då skulle trycket i de södra regionerna bli mig övermäktigt och en olycka skulle obönhörligen tvingas äga rum. Då ingen tyckte att en okontrollerbar tsunami i byxan lät lattjo lät de mig gå iväg för att uträtta mina i själva verket ganska små behov. Med mig ville också kompisen som från början väckt min smittorädsla följa, så tillsammans gick vi och ställde oss framför pissoaren, bara för att där spä på oron ännu mer. ”Vad ska vi ta oss till?” hit och ”jag som ville bli pappa” dit, vi trodde nästan att vi redan var förlorade i dåligt immunförsvar och regelbundna sjukhusbesök för gott. Hade jag haft handsprit på mig hade nog halva flaskan gått åt efter det att vi uträttat våra behov och börjat hygienisera oss (Stefan hade ju nyss varit inne på samma pissoar!). Istället för handsprit fick vi nöja oss med tvål och vatten och efter det att vi rengjort oss med dessa enda tillgängliga medel begav vi oss med tunga steg tillbaka till vår kompis och Stefan, som vi hoppades hade glömt bort sitt löfte om att bjuda på öl.

När vi kom tillbaka drog vi en lättnandets suck då vi upptäckte att Stefan redan hade varit och köpt öl, två stycken till antalet. Han hade alltså glömt sitt löfte. Relativt snart insåg dock Stefan sin glömska och började insistera på att ändå köpa oss varsin öl. ”Nej nej, det behövs verkligen inte” försökte vi övertyga honom. ”Vi ska ju ändå gå snart och du ska inte behöva slösa på dina Brasilienbesparingar för vår skull”. Stefan gav sig emellertid inte och snart kom han fram till en enligt honom väldigt bra kompromiss. Utan förvarning tog han tag i sin egen öl, sträckte sig över bordet och hällde hälften av glasets innehåll i mitt glas. Jag överdriver inte när jag säger att jag blev helt paff. Så pass paff att jag inte fick fram något bättre än ett litet tafatt ”tack” till Stefan, som nöjt lutade sig tillbaka samtidigt som han kollade på mig och gåvan jag fått av honom. Jag hade inget annat val än att dricka. Varenda liten smutt jag tog kändes som att dricka hivsmittat blod ungefär. Om det rådde några som helst tvivel på att jag skulle få sjukdomen innan gjorde det definitivt inte det nu, tänkte jag i min okunskap. Varför, varför, varför skulle jag ha träffat på Stefan? Jag ville ju leva ett långt och friskt liv, inte dö i förtid av en simpel förkylning!

Efter ytterligare en liten stund skiljdes vi från Stefan. Två andra vänner hade nu anslutit sig till vår skara och vi skulle åka upp mot Åbolid för att hälsa på en då nyinflyttad kompis där uppe. Innan vi hann slita oss från Stefan ropade han högt (troligtvis så att flera bordsgrannar satte kvällsmaten i halsen): ”Natal killar, glöm aldrig det!” samtidigt som han gjorde någon egenmodifierad variant av hårdrockstecknet med handen triumferande så högt upp i luften han överhuvudtaget förmådde. Vi svarade med ett troligtvis ganska misslyckat försök till samma gest, sedan vände vi oss om. Vi kastade oss upp på våra cyklar och började trampa iväg för att lämna Stefan långt, långt bakom oss. Snart var han utom synhåll och kvar hade vi, om man bortser från ölen i kroppen, bara rädslan han givit oss. Var vi Hiv-smittade?

Givetvis var vi inte det. Hiv smittar via blod, sperma, bröstmjölk och slidsekret, inte när man delar en cigarett eller skakar hand. Dessutom var det ju inte ens säkert att Stefan bar på smittan, vi hade egentligen inte några som helst belägg för det. Hela kvällen och natten var jag dock oviss och målade gång på gång upp skräckscenarion i mitt inre, trots att mina vänner försökte försäkra mig om att jag inte under några omständigheter kunde vara smittad. Inte förrän jag dagen efter kunde gå in och kolla upp säkra fakta på Wikipedia kände jag mig helt säker. Jag kunde inte vara smittad. Inte under några som helst omständigheter. Sagan slutade lyckligt, i alla fall den här gången.

Varför berättar jag allt det här, kan man fråga sig. Jag skämmer ju nästan ut mig själv genom att visa på min egen okunskap och dess ganska pinsamma konsekvenser. Det är dock en smäll jag i så fall är beredd att ta. Jag tror nämligen att det finns en viktig poäng med min historia. Orsaken till min rädsla var okunskap. Så tror jag att det är med mycket, att man är rädd för saker för att man vet alldeles för lite om dem. Om det så gäller invandring, ormar eller flygplan så tror jag att mycket rädsla grundar sig i ren och skär okunskap. För att lindra mycket av den rädsla som finns i vårt samhälle skulle därför kunskap med fördel kunna användas som botemedel. Jag är inte först med att säga det, men det kan sägas många gånger tycker jag. Kunskap är bra. Att ny sådan ibland också kan leda till nya rädslor är förstås också sant, men i de fallen är i alla fall rädslan för det mesta befogad. Det var inte min rädsla för Stefans väldigt eventuella sjukdom.

Förresten. Om någon kollade på musikvideon jag hade med i föregående inlägg, blev ni rädda? Jag är är inte helt säker på min sak, men jag misstänker att en av tjejerna som är med i den är samma tjej som tjejen i den vida omtalade Apolivareklamen, Adina Fohlin. Jag tycker i vilket fall som helst att det är väldigt likt henne. Hon som så många genom ett facebookgruppmedlemskap säger sig vara rädda för. Det här skulle jag vilja säga är ytterligare ett exempel på att rädsla ofta beror på okunskap. För om folk visste, skulle de då säga att de är rädda för den här tjejen? Det tror jag knappast. I så fall är de sjukligt lättskrämda, alternativt vågar dom inte erkänna sin tidigare okunskap.

Ett vanligt blogginlägg helt enkelt

Vanligtvis när jag sätter mig för att skriva ett blogginlägg brukar jag ha en ganska väl uttänkt plan för vad inlägget ska innehålla. Ofta är det något jag har gått och funderat på ett tag och ofta blir det kanske inte exakt så som jag först hade tänkt mig, utan i regel lite längre samt med fokus på något annat, men i vilket fall som helst brukar jag i alla fall ha en idé innan jag slår mig ner i datastolen för att påbörja ett inlägg. Vanligtvis brukar jag också skriva mina inlägg i programmet Open Office (en gratisvariant av Word), mest för att det känns seriösare och mer lustfyllt än att skriva direkt på blogspot. Den här gången gör jag inte det. Inte heller har jag gått och grunnat på vad jag ska skriva om. Istället tänkte jag skriva ett mer traditionellt och stereotypt blogginlägg, innehållandes både fika och dagens outfit. Först tänkte jag bara bjuda på dagens låt!

The Slaves - Everyone Is On Drugs


Så var det avklarat. Om jag har uppfattat allting riktigt rätt så är just en sådan "dagens låt" någonting man med fördel kan inleda ett blogginlägg med. Efter det är en kortare beskrivning av dagen vanlig och jag ska därför försöka redogöra för min. Den började med en väldigt välbehövlig sovmorgon till 11.05, något som möjliggjorde att jag kunde få ihop de så viktiga åtta timmarna på natten. Sedan var det psykologi med Barbro som gällde, vilket som alltid var intressant. Vi talade om läderlappen och Jungs arketyper och jag kände under lektionen att jag verkligen vill läsa psykologi b till våren. På något sätt borde det väl gå att klämma in i schemat? Efter psykologin kunde jag tillsammans med mina klasskamrater kalasa på potatismos, någon form av köttfärsbiff samt lingonsylt i Linden. Det var gott. Sist på dagens skolschema stod ämnet Samhällskunskap och det blev en väldigt ogivande lektion. Vi fick nämligen, liksom de senaste lektionstillfällena, friheten sitta framför datorer största delen av lektionstiden och en sådan frihet klarar majoriteten av klass SP3A inte av (jag tillhör dessvärre denna majoritet). Mer tid lades på Paf le Chien än på att komma underfund med orsakerna till Etiopiens inte så väldigt avundsvärda ekonomiska situation, men magister Pihlkvist klagade inte utan var i vanlig ordning på gott humör trots att klassen inte visade något större intresse för Afrika. Det gick till och med så långt att även han försummade sina arbetsuppgifter för att istället hänge sig åt sparkandets konst. Inte mig emot dock, då jag var tvungen att samla styrka inför dagens mandomsprov: körskolelektion. Dagen till ära fick jag glida omkring i trakterna kring Torpa, vilket enligt mina mått mätt gick galant. Efter det att jag tagit mig framåt genom att sätta bilhjul i rullning kunde jag till sist rulla iväg hemåt på cykel. Hemma väntade en, beroende på att vi har hantverkare hemma, helt annorlunda mellanvåning än jag lämnat. Detta skulle jag kunna skriva mycket om, men jag nöjer mig istället med att klaga lite på att de satt diskmaskinen ur spel. Nu måste vi diska för hand i några veckor, hujedamej för det! Framåt kvällen bestämdes det efter initiativ av Mickan* att vi skulle fika. Som brukligt vid sådana tillfällen hade jag inga pengar att spendera utan fick istället sitta och kolla på när andra åt och drack. Inte kul, men jag kunde i alla fall unna mig två Corner så jag ska väl inte klaga så fruktansvärt mycket. Kallt var det dock, det kanske jag kan klaga på lite. Så pass kallt att jag var tvungen till en varm dusch när jag kom hem. Efter den varma duschen satte jag mig här och började skriva.

Ja, det var väl min dag i korthet. Kanske skulle det långa stycket kunna delas in i flera små men jag orkade inte tänka på sånt. Jag tänker inte heller läsa igenom det för att rätta till småfel innan jag trycker på den orange-vita knappen med texten "publicera inlägg". Det är ett tydligt tecken på att jag är trött. Innan jag avslutar med "tjingeling" återstår nu bara dagens utlovade outfit. Dessvärre har jag inte tagit en bild på denna, utan får använda två gamla bilder från facebook. Försök gärna att föreställ er hur det hade sett ut om jag stod framför spegeln med kameran i högsta hugg och med ett stelt leende istället. På det vänstra fotografiet har jag hur som helst på mig de byxor jag använt under dagen, på den högra tröjan. Byxorna är köpta på Brothers & Sisters och kostar runt femhundralappen, tröjan är köpt på MQ och är av märket Blueprint. Nu vet ni det, om ni mot förmodan fortfarande kommer ihåg det, och jag vet hur det känns att skriva ett relativt stereotypt blogginlägg. Headsetet är förresten egentillverkat och går inte att köpa i butik. Tjingeling!


*Den uppmärksamme läsaren kanske lägger märke till att det här är första gången jag publicerar en kompis namn i ett inlägg här på bloggen. Att jag gör det just i det här inlägget är givetvis ingen slump, då bloggare vanligtvis inte brukar vara sena med att avslöja alla hippa människor de umgås med.

Rädsla och Natal - del två

Innan jag fortsätter historien jag påbörjade i föregående inlägg vill jag bara klargöra en sak: Jag är fullt medveten om att jag efter det här inlägget kan komma att framstå som en väldigt okunnig person vars bildning inte är mycket bättre än en fjortonårig SD-sympatisörs. Måhända kan det därför tyckas underligt att jag ändå väljer att publicera det, och det är det kanske också. Men, jag försöker se det lite som Sokrates förmodligen hade sett det. I och med att jag erkänner min okunskap framstår jag inte som en ärkedum varelse, utan snarare som en klok sådan. Ty klokast är ju den som vet vad han inte vet, och i det här fallet var jag väl medveten om vad jag inte visste och vågar dessutom erkänna det nu i efterhand. För att ta reda på vad jag inte visste och vad det ledde till krävs det att man läser det här inlägget, vilket tar vid där det senaste slutade.

För att illustrera varför Natal var the place to be, som man säger på engelska, använde Stefan ett smörgåsbord som metafor. Det var nämligen vad Stefan menade att Natal var. Ett fakking jävla smörgåsbord. Då smörgåsbord var en metafor var det givetvis inte smörgåsar han menade att man kunde plocka från det, inte något annat ätligt heller för den delen, utan lättklädda och brunbrända brasilianska damer. De utan tvekan vackraste skapelserna på vår planet, enligt Stefan. Villiga och vackra fanns de där i tusentals för att behaga medelålders svenska män. Han berättade allting med en otrolig inlevelse samtidigt som han hade armbågen på bordet och satt lite lätt framåtlutad för att komma så nära oss som möjligt. Han frågade min kompis om han kunde få en cigarett och fick till svar att de kunde dela på en om han ville. Sedan såg han på oss igen, som om han skulle berätta meningen med livet ungefär (och det tyckte han väl kanske att han gjorde också).
”Natal, killar. Det är som ett fakking jävla smörgåsbord (han upprepade sig ständigt). Man sitter på hotellbalkongen på kvällen, dricker sig en gin och tonic och bestämmer sig för vad man ska ha just den kvällen. Ska jag ha en svart tös, en vit eller kanske någonting mitt emellan? Det går inte att misslyckas! Åker ni ner och gör det vill jag ta ett ordentligt snack med er efteråt” sa han och det blev tyst runt bordet. Vi såg på varandra och Stefan verkade nöjd över vår reaktion. Sedan slog han näven i bordet och sa att han bestämt var tvungen att springa på toa för att kissa. Vännen som hade delat cigarett med honom följde med medan jag satt ensam kvar med gossen som hade kommit sist i minigolfen. Så fort Stefan hade kommit ur vårt synfält vände sig gossen likblek mot mig och jag kunde inte förstå varför. Var han rädd eller något? Svaret var ja. Väldigt mycket ja.

”Jag tror att Stefan har HIV eller kanske till och med AIDS” sa han och jag skrattade till lite nervöst. Det kunde väl ändå inte stämma? Men min kompis fortsatte och snart var även jag övertygad om att så var fallet.
”Han har ju för fan knullat runt i hela jävla världen. Afrika, till och med. Jag tror knappast att han skyddar sig varje gång. Sen har han ett litet märke i ansiktet också, jag har för mig att man brukar få såna när man har HIV.”
Hjälp, tänkte jag. Det lät faktiskt väldigt troligt att han hade skaffat sig den berömda smittan på någon av sina resor. Vad skulle vi nu ta oss till? Hur smittar det? Jag hade ingen aning, min okunskap var fullständig. Vi hade redan skakat hans hand, innebar det att vi också var smittade? Och kompisen som stod inne på pissoaren tillsammans med honom, tänk om det skulle skvätta HIV-urin på honom? Han hade ju till och med delat cigarett med honom! Vad i hela friden skulle vi göra?

Snart kom Stefan och vår vän tillbaka och de verkade båda ha fattat tycke för varandra. Inte på samma sätt som Stefan och de brasilianska tjejerna kanske, men som två män som över en öl sprängt generationsbarriärerna och funnit vänskap. De slog sig ner vid vårt bord och jag kände mig väldigt mycket mer illa till mods än vad jag hade gjort innan. Stefan började titta finurligt på oss samtidigt som han tog upp sitt bankkort för att snurra på det på samma sätt som han hade gjort i kön innan.
”Nu ska jag bjuda alla på öl!” utbrast han och väntade sig förmodligen hurrarop, men jag blev mest bara kall. Bjuder han på öl kommer vi ju bli smittade allihop! Jag tänkte att nu gäller det att handla snabbt för att förhindra smittspridning. Mycket snabbt.

Ärade läsare, vår skribent och tillika huvudperson har återigen hamnat i en jobbig situation. Den här gången inte bara i dilemmat om han borde överge skrivandet för att sova istället, utan också i själva berättelsen. Hur skulle han klara sig undan att bli bjuden på öl? Och hur skulle han övervinna sin okunskap? Svaret på de frågorna och lite till kommer i nästa inlägg, ett inlägg som förhoppningsvis också kommer att innehålla slutet på den här berättelsen.

Rädsla och Natal - del ett

Någon gång under sommarlovets mittparti satt jag hemma framför datorn, ungefär på samma sätt som jag gör nu. Detta var, trots att det var sommar, ingen ovanlig företeelse utan något jag ägnade ganska många timmar åt. Det kan låta tragiskt, och det var det väl också, men just den här dagen sken solen utanför mitt fönster och jag kände därför en iver att få komma ut i friska luften. Hur, var bara frågeordet som skulle besvaras. Lyckligtvis tog det ingen längre tid innan en kompis ringde och frågade om jag var sugen på en runda minigolf. Visst, svarade jag som ju ville hitta på någonting. Någon timme senare infann jag mig därför vid Rosenlundsbadet, redo att beträda den beryktade Äventyrsgolfen tillsammans med vännen som hade ringt plus två andra kamrater. Vid den tidpunkten anade jag inte att det var upprinnelsen till vad som skulle bli en väldigt, väldigt orolig natt...

Det var inte bara äran som stod på spel när förste man placerade sin boll på första hålets utslagsplatta. Två av oss hade nämligen slagit vad om en öl på piren efter matchen (jag var inte en av de två, kanske bör tilläggas). Den som när alla arton hål var färdigspelade hade vidrört bollen minst antal gånger med klubban skulle bli bjuden på en stor stark av den andre. Således togs matchen på största möjliga allvar, i alla fall av de två som hade ingått vadet. Trots det slutade de båda när rundan var färdigspelad på plats tre respektive fyra, det vill säga sist och näst sist. Jag slutade ett slag bättre än vad personen som vann vadet fick, förloraren hamnade långt efter oss andra i protokollet. Fler detaljer kring matchen är egentligen irrelevanta för historien och vi kan därför förflytta oss framåt någon timme i tiden, till tidpunkten då vi hade nått fram till Piren. Jag, som i vanlig ordning hade en väldigt knaper budget att röra mig med, hade bestämt mig för att inte köpa någon öl. En öl blir ju lätt flera som man brukar säga, så jag köpte mig istället en milkshake att kalasa på. Lite smått barnsligt kändes det allt att sitta med den när mina vänner beställde in öl på öl, men jag gjorde så gott jag kunde för att passa in i den manliga gemenskapen. I det syftet rökte jag därför som en gammal skorsten samt deltog så aktivt jag bara kunde i samtalet vilket hade en relativt grabbig jargong. Efter ett tag kunde jag dock inte stå emot de andra pojkarnas påtryckningar och följde därför med till bardisken för att beställa en öl.

Mina vänner ställde sig först i kön för att beställa medan jag stod någon meter bakom. Innan de hunnit få sina öl hann en man i femtioårsåldern med Brasilientröja och ”Brazil” intatuerat på armen ställa sig jämte mig. Han tittade på mig lite då och då och jag började lite smått undra vad det egentligen var för en typ. Han hade solglasögonen hängda på sin tröjringning och snurrade skickligt på sitt bankkort vilket han hade tagit upp ur sin plånbok, kanske för att signalera att hans konto var synnerligen digert. Plötsligt möttes våra blickar och han log mot mig.
”Så du är ute och dricker öl en tisdag du” sa han och verkade tycka att det var helt rätt.
”Ja, men jag tar det ganska lugnt ikväll. Har dåligt med pengar och måste spara till helgen” svarade jag lite småbesvärat. Den besvärade tonen verkade inte vara något han la märke till då han fortsatte att prata med mig när vi stod där i väntan på att få beställa. Snart hade mina kamrater fått sina öl och gått och satt sig vid vårt bord igen. Jag beställde hastigt min och betalade så snabbt jag förmådde för att komma undan den vad det verkade ganska tragiska medelålders mannen. Med snabba steg gick jag sedan tillbaka till mina vänner för att berätta om mitt möte. Innan jag hann göra det kom dock mannen och frågade om han kunde sätta sig hos oss. Vi kunde inte säga nej, även om i alla fall jag innerst inne ville det, och han presenterade sig vänligt med handskakningar och allt som hör därtill. Stefan var hans namn. Samtalet rullade igång och han levde snart upp till mina förutfattade meningar då det visade sig att han var en pratglad karl, vilket till viss del kanske berodde på mängden alkohol han hade i blodet. Vad vi pratade om till en början minns jag inte riktigt, men efter några minuter fick samtalet en oväntad vändning efter det att vi frågat honom om hans tröja och tatuering. Packat och Klart, När och Fjärran och allt vad reseprogram heter kan slänga sig i väggen, den här mannen visste nämligen hur man ska marknadsföra ett resmål!

Han började med att berätta att han hade varit i Brasilien inte mindre än sju gånger de senaste fem åren. En ganska remarkabel siffra skulle jag, som knappt varit utanför Europa, vilja säga. Vidare berättade han att han hade varit i nästan hela världen men att Brasilien, eller närmare bestämt turistorten Natal, var det bästa stället han någonsin besökt. Ganska naturligt frågade vi varför, det borde väl vara ungefär som vilken turistort som helst tänkte vi. Verkligen inte, menade Stefan.

Vill du veta varför Stefan ansåg Natal vara himmelriket på jorden? Eller varför jag sov väldigt dåligt kommande natt? Och hur i hela helvete kan det komma sig att jag tar upp Apolivareklamen i nästa inlägg? Allt det här och mycket mer får du veta nästa gång jag uppdaterar bloggen, vilket kommer att ske när jag orkar med det. Lev väl till dess att så inträffar! (Jag ska försöka bli bättre på att färdigställa inlägg innan jag publicerar dem, så att ni ska slippa sådana här taskiga cliffhangers, men jag tyckte det var dags för ett inlägg nu så det är lika bra att göra så här.)