Varför man inte bör rita i gamla skolkataloger

Veckan efter det att helgen vecka 48 tog slut kom gymnasieskolornas skolkatalog äntligen till Jönköping. Många var de som hade väntat på denna för året psykadeliskt förklädda tingest innefattandes inte mindre än 442 sidor att bläddra bland och ännu fler unga människor att titta på. Själv har jag alltid varit väldigt fascinerad av skolkataloger i allmänhet och de jag själv är med i i synnerhet. Ingen annanstans, inte ens på facebook, kan man med en sådan lätthet överblicka sina jämnåriga och nästintill jämnåriga. Konceptet är lika enkelt som genialt och jag vet ibland inte riktigt vad jag skulle göra utan alla de kataloger jag har samlat på mig genom åren. Tretton stycken är de nu till antalet, om man räknar med SUCK-katalogen, och alla är de väldigt värdefulla för mig. Alla representerar de liksom min skolgång och de olika klasser jag har gått i genom åren. Jag har alltid varit rädd om dem men ändå är de slitna, mer slitna än de kataloger jag har sett hemma hos kompisar, och kanske tyder det på att jag inte varit nog rädd om dem. Mer troligt är dock att jag helt enkelt har kollat mer i dem än de flesta har gjort. Jag skulle i vilket fall som helst aldrig med avsikt skada någon av mina kataloger.

Olyckligt är därför att jag en gång i fjärde klass tog hem en kompis för att kolla i gamla kataloger. Det var en kompis jag aldrig hade tagit hem innan och vi var väl inte så väldigt tajta, men just den här dagen var han alltså hemma hos mig för att kolla i skolkataloger. Vi tittade främst i kataloger från skolans första stadium, det vill säga lågstadiet, där vi hade gått i olika klasser för att sedan avancera upp i samma klass på mellanstadiet. Så småningom tyckte kompisen att det började bli tjatigt att bara älta samma klasser och personer så han tyckte att vi kunde krydda vår tittning med lite målande. Varför bara titta på personer när man kan rita festliga mustascher och dylikt på dem? Själv var jag synnerligen skeptiskt inställd till detta påfund men efter påtryckningar kunde jag inte längre stå emot, så jag fick snällt gå och hämta tuschpennor till oss båda. Försedda med det började vi sedan rita, och som vi ritade. Luciferhorn på gamla lärare, mustascher på personer vi (eller rättare sagt han) inte tyckte om och glasögon på folk som inte ansågs vara särskilt hippa. Jag kände hela tiden hur illdådet vi utförde tog emot, men jag ville ju inte framstå som en tönt så jag fortsatte att måla på i mina kataloger. Till slut tröttnade till min stora lättnad min kompis och vi satte på pennornas korkar och jag la hastigt undan dem så att han inte skulle få ytterligare idéer om att pryda stackars jämnåriga med ofördelaktiga attribut.

Hela historien kan tyckas som ett obetydligt pojkstreck, men så här i efterhand skäms jag fortfarande något oerhört för vad vi gjorde. Dels för att mina kataloger på grund av en ödesdiger eftermiddag aldrig kommer att bli vad de har varit, men allra mest på grund av att vi förlöjligade personer. Visst, vi var knappt tvåsiffrigt fyllda och en mustasch hit eller det spelar ingen större roll, men man vet aldrig vad som kommer att hända med någon man målar på. En av de vi målade på dog några år senare i cancer. Det känns inte så jävla lustigt att titta tillbaka i skolkatalogen och se henne med ett par runda gröna glasögon ditritade med tusch. Av den anledningen råder jag alla att lära av mitt misstag: rita inte i gamla skolkataloger!