Ett vanligt blogginlägg helt enkelt

Vanligtvis när jag sätter mig för att skriva ett blogginlägg brukar jag ha en ganska väl uttänkt plan för vad inlägget ska innehålla. Ofta är det något jag har gått och funderat på ett tag och ofta blir det kanske inte exakt så som jag först hade tänkt mig, utan i regel lite längre samt med fokus på något annat, men i vilket fall som helst brukar jag i alla fall ha en idé innan jag slår mig ner i datastolen för att påbörja ett inlägg. Vanligtvis brukar jag också skriva mina inlägg i programmet Open Office (en gratisvariant av Word), mest för att det känns seriösare och mer lustfyllt än att skriva direkt på blogspot. Den här gången gör jag inte det. Inte heller har jag gått och grunnat på vad jag ska skriva om. Istället tänkte jag skriva ett mer traditionellt och stereotypt blogginlägg, innehållandes både fika och dagens outfit. Först tänkte jag bara bjuda på dagens låt!

The Slaves - Everyone Is On Drugs


Så var det avklarat. Om jag har uppfattat allting riktigt rätt så är just en sådan "dagens låt" någonting man med fördel kan inleda ett blogginlägg med. Efter det är en kortare beskrivning av dagen vanlig och jag ska därför försöka redogöra för min. Den började med en väldigt välbehövlig sovmorgon till 11.05, något som möjliggjorde att jag kunde få ihop de så viktiga åtta timmarna på natten. Sedan var det psykologi med Barbro som gällde, vilket som alltid var intressant. Vi talade om läderlappen och Jungs arketyper och jag kände under lektionen att jag verkligen vill läsa psykologi b till våren. På något sätt borde det väl gå att klämma in i schemat? Efter psykologin kunde jag tillsammans med mina klasskamrater kalasa på potatismos, någon form av köttfärsbiff samt lingonsylt i Linden. Det var gott. Sist på dagens skolschema stod ämnet Samhällskunskap och det blev en väldigt ogivande lektion. Vi fick nämligen, liksom de senaste lektionstillfällena, friheten sitta framför datorer största delen av lektionstiden och en sådan frihet klarar majoriteten av klass SP3A inte av (jag tillhör dessvärre denna majoritet). Mer tid lades på Paf le Chien än på att komma underfund med orsakerna till Etiopiens inte så väldigt avundsvärda ekonomiska situation, men magister Pihlkvist klagade inte utan var i vanlig ordning på gott humör trots att klassen inte visade något större intresse för Afrika. Det gick till och med så långt att även han försummade sina arbetsuppgifter för att istället hänge sig åt sparkandets konst. Inte mig emot dock, då jag var tvungen att samla styrka inför dagens mandomsprov: körskolelektion. Dagen till ära fick jag glida omkring i trakterna kring Torpa, vilket enligt mina mått mätt gick galant. Efter det att jag tagit mig framåt genom att sätta bilhjul i rullning kunde jag till sist rulla iväg hemåt på cykel. Hemma väntade en, beroende på att vi har hantverkare hemma, helt annorlunda mellanvåning än jag lämnat. Detta skulle jag kunna skriva mycket om, men jag nöjer mig istället med att klaga lite på att de satt diskmaskinen ur spel. Nu måste vi diska för hand i några veckor, hujedamej för det! Framåt kvällen bestämdes det efter initiativ av Mickan* att vi skulle fika. Som brukligt vid sådana tillfällen hade jag inga pengar att spendera utan fick istället sitta och kolla på när andra åt och drack. Inte kul, men jag kunde i alla fall unna mig två Corner så jag ska väl inte klaga så fruktansvärt mycket. Kallt var det dock, det kanske jag kan klaga på lite. Så pass kallt att jag var tvungen till en varm dusch när jag kom hem. Efter den varma duschen satte jag mig här och började skriva.

Ja, det var väl min dag i korthet. Kanske skulle det långa stycket kunna delas in i flera små men jag orkade inte tänka på sånt. Jag tänker inte heller läsa igenom det för att rätta till småfel innan jag trycker på den orange-vita knappen med texten "publicera inlägg". Det är ett tydligt tecken på att jag är trött. Innan jag avslutar med "tjingeling" återstår nu bara dagens utlovade outfit. Dessvärre har jag inte tagit en bild på denna, utan får använda två gamla bilder från facebook. Försök gärna att föreställ er hur det hade sett ut om jag stod framför spegeln med kameran i högsta hugg och med ett stelt leende istället. På det vänstra fotografiet har jag hur som helst på mig de byxor jag använt under dagen, på den högra tröjan. Byxorna är köpta på Brothers & Sisters och kostar runt femhundralappen, tröjan är köpt på MQ och är av märket Blueprint. Nu vet ni det, om ni mot förmodan fortfarande kommer ihåg det, och jag vet hur det känns att skriva ett relativt stereotypt blogginlägg. Headsetet är förresten egentillverkat och går inte att köpa i butik. Tjingeling!


*Den uppmärksamme läsaren kanske lägger märke till att det här är första gången jag publicerar en kompis namn i ett inlägg här på bloggen. Att jag gör det just i det här inlägget är givetvis ingen slump, då bloggare vanligtvis inte brukar vara sena med att avslöja alla hippa människor de umgås med.

Rädsla och Natal - del två

Innan jag fortsätter historien jag påbörjade i föregående inlägg vill jag bara klargöra en sak: Jag är fullt medveten om att jag efter det här inlägget kan komma att framstå som en väldigt okunnig person vars bildning inte är mycket bättre än en fjortonårig SD-sympatisörs. Måhända kan det därför tyckas underligt att jag ändå väljer att publicera det, och det är det kanske också. Men, jag försöker se det lite som Sokrates förmodligen hade sett det. I och med att jag erkänner min okunskap framstår jag inte som en ärkedum varelse, utan snarare som en klok sådan. Ty klokast är ju den som vet vad han inte vet, och i det här fallet var jag väl medveten om vad jag inte visste och vågar dessutom erkänna det nu i efterhand. För att ta reda på vad jag inte visste och vad det ledde till krävs det att man läser det här inlägget, vilket tar vid där det senaste slutade.

För att illustrera varför Natal var the place to be, som man säger på engelska, använde Stefan ett smörgåsbord som metafor. Det var nämligen vad Stefan menade att Natal var. Ett fakking jävla smörgåsbord. Då smörgåsbord var en metafor var det givetvis inte smörgåsar han menade att man kunde plocka från det, inte något annat ätligt heller för den delen, utan lättklädda och brunbrända brasilianska damer. De utan tvekan vackraste skapelserna på vår planet, enligt Stefan. Villiga och vackra fanns de där i tusentals för att behaga medelålders svenska män. Han berättade allting med en otrolig inlevelse samtidigt som han hade armbågen på bordet och satt lite lätt framåtlutad för att komma så nära oss som möjligt. Han frågade min kompis om han kunde få en cigarett och fick till svar att de kunde dela på en om han ville. Sedan såg han på oss igen, som om han skulle berätta meningen med livet ungefär (och det tyckte han väl kanske att han gjorde också).
”Natal, killar. Det är som ett fakking jävla smörgåsbord (han upprepade sig ständigt). Man sitter på hotellbalkongen på kvällen, dricker sig en gin och tonic och bestämmer sig för vad man ska ha just den kvällen. Ska jag ha en svart tös, en vit eller kanske någonting mitt emellan? Det går inte att misslyckas! Åker ni ner och gör det vill jag ta ett ordentligt snack med er efteråt” sa han och det blev tyst runt bordet. Vi såg på varandra och Stefan verkade nöjd över vår reaktion. Sedan slog han näven i bordet och sa att han bestämt var tvungen att springa på toa för att kissa. Vännen som hade delat cigarett med honom följde med medan jag satt ensam kvar med gossen som hade kommit sist i minigolfen. Så fort Stefan hade kommit ur vårt synfält vände sig gossen likblek mot mig och jag kunde inte förstå varför. Var han rädd eller något? Svaret var ja. Väldigt mycket ja.

”Jag tror att Stefan har HIV eller kanske till och med AIDS” sa han och jag skrattade till lite nervöst. Det kunde väl ändå inte stämma? Men min kompis fortsatte och snart var även jag övertygad om att så var fallet.
”Han har ju för fan knullat runt i hela jävla världen. Afrika, till och med. Jag tror knappast att han skyddar sig varje gång. Sen har han ett litet märke i ansiktet också, jag har för mig att man brukar få såna när man har HIV.”
Hjälp, tänkte jag. Det lät faktiskt väldigt troligt att han hade skaffat sig den berömda smittan på någon av sina resor. Vad skulle vi nu ta oss till? Hur smittar det? Jag hade ingen aning, min okunskap var fullständig. Vi hade redan skakat hans hand, innebar det att vi också var smittade? Och kompisen som stod inne på pissoaren tillsammans med honom, tänk om det skulle skvätta HIV-urin på honom? Han hade ju till och med delat cigarett med honom! Vad i hela friden skulle vi göra?

Snart kom Stefan och vår vän tillbaka och de verkade båda ha fattat tycke för varandra. Inte på samma sätt som Stefan och de brasilianska tjejerna kanske, men som två män som över en öl sprängt generationsbarriärerna och funnit vänskap. De slog sig ner vid vårt bord och jag kände mig väldigt mycket mer illa till mods än vad jag hade gjort innan. Stefan började titta finurligt på oss samtidigt som han tog upp sitt bankkort för att snurra på det på samma sätt som han hade gjort i kön innan.
”Nu ska jag bjuda alla på öl!” utbrast han och väntade sig förmodligen hurrarop, men jag blev mest bara kall. Bjuder han på öl kommer vi ju bli smittade allihop! Jag tänkte att nu gäller det att handla snabbt för att förhindra smittspridning. Mycket snabbt.

Ärade läsare, vår skribent och tillika huvudperson har återigen hamnat i en jobbig situation. Den här gången inte bara i dilemmat om han borde överge skrivandet för att sova istället, utan också i själva berättelsen. Hur skulle han klara sig undan att bli bjuden på öl? Och hur skulle han övervinna sin okunskap? Svaret på de frågorna och lite till kommer i nästa inlägg, ett inlägg som förhoppningsvis också kommer att innehålla slutet på den här berättelsen.

Rädsla och Natal - del ett

Någon gång under sommarlovets mittparti satt jag hemma framför datorn, ungefär på samma sätt som jag gör nu. Detta var, trots att det var sommar, ingen ovanlig företeelse utan något jag ägnade ganska många timmar åt. Det kan låta tragiskt, och det var det väl också, men just den här dagen sken solen utanför mitt fönster och jag kände därför en iver att få komma ut i friska luften. Hur, var bara frågeordet som skulle besvaras. Lyckligtvis tog det ingen längre tid innan en kompis ringde och frågade om jag var sugen på en runda minigolf. Visst, svarade jag som ju ville hitta på någonting. Någon timme senare infann jag mig därför vid Rosenlundsbadet, redo att beträda den beryktade Äventyrsgolfen tillsammans med vännen som hade ringt plus två andra kamrater. Vid den tidpunkten anade jag inte att det var upprinnelsen till vad som skulle bli en väldigt, väldigt orolig natt...

Det var inte bara äran som stod på spel när förste man placerade sin boll på första hålets utslagsplatta. Två av oss hade nämligen slagit vad om en öl på piren efter matchen (jag var inte en av de två, kanske bör tilläggas). Den som när alla arton hål var färdigspelade hade vidrört bollen minst antal gånger med klubban skulle bli bjuden på en stor stark av den andre. Således togs matchen på största möjliga allvar, i alla fall av de två som hade ingått vadet. Trots det slutade de båda när rundan var färdigspelad på plats tre respektive fyra, det vill säga sist och näst sist. Jag slutade ett slag bättre än vad personen som vann vadet fick, förloraren hamnade långt efter oss andra i protokollet. Fler detaljer kring matchen är egentligen irrelevanta för historien och vi kan därför förflytta oss framåt någon timme i tiden, till tidpunkten då vi hade nått fram till Piren. Jag, som i vanlig ordning hade en väldigt knaper budget att röra mig med, hade bestämt mig för att inte köpa någon öl. En öl blir ju lätt flera som man brukar säga, så jag köpte mig istället en milkshake att kalasa på. Lite smått barnsligt kändes det allt att sitta med den när mina vänner beställde in öl på öl, men jag gjorde så gott jag kunde för att passa in i den manliga gemenskapen. I det syftet rökte jag därför som en gammal skorsten samt deltog så aktivt jag bara kunde i samtalet vilket hade en relativt grabbig jargong. Efter ett tag kunde jag dock inte stå emot de andra pojkarnas påtryckningar och följde därför med till bardisken för att beställa en öl.

Mina vänner ställde sig först i kön för att beställa medan jag stod någon meter bakom. Innan de hunnit få sina öl hann en man i femtioårsåldern med Brasilientröja och ”Brazil” intatuerat på armen ställa sig jämte mig. Han tittade på mig lite då och då och jag började lite smått undra vad det egentligen var för en typ. Han hade solglasögonen hängda på sin tröjringning och snurrade skickligt på sitt bankkort vilket han hade tagit upp ur sin plånbok, kanske för att signalera att hans konto var synnerligen digert. Plötsligt möttes våra blickar och han log mot mig.
”Så du är ute och dricker öl en tisdag du” sa han och verkade tycka att det var helt rätt.
”Ja, men jag tar det ganska lugnt ikväll. Har dåligt med pengar och måste spara till helgen” svarade jag lite småbesvärat. Den besvärade tonen verkade inte vara något han la märke till då han fortsatte att prata med mig när vi stod där i väntan på att få beställa. Snart hade mina kamrater fått sina öl och gått och satt sig vid vårt bord igen. Jag beställde hastigt min och betalade så snabbt jag förmådde för att komma undan den vad det verkade ganska tragiska medelålders mannen. Med snabba steg gick jag sedan tillbaka till mina vänner för att berätta om mitt möte. Innan jag hann göra det kom dock mannen och frågade om han kunde sätta sig hos oss. Vi kunde inte säga nej, även om i alla fall jag innerst inne ville det, och han presenterade sig vänligt med handskakningar och allt som hör därtill. Stefan var hans namn. Samtalet rullade igång och han levde snart upp till mina förutfattade meningar då det visade sig att han var en pratglad karl, vilket till viss del kanske berodde på mängden alkohol han hade i blodet. Vad vi pratade om till en början minns jag inte riktigt, men efter några minuter fick samtalet en oväntad vändning efter det att vi frågat honom om hans tröja och tatuering. Packat och Klart, När och Fjärran och allt vad reseprogram heter kan slänga sig i väggen, den här mannen visste nämligen hur man ska marknadsföra ett resmål!

Han började med att berätta att han hade varit i Brasilien inte mindre än sju gånger de senaste fem åren. En ganska remarkabel siffra skulle jag, som knappt varit utanför Europa, vilja säga. Vidare berättade han att han hade varit i nästan hela världen men att Brasilien, eller närmare bestämt turistorten Natal, var det bästa stället han någonsin besökt. Ganska naturligt frågade vi varför, det borde väl vara ungefär som vilken turistort som helst tänkte vi. Verkligen inte, menade Stefan.

Vill du veta varför Stefan ansåg Natal vara himmelriket på jorden? Eller varför jag sov väldigt dåligt kommande natt? Och hur i hela helvete kan det komma sig att jag tar upp Apolivareklamen i nästa inlägg? Allt det här och mycket mer får du veta nästa gång jag uppdaterar bloggen, vilket kommer att ske när jag orkar med det. Lev väl till dess att så inträffar! (Jag ska försöka bli bättre på att färdigställa inlägg innan jag publicerar dem, så att ni ska slippa sådana här taskiga cliffhangers, men jag tyckte det var dags för ett inlägg nu så det är lika bra att göra så här.)

Sista inlägget om SMS

Om du inte har läst de tidigare delarna eller vill friska upp ditt minne:

Del ett: Den första SMS-vågen
Del två: Den andra SMS-vågens begynnelse
Del tre: Den andra SMS-vågens fortsatta förlopp
Del fyra: Finns att läsa precis här nedanför.

Som rubriken säger är det nu dags för mitt sista inlägg om sms. Anledningarna till att det har dröjt så länge är flera och jag tänker inte gå in på dem mer än nödvändigt. På grund av olika orsaker har jag antingen varit i fel sinnesstämning, haft för lite ork eller inte haft någon tid att skriva, skulle man kunna säga utan att egentligen avslöja något. Nu är jag dock redo och tänker därför efter de här ganska intetsägande upplysningarna fortsätta ungefär där jag slutade senast. Då lovade jag att publicera åtminstone två smakprov ur min inkorg, och det löftet ska jag hålla. Till sist ska jag på något sätt runda av min sms-serie.

Jag har tidigare nämnt att jag i yngre år ansåg sms som något väldigt ytligt. Den ståndpunkten omvärderade jag senare, då jag insåg att sms inte bara behöver innehålla trams. Men, jag anser fortfarande att det finns saker man inte borde avhandla via sms. En sådan sak är skilsmässa, vilket skulle kunna bli ganska löjligt. En annan sådan sak är motsatsen till skilsmässa, det vill säga frieri. Skickar någon iväg ett sms med texten ”Vill du gifta dig med mig?” tror jag inte att så många skulle ta det på allvar. Inte ens om personen i fråga hade ansträngt sig lite extra och skickat iväg ett mms med samma text samt en bild på vigselringen tror jag att så många hade svarat ja. Nej, sådant måste rimligen ske vid ett riktigt möte två personer emellan, IRL som det populärt brukar kallas.

(Av en händelse stötte jag precis på den här artikeln. I den finns ytterligare ett exempel på att sms inte alltid är den ultimata kommunikationsformen.)

Någon gång ungefär halvvägs in på sommarlovet fick jag ett sms vars innehåll skulle kunna ses som ett typexempel på något som inte borde tas via just sms. Jag och en klasskamrat hade diskuterat lite löst om vad en annan klasskamrat egentligen kunde ha för sig under sommarmånaderna. Vi var rädda för att han skulle gå ner sig helt i både det ena och det andra och tänkte att vi borde träffa honom på något vis, både för att det skulle vara trevligt och för att vi var lite oroliga för hans psykiska välbefinnande. En kväll skred vi till verket och skrev ihop ett sms med den ungefärliga innebörden att vi ville träffa honom någon dag. Inget konstigt med det, och vi tänkte att han snart borde skicka iväg ett gladlynt och jakande svar. Så skedde inte. Mystiskt, tänkte vi som trodde att personen var en sådan som inte lät sig vänta med att svara på sms. Efter ett tag tänkte vi att han trots kvällens ringa ålder kanske låg och sov. Vi lät det hela vara och den tidiga kvällen övergick sedermera i natt, natten till morgon, morgonen till lunch, lunchen till eftermiddag och eftermiddagen till kväll. Nu hade det nästan gått ett helt dygn och vi började undra om vi verkligen hade rätt telefonnummer till vår klasskamrat. Annars borde han väl efter så lång tid ha svarat?

Ännu vid tretiden på natten hade min mobil varit plingfri. Inget sms från vår vän. Lite uppgivet kollade jag på det meddelande vi hade skickat och upptäckte då något viktigt, något som visade sig vara anledningen till att han inte hade svarat. I min iver att få sms:et färdigskrivet hade jag nämligen glömt bort att skriva vilka avsändarna var. Vår lille vän visste alltså inte att det var vi som ville träffa honom. Snabbare än Usain Bolt springer 700 meter skrev jag därför ihop ett sms för att förklara vilka det var som hade skickat sms:et. Inte alls många minuter senare kom så ett svar och vår vän verkade väldigt positiv till att träffas. Han erbjöd sig till och med att stå som värd för tillställningen och bjuda på te. Givetvis var jag glad för detta och tänkte att nu var den lilla sms-sejouren avklarad. Men, vännen är det oförutsägbara personifierad och det var ett faktum jag borde ha haft i åtanke. Snart plingade det nämligen till i min mobiltelefon igen.

Jag har förresten lämnat allt som heter politik bakom mig

Så stod det i det nyinkomna sms:et. Jaha, tänkte jag och visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Vad kan det bero på? Och varför berättar han det för mig nu, klockan halv fyra på natten? Via sms, dessutom. För att få någon form av klarhet i ämnet skickade jag ett sms och frågade varför. En kort stund efter det svarade han men svaret gjorde mig verkligen inte visare, snarare tvärtom. ”Jag har hittat mig själv nu efter en lång och svår tid”, stod det. Jaha, tänkte jag ännu en gång. Vad ska nu det här betyda? Visserligen säger vännen inte sällan sådana saker när man konverserar med honom, han har en förkärlek för dramatik och att stå i centrum, men när det nu kom via sms blev det till och med mer besynnerligt än vanligt. Hur skulle jag egentligen kunna svara på ett sådant sms? Jag tänkte att vi kanske skulle kunna prata om det när vi skulle träffas istället och skrev också det i mitt svar. Jag vet inte om han blev lite stött, för han svarade bara på det med ett korthugget ”OK”. Någon närmare information om hans hittande av sig själv blev det inte heller när vi träffades. Troligtvis kunde han inte sätta ord på det själv, men vi hade en trevlig liten stund ändå och jag tror trots allt att hans sinnelag blev lite mer durstämt efter det att vi hälsade på honom.

Nu till mitt andra inkorgsexempel. Det går att kategorisera in under genren fylle-sms och jag gissar att det är ett fenomen många är väl bekanta med. Alkohol och sms har en tendens att sluta lite hur som helst. Ibland väldigt fel, ofta väldigt komiskt. Det här exemplet skulle jag vilja stämpla som väldigt komiskt och förhoppningsvis kan någon annan än jag också se det roliga, även om de flesta antagligen har fått bra mycket lustigare fylle-sms.

Det roliga med fylle-sms är att till och med den duktigaste av skribenter tenderar att gå tillbaka till en tredjeklassares nivå vad gäller stavning, grammatiska finesser och förmåga att kommunicera i skriftlig form. Detta vet jag av egen erfarenhet (inte för att jag skulle vara den duktigaste av skribenter, men jag har i alla fall gått tillbaka till en tredjeklassares nivå) och för att folk jag känner som annars är synnerligen duktiga på att använda ord har tappat den förmågan helt. Exemplet jag nu ska dela med mig av är hämtat från dagarna då Emmabodafestivalen gick av stapeln, en festival ifrån vilken en bekant till mig skickade ett antal meddelanden samtidigt som jag befann mig hemma i Jönköping.

För att förstå allting till fullo krävs det att jag berättar att vi hade sms:at lite dagen innan själva fylle-sms:en. Hon hade på ett sätt jag inte vill avslöja här gjort sig lustig på min bekostnad, och jag får lite motsträvigt erkänna att det faktiskt var väldigt roligt. Jag, som kände mig vad man brukar kalla ägd, skickade efter det inga fler sms och väntade mig därför inte heller att hon skulle skicka några. Det gjorde hon inte heller. Inte förrän hon på festivalen hade fått i sig lite, eller förmodligen ganska mycket, billigt rödvin. För att citera vad hon skrev, inklusive mer eller mindre misslyckade smileys:

Jag är fantastikt rolig' :D .d .d :D det är så spå

Nog för att hon kanske hade rätt, men det skulle onekligen kunna framföras på ett mer välskrivet sätt. Fast å andra sidan, på det här sättet levde hon faktiskt upp till vad hon ville ville ha sagt. Redan det tredje ordet lyckades bli felstavat, sedan smileysarna vilka jag tycker talar för sig själva. Sist i sms:et finns att finna de fyra ord vilka jag tycker är allra roligast; ”det är så spå”. Troligtvis ville hon ha sagt att det är så, men det går faktiskt att tolka på andra sätt. En tolkningsmöjlighet är att hon satt och åt någonting med sås på, en annan att det har med spådomar att göra. I vilket fall som helst så skrattade jag till när jag läste det. Jag skickade iväg ett sms där jag skrev hon inte bara var rolig, hon var nog lite onykter också. På det lyckades hon faktiskt svara hyfsat sansat, och jag replikerade om jag inte minns helt fel med något ganska substanslöst. Lite oväntat klarade hon då inte av att svara lika sansat angående sin rolig- och onykterhet. Jag citerar:

Jag har höst att det är en fin kombination det där! !!!!!!!!! ;>
(det ska egentligen vara fler mellanrum mellan utropstecknena, men av någon anledning vägrar det att bli så när inlägget publiceras)

Okej. Det börjar ju faktiskt ganska bra. Endast ett ord (hört – höst) är felstavat. Men, vad är det egentligen som följer efter det första utropstecknet? Först några mellanslag, sedan en jävla massa utropstecken och till sist en näpen liten smiley. Jag förstår inte riktigt hur man ska motivera dessa tecken. Ska det på något sätt symbolisera att hon står på en kulle med megafon, iklädd sin knallgula regnjacka skrikandes ut orden med glimten i ögat? Jag vet inte, men det är i alla fall så jag föreställer mig det. I mitt svar gjorde jag mig lustig över att hon hade skrivit höst istället för hört och efter det skrev hon ingenting mer, vilket kanske var det bästa hon kunde göra i den situationen.

Det var väl det ungefär. Nu återstår bara att säga att mina gratis-sms är slut. Det är enligt min åsikt ett mycket tragiskt faktum, och mer tragiskt blir det med tanke på att Telias specialerbjudande inte längre erbjuds. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till faktiskt. Därför vädjar jag till er, kära läsare. Jag funderar nämligen på att byta operatör, men har ingen koll på vad som är mest prisvärt. Då jag har kommit att gilla billiga sms är den viktigaste egenskapen hos operatören just att sms:en ska vara skamligt billiga, helst gratis. Har du någon idé om vad jag bör välja kan du därför med fördel lämna en kommentar i kommentatorsfältet alternativt skicka ett sms till nummer 070-5904234. Om du väljer det senare alternativet kan du dock inte förvänta dig ett snabbt svar, bara så att du vet.

Här är jag i full färd med att skicka sms. Bilden är hämtad från facebook och jag visar väl inte precis min bästa sida, men jag sms:ar i alla fall.

EDIT: Är det något som vet vad det är för orangeaktiga streck på bilden? Jag har ingen aning men vill väldigt gärna veta vad det är för underligt, så skulle bli glad om någon duktig person kunde förtälja detta!

Nu överdriver jag... eller?

Jag hade egentligen inga planer på att skriva någonting nu men när jag läste igenom föregående inlägg föll det liksom över mig vilken förrädisk fras "nu överdriver jag" är. Jag skrev det ett antal gånger senast, utan minsta antydan till reflektion över vad det egentligen betyder. För om man säger att man överdriver, då betyder det ju att man gör det just nu. Och om man säger att man överdriver, då blir ju det i så fall en överdrift. Det betyder alltså att om man säger att man överdriver, då gör man det inte eftersom det är en överdrift. För att få den innebörd man eftersträvar bör man därför egentligen uttrycka sig någonting i stil med "det är ingen överdrift att jag överdriver nu". Det känns inte lika naturligt, i alla fall inte för mig, men om allt ska bli korrekt rätt så är det väl så man ska uttrycka sig antar jag.

Den andra SMS-vågens fortsatta förlopp

För att inte någon ska bli väldigt förvirrad av nedanstående text kanske jag borde berätta att detta är del tre i en serie texter om sms. Del ett finns att läsa här, del två här.

Vi är nu framme vid den tidpunkt då min andra sms-våg var i sin linda. Jag satt på Peace & Loves campingområde och hade, om jag ska överdriva lite, för första gången sedan första vågen fått ett sms som verkligen värmde inombords. Kanske beror det en del på vem det var som skickade det, men sms som kommunikationsform kunde jag nu inte längre se som något ytligt, inte när det kändes så fint inuti mig att få ett. Med stor möda knåpade jag så ihop ett långt och välformulerat svar, en syssla som tog sin lilla tid då mina färdigheter med mobilens knappar och T9 inte precis var fullfjädrade. Efter prestationen tyckte jag att lite vin, ja det hade jag verkligen gjort mig förtjänt av, och satte mig därför i min brassestol och började pimpla. Ett antal centiliter senare fick jag ett svar och återigen kändes det fint som en sommarbris, den här gången kanske ännu finare då mitt alkoholrus nästan var uppe på samma nivå som våra norrländska grannars. Jag lyckades få iväg ett inte så väldigt minnesvärt svar samtidigt som alkoholens inverkan hela tiden blev allt mer märkbar. Inte så att jag trillade i marken kanske, men min verbala förmåga var väl inte i sitt esse om man säger så. När nästa sms kom skickat till mig var jag berusad så till den grad att jag inte längre kunde föra mina festivalsmutsiga fingrar till de mobilknappar jag önskade, ett tragiskt faktum då jag inte ville avbryta vår kontakt för en sådan struntsak. Jag gjorde därför slag i sak och letade upp personens namn i min telefonbok och tryckte på grön lur för att telefonera på gammalt hederligt vis.

Har man läst del ett i denna sms-serie vet man att jag har dåliga erfarenheter vad gäller telefonsamtal och detta kan mycket väl ha varit en sådan dålig erfarenhet. Helt säker på den punkten är jag emellertid inte då jag var för full för att kunna avgöra det just då och vad vi pratade om minns jag inte alls nu. Det jag minns är väl i princip bara att jag under samtalet stapplade omkring några meter bort från den asfaltsarea där bajamajorna stod belägna och att det därför luktade ganska vedervärdigt. I efterhand har personen bara börjat skratta när vårt samtal kommit på tal och jag får väl tolka det som att det inte var en fullständig katastrof i alla fall. I vilket fall som helst så fortsatte vi att sms:a med ganska jämna mellanrum under hela festivalen och det lyste upp min tillvaro ganska markant. Peaken av själva sms:andet kom nog när vi gjorde det under Håkan Hellströms spelning, vilket faktiskt var möjligt trots att jag stod bara några rader från längst fram. Det var en fin avslutning på festivalen och när jag kom hem var jag vad man skulle kunna kalla för en fullfjädrad sms:are (om än fortfarande ganska långsam på att skriva).

Ungefär här snubblade jag omkring under samtalet. Till vänster syns lite av våra norrländska grannar.

Lagom till att jag kom hem till Jönköping hade mina mobilpengar tagit slut. Detta var dock inte bara av ondo eftersom jag under festivaldagarna hade fått ett erbjudande från Telia om att skicka gratis-sms. Allt som krävdes var att fylla på sin mobil med 150 kronor eller mer och givetvis var detta något jag gjorde. I och med det öppnades himlen för mig i vilken Short Message Service satt som frälsaren Jesus på den allsmäktige Gud fadern mobilens högra sida. Jag blev sms-frälst!

(Som en liten parentes kan jag här inflika att jag ibland brukar överdriva här på bloggen. Sms-frälst är nog den grövsta överdriften hittills.)

Jag började sms:a i tid och otid. Gratis är gott heter det ju och jag levde sannerligen upp till det ordspråket. Folk jag umgicks med blev antagligen lätt irriterade på mig för att jag alltid satt och skrev sms istället för att delta i diskussionen och folk jag sms:ade med blev antagligen irriterade över att jag inte lämnade dem ifred. Men, jag kunde inte låta bli. Jag var ju frälst!

(Nu överdriver jag igen.)

I vilket fall som helst. Utan att överdriva kan jag säga att jag tvingades, och tvingas fortfarande, radera sms i min inkorg nästan varje dag. Detta är tragiskt men inte så väldigt underligt då min inkorg inte rymmer mer än cirka 70 sms, en vad jag har förstått ganska liten siffra i sammanhanget. Att radera sms känns ungefär som att riva ut sidor ur ett gammalt fotoalbum; man raderar sina minnen. Jag är en ganska sentimental person och varje gång det obönhörligen måste ske är därför en smärre traumatisk upplevelse för mig. Men, det måste ske för att ge plats åt nya minnen och jag har väl i viss mån trubbats av. Lyckligtvis har jag sparat åtminstone två sms som jag finner antingen roande eller tänkvärda. Dessa två kommer jag att sätta in i sitt sammanhang och publicera i nästa inlägg, just nu orkar jag inte. Nästa inlägg blir också det sista om mina sms och jag kommer därför att runda av på något sätt i det. Tills dess, sms:a med förstånd!

Den andra SMS-vågens begynnelse

Det här skulle egentligen vara mitt sista inlägg om sms, men jag har bestämt mig för att två delar inte är tillräckligt. Eller, egentligen är det tillräckligt men jag tänkte att jag lika gärna kan publicera det jag åstadkommit ikväll istället för att vänta tills allt är färdigskrivet. På så sätt blir spänningen högre, inläggen kortare och jag får upp min statistik vad gäller antalet publicerade inlägg i veckan. Det här och nästkommande inlägg kommer förmodligen bli svårare att skriva än del ett. I värsta fall kommer det innebära att de också blir mindre underhållande. Detta beror bland annat på att det jag nu ska återge ligger närmare i tid, vilket innebär att händelserna inte är preskriberade och att folk i och med det kan känna sig träffade och i värsta fall ta illa vid. Dessutom kan jag nu inte följa en lika rak story som senast utan måste hoppa lite i tid och mellan olika episoder. Men, det får bära eller brista och jag ska publicera hur dåligt det än kan tänkas bli. Har vi tur behöver det ju inte ens bli dåligt och det är trots allt hög tid för nya inlägg.

Jag tänkte ta vid ungefär där del ett tog slut. Har man läst den delen kanske man kan erinra sig om att mitt högst tafatta förhållande tog slut precis i samma stund som mina pengar på mobilen tog slut. Efter det kunde jag inte svara på flickans sms och när hon inte fick några svar slutade givetvis också hon att sms:a till mig. Vad jag inte berättade var att flickan faktiskt skickade ett sms några månader senare där hon skrev att hon saknade mig. Visst kändes det lite i hjärtgropen när jag såg det, men jag hade fortfarande inga pengar på mobilen och hennes försök att återknyta kontakten rann således ut i sanden.

Det skulle dröja länge innan jag nästa gång kunde svara på någons sms, ty jag tog aldrig tag i saken och fyllde på min mobiltelefon. Väldigt länge skulle det dröja. Månader blev till år och jag kommer inte ihåg om det var i åttan eller nian när jag fick en ny telefon i julklapp. Att det dröjde så länge beror helt enkelt på att jag inte hade haft något egentligt behov av en mobil förrän fram till dess. Vid den tiden hade jag nämligen börjat vara ute lite längre om kvällarna och mor och far ville därför kunna nå mig om jag inte kom hem i tid. Kom hem i tid gjorde jag så klart ändå inte, men nu kunde de i alla fall ringa och få reda på om jag levde. De pengar som fanns på mobilen när jag fick den gjorde jag slut på relativt snabbt, till viss del på att skicka sms. Dessa sms var dock väldigt få till antalet och jag föredrog istället att ringa mina kamrater om jag ville någonting. Korta koncisa samtal istället för omständiga sms, vilket som är smidigast är ju lika självklart som att Elvis är död och att Michael Jackson kommer leva för evigt tänkte jag.

Så tänkte jag länge. Sms ansåg jag till sin natur vara ytliga och jag såg mig inte som en speciellt ytlig person. Sms var under min värdighet, skulle man kunna säga att jag tyckte. Därför gjorde jag det till en principsak att aldrig skicka sms och om någon skickade till mig hade jag väldigt sällan pengar att svara med. Trots att min inkorg inte rymmer särskilt många meddelanden blev den aldrig full och även den här gången blev månader till år innan någonting hände på sms-fronten. Dessa månader och år kan sägas ha pågått fram till för ungefär någon månad sedan, då jag befann mig på den festival som går av stapeln i Borlänge och heter Peace & Love. Där kollapsade inte bara min tro på att Michael Jacksons liv är evigt, min syn på sms förändrades också radikalt.

Under min andra dag på festivalen, det vill säga onsdagen, hade jag på kvällen sett ett band. Vilket det var kommer jag inte ihåg, men det är inte heller relevant för historien. I vilket fall som helst så hade jag i publikvimlet lyckats tappa bort mina kompisar och efter spelningen fick jag därför gå de 20 minuterna till campingområdet helt själv. Full och trött som jag var började ensamheten bli väldigt påtaglig och jag var redo att ta till desperata åtgärder för att lindra den. Jag stoppade ner höger hand i min trasiga byxficka för att hala upp en cigarett, gjorde så och stoppade tillbaka paketet i den trasiga fickan. När jag lade tillbaka paketet snuddade jag lite lätt med handen på min mobil och tänkte att det kan väl inte skada att ta upp den för att kolla vad klockan är. Vad klockan var minns jag inte men jag gjorde mer med mobilen än att kolla på den. Utan att jag hann tänka på vad jag egentligen höll på med hade jag knappat mig fram till sms-menyn och var i full färd med att skriva ett sms. Jag skrev till någon som befann sig hemma i Jönköping, många mil söderut. Jag väntade mig inget direkt svar då jag visste att personen skulle upp tidigt och jobba dagen efter, men det kändes ändå väldigt fint att bara höra av sig. Det blev inte många ord som skickades iväg, men dagen efter fick jag svar och aldrig trodde jag att lyckan över ett sms kunde vara så stor. ”Det är bara ytligt trams” hade jag ju tänkt fram till just den stunden. Stunden då min andra sms-våg började.

Fortsättning följer...

Hemlösa i The Sims 3 och jetsetters i Visby

För de läsare som inte vet så mycket om min familj kan jag berätta att jag har en syster som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Hennes namn vill jag av integritetsskäl inte blotta här på bloggen, men jag kan delge information om hennes ålder och intressen i en liten blygsam faktaruta.

Elias syster
Ålder: 8 år
Intressen: Spela The Sims 2

Adderar man de siffror som finns i faktarutan (8+2) får man talet 10. Det är lustigt, för exakt så många bokstäver innehåller det ord vilket var min första kontakt med min systers favoritspels föregångare. Jag var nog ungefär lika gammal som henne när jag under en rast gick omkring på skolgården med två klasskompisar. De samtalade om hur man kunde få nästintill oändligt mycket pengar i ett dataspel jag aldrig tidigare hade hört talas om. Ett mycket underligt ord satte sig på mitt minne: ”klapaucius”. Tio bokstäver långt och nyckeln till alla rikedomar man kan tänka sig i simmarnas värld (att man sedan tvingas sitta och trycka på ”!” och ”; ”för att bli riktigt groteskt rik behöver vi inte låtsas om).

Jag blev nyfiken på spelet som kunde simulera ett vanligt människoliv och införskaffade mig därför ett eget exemplar. Givetvis var det första jag gjorde att skapa en sim, köpa den största tomten i grannskapet och genom klapaucius fuska åt mig så mycket pengar jag bara kunde. Det var ju vad mina klasskamrater hade pratat om, hur man kunde leva drömlivet som ekonomiskt oberoende. Jag byggde ett gigantiskt hus till min sim där han skulle leva ensam bland de dyraste av TV-apparater, största av poolar och vackraste av tavlor. En fin tillvaro kan tyckas, men jag tröttnade snabbt vilket ledde till att jag skapade en ny sim och började om på nytt. Samma procedur denna gång; klapaucius och ett hus tillräckligt exklusivt för vilken filmstjärna som helst. Även denna gång tröttnade jag dock på simmens inrutade tillvaro och började återigen om från början. Efter ett tag började jag om igen.

Och igen.

Och igen.

När jag nästan hade tröttnat på The Sims började det titt som tätt dyka upp expansioner till spelet. Någon innebar att man kunde lära sig trolla, någon annan att man kunde ge sig iväg på semester. Den senare expansionen, On Holiday, lånade min bror hem av en kompis och jag blev återigen intresserad av att börja spela. Tänk att få åka iväg på lyxsemester, likt en Stockholmsvecka i Visby, med sina simmar. Vilken drömtillvaro! Inte behövde jag heller, som de snickare Stefan Köhler lite föraktfullt talar om i artikeln, spara ihop pengar hela året för att ha råd, ty min mängd simdaler var ju obegränsade. Champagnen kanske inte sprutades fullt lika friskt på mina semestrar i The Sims som partyelitens i Visby, men nog kunde jag konsten att spendera pengar.

Underligt nog blev jag efter tag också trött på det. Det var helt enkelt inte lika roligt att vara ekonomiskt oberoende och festa upp pengar i solskenet som jag hade trott. Jag bestämde mig för att ännu en gång börja om på nytt, men den här gången gjorde jag annorlunda. Jag skulle inte fuska.

Hör och häpna, men mitt spelande fick nu en helt annan lyster. Det var spännande, det var utmanande och det var roligt. Det fanns någon form av mening i det och jag tröttnade inte alls lika lätt som innan. ”Det är vägen som är mödan värd” har Karin Boye sagt och det stämde mer än väl på mitt utövande av The Sims. Varje simdal jag tjänade in kändes värdefull och när jag äntligen hade råd att åka iväg på semester med min sim (givetvis till det billigaste resmålet) var glädjen enorm. Till skillnad från Stefan Köhler, som tydligen inte har drabbats av lågkonjunkturen för att han inte har något jobb, hade jag genom hårt arbete fått möjlighet att åka iväg från den slentrianmässiga vardagen. Jag inbillade mig att min sim för detta var både stolt och lycklig och det kändes bra.

Idag är det längesen jag spelade The Sims. Planer har funnits på att testa The Sims 2, men att simmarna då också måste dö har avskräckt mig från att skrida till verket. Nu finns det tydligen ytterligare en upplaga av spelet; The Sims 3. Samma dag som jag stötte på artikeln från vilken jag refererat till ovan stötte jag också på en artikel om en blogg som handlar om just det spelet. I den tar Robin Burkinshaw metoden att inte fuska ett steg längre då han låter sina två simmar vara hemlösa. Kev och Alice heter de, far och dotter. Kev är sinnebilden av en dålig fader, Alice är en godhjärtad flicka med dåligt självförtroende. I bloggen får man följa deras öden och missöden och jag kan inte säga annat än att jag tar intryck av deras hjärtskärande historia, trots att de bara är fiktiva figurer i ett dataspel. Det är lite underligt. Ännu mer underligt blir det när jag jämför deras tillvaro med bratsen i den andra artikeln. Jag undrar: vilka är egentligen lyckligast?

När jag tänker på det kommer jag hela tiden in på mina egna erfarenheter av The Sims. När jag inte behövde anstränga mig för pengar, då var det tråkigt. När jag istället behövde anstränga mig, då blev det genast mer intressant. Bratsens tillvaro känns i mångt och mycket som en fasad. Bakom korta förbindelser med slitzbrudar, trendigt rosévin och stora båtar (vilka tydligen bara är optimistjollar i jämförelse med båtarna i Saint-Tropez) tror jag att det kan dölja sig stora doser ensamhet och olycka. De skulle aldrig erkänna det själva, och det behöver inte stämma på gemene man, men jag tror att det mycket väl kan vara så. I Kev och Alice fall känns olyckan mer naken. Ingen av dem får speciellt mycket kärlek från någon, de sover på parkbänkar och kan knappt äta sig mätta. Min fundering om vilka som är lyckligast, eller minst olyckliga, kvarstår alltjämt.

I en av de många kommentarer som finns till artikeln om Visbystekarna skrev någon att sann lycka når man inte genom egoism, utan altruism. Jag har har själv svårt att tro att sann altruism verkligen existerar. Stefan Köhler jobbar tydligen på en ny internetsida där man ska kunna donera vatten till tredje världen. Det känns inte som altruism, även om det säkerligen kan göra en hel del gott. Snarare känns det som någon form av verksamhet för att göra Stefan Köhlers samvete lite lättare när han pungar ut 20 000 kr på champagne varje kväll, av vilken han sedan sprutar ut hälften på andra. Doneringssajten blir ett sätt för honom att bättra på sin karma. Lite lyckligare blir han kanske, men jag tror knappast att han blir lycklig.

I ett inlägg beskrivs hur Alice tjänar sina allra första pengar, 100 hårt förvärvade simdaler. Då hennes egen livssituation kan tyckas vara så långt ifrån en dräglig tillvaro det bara går att komma är det ett välkommet tillskott till hennes uppehälle. 100 simdaler, det är en hel förmögenhet för stackars hemlösa Alice. Men, hon går inte bums och köper mat för det, som man skulle kunna tro. Nej, istället gör hon något som nästan får mig att tro på att altruism faktiskt existerar. Här skänker hon pengarna till välgörenhet. När hon gör det, då tror jag faktiskt att hon känner sig lyckligare än Stefan Köhler gör när han sprutar champagne över lättklädda damer i Visby. Jag tror faktiskt det.


(Det utlovade inlägget om min andra SMS-våg blir förhoppningsvis nästa inlägg)

Den första SMS-vågen

För ett ganska stort antal år sedan, när sommarlovet nyss var avslutat och det var fredag, tog jag och två kamrater igen en av lovets förlorade baddagar på Jönköpings stolta badhus Rosenlundsbadet. Det var en fin dag och likt pojkar brukar göra försökte vi hävda vår ställning i gruppen genom att tävla i diverse olika egenpåkomna grenar, grenar som troligtvis aldrig kommer finnas representerade vid de olympiska spelen. Viktigast av dem alla var vem som kunde dra på sig flest tillsägningar av badvakterna utan att bli utslängd, näst viktigast var nog bastutävlingen och tredje viktigast var förmodligen vem som kunde äta flest varma chips (den sistnämnda kanske var en aning inofficiell, jag var nog egentligen den enda som visste om själva tävlingsmomentet, men jag nämnde den för att kunna räkna mig som segrare i åtminstone en gren). Dessa tre var, som man kan förstå, individuella grenar, men faktum är att vi också ägnade oss åt en lagsport. Denna gren utövade vi inte främst för att hävda vår ställning gentemot varandra i gruppen, utan snarare för att hävda vår grupps ställning gentemot andra killgrupper. Att vi såg grenen som en lagsport ser jag idag som synnerligen underligt och jag kan inte säga annat än att jag skäms över att skriva det, men grenen gick ut på att lära känna och sedermera bli ihop med tjejer. Detta hände sig nämligen på den tiden då man fortfarande frågade chans på varandra. Att man bara varit bekant med någon under en väldigt kort tid sågs inte som ett hinder för att fråga personen om man hade chans eller inte. Eller fråga och fråga, oftast sade man till en kompis att fråga åt en och kanske är det en anledning till att vi räknade grenen som en lagsport.

I vilket fall som helst så lyckades vi träffa två tjejer, en blond och en brunhårig, vars nummer vi också erövrade. Jag hade precis skaffat min allra första mobiltelefon och kunde således inte mitt eget telefonnummer utantill. För att kunna dela med mig av det krävdes därför att jag sprang in i herrarnas omklädningsrum för att hämta min mobil och sedan från den läsa upp mitt nummer för de båda flickorna. Detta fann jag väldigt pinsamt, men det slutade ändå med att alla efter sessionen på Rosenlund hade varandras nummer. Inga hade blivit ihop, vilket hade varit dagens mål, men vi var en god bit på väg. Vi hade halva inne och den första halvleken kunde därmed blåsas av.

Dagen efter samlades så det lilla laget på tre unga gossar hemma hos en av oss för att sms:a med gårdagens nya bekantskaper. Andra halvlek var redo att blåsas igång! Jag minns inte exakt vad vi skrev, men jag vet hur vi skrev. ”I sms använder man varken stor bokstav eller punkter” hade en av mina kompisar sagt och jag hade tagit åt mig av den så kallade visdomen. Mitt första sms, som gick till den flicka jag fått mest kontakt med dagen före (den brunhåriga), kan därför ha sett ut någonting i den här stilen:

hej vi träffades igår o ja tkr du va söt va gör du?

Inte riktigt så kanske, men ni fattar stuket. I vilket fall som helst så ledde det ena till det andra och snart kunde jag titulera flickan som ”min flickvän”. Det var inte jag som frågade chans, inte heller hon, utan givetvis min kompis. Modet att skicka iväg ett sms med texten ”får jag chans på dig?” hade jag helt enkelt inte. När vi nu var tillsammans kan man tänka sig att vi också bestämde träff någonstans för att ses, men det gjorde vi inte. Anledningen var att min flickvän bodde i en stad flera mil bort, alldeles för långt bort för att kunna träffas bara sådär. Vi fick istället kommunicera via sms och i alla fall jag tyckte nästan att det räckte så. De små och kärleksfulla meddelandena hon skickade till mig lyste upp min tillvaro ganska markant och jag tyckte det var lite trevligt att avsluta mina meddelanden med saker som ”pusselipuss” och ”kyss”. Jag kunde ju i alla fall säga att jag hade en tjej om någon frågade, att vi bara hade träffats en gång och att den enda kommunikation vi hade var genom sms var liksom mindre viktigt.

Några dagar senare befann jag mig återigen hemma hos min kompis. Den här gången hade han tagit mod till sig att ringa istället för att sms:a. Han hade nämligen blivit tillsammans med den andra tjejen, och jag satt skräckslagen och kollade på när han pratade med henne. Tankarna kretsade bara kring ett eventuellt samtal med min flickvän, vars röst jag inte ens kom ihåg hur den lät. Vad skulle jag egentligen säga? Inte kunde jag prata om vädret, det skulle kännas fånigt, och inte kunde jag prata om innebandy, mitt vid den tiden största intresse, för det gillade hon inte alls. Paniken började ta sig uttryck i en högre andningsfrekvens och blanka svettdroppar i pannan. Våra sms hade egentligen inte handlat om någonting, de var bara nonsens. Jag visste nästan ingenting om flickan som skulle föreställa min flickvän, och nu skulle jag kanske tvingas prata med henne. Vad skulle jag ta mig till?!

Givetvis slutade det med att jag fick prata med henne, och givetvis slutade det med ett socialt självmord. I alla fall tyckte jag det. ”Jag vet inte vad jag ska säga” är det enda jag kommer ihåg att jag lyckades få fram innan jag överräckte luren till min kompis. Epic fail, kort sagt.

Vi sms:ade några dagar till efter det, sedan tog pengarna på mitt kontantkort slut. Lika bra det, tänkte jag som mest hade tyckt att det var pinsamt efter vårt telefonsamtal. Jag gjorde officiellt aldrig slut men i praktiken var det slut redan efter de fåtalet ord vi yttrat till varandra i telefon. Om man nu ens kan säga att det hade börjat.

Det här var historien om min första sms-våg. Egentligen hade jag inte tänkt skriva så mycket om den, men jag hade visst mer att förtälja än jag trodde. I nästa inlägg kommer jag skriva om min andra sms-våg, vilken jag faktiskt fortfarande surfar omkring på. Vi får se om jag klarar av att hålla mig kvar på brädan fram till det att inlägget publiceras...

Cigaretter och rakblad

Har man någon gång köpt cigaretter på ICA Maxi så vet man att det går inte går till som i vilken kiosk eller Pressbyrå som helst. Nej, är man på Maxi och frågar efter exempelvis ett paket Marlboro röda får man inte paketet direkt i handen, som brukligt är i andra tobakssäljande affärer. Istället får man ett litet kort, prydligt och fint med en bild på det önskade cigarettpaketet och en liten streckkod. Detta kort tar man sedan med sig till en automat som finns belägen inte långt ifrån kassorna. För att få ut sitt efterlängtade paket cancerpinnar stoppar man därefter kortet i automaten så att den kan läsa av streckkoden, och vips ramlar det ner ett paket rykande (inte bokstavligt talat) färska ciggilusingar.

Ovanstående process kan tyckas lite omständlig, men givetvis finns det ett syfte med att samla butikens cigaretter i en automat. Vad syftet är orkar jag emellertid inte spekulera avsevärt mycket i. Vad jag däremot orkar är att dela med mig av en iakttagelse jag har gjort i samband med tidigare cigarettinköp på Maxi. Jämte ciggautomaten finns nämligen en annan automat, innehållandes rakblad. En rakbladsautomat och en cigarettautomat, sida vid sida på ett stort köpcenter i Jönköping. Ter det sig inte lite underligt? Det tyckte i alla fall jag till en början. Vid en första anblick är ju de båda produkterna, om man överdriver något, så långt ifrån lika det går att bli. Se bara:


Hur man än vrider eller vinklar det hela så är det väldigt svårt att se likheter, både vad gäller skapelsernas utseende och de traditionella användningsområdena.

En sen kväll för några månader sedan satt jag så och slökollade lite på youtube. Jag trillade över ett gammalt klipp med Magnus Uggla (klipp) i vilket han vid ungefär 03:18 påstås vara väldigt destruktiv. Förstöra sig själv. Självdestruktivitet. Klippet inspirerade mig att gå in på Wikipedia och söka på just ”självdestruktivitet”, vilket förde mig hit. Medan jag satt och läste artikeln gick det så sakteliga upp för mig; cigarett- och rakbladsautomater, deras innehåll är kanske inte så fruktansvärt olika varandras ändå! På empirisk väg visste jag redan en del om att bruka cigaretter, men hur det är att bryta mot rakbladets tillämpningsnormer visste jag inte mycket om. När jag nu läste om det förstod jag dock att rökning av cigaretter i munnen och skärning med rakblad på handleden i mångt och mycket är väldigt likartade fenomen. Varför, kan man fråga sig. Här kommer min redogörelse:

I artikeln står det att rakblad är det vanligast förekommande föremålet som används vid självskadebeteende. Med det i åtanke kan man sedan begrunda följande fakta (vissa saknar källa) om beteendet, alla hämtade från Wikipedia:

-Den som uppvisar detta beteende kan säga sig uppleva en känsla av lugn efteråt.
-Självskadebeteende upplevs ofta som beroendeframkallande.
-Ofta försöker närstående hindra personen i fråga att skada sig, eller bara säga att personen måste sluta skada sig själv, vilket inte alltid är enkelt.
-Har personen sjunkit för djupt ner i depressionen räknar personen självskadebeteendet som en vardagssyssla, precis som äta och sova.

På alla dessa fyra punkter kan en rökare troligtvis känna igen sig. Likheterna mellan rakblad och cigaretter finns alltså där. Båda tingen går att använda till att vara självdestruktiv och de bidrar till liknande symptom hos användaren. Jag säger inte att det är därför de båda går att finna i automater bredvid varandra på ICA Maxi, men det är ett nästan kusligt sammanträffande.

Det sägs att någon någon gång har sagt att ”varje bloss cannabis är som ett hyveltag mot hjärnan”, i syftet att avskräcka ungdomar. Kanske kommer samma person, eller någon annan med samma känsla för metaforer, någon gång i framtiden yppa att ”varje bloss tobak är som att skära sig med ett rakblad på handleden”. Om det ligger sanning i de orden eller inte låter jag vara osagt. I vilket fall som helst så står automaterna kvar där på Maxi, kanske för att påminna oss.