Halleluja

När jag började skriva det här inlägget trodde jag inte att det skulle bli del ett i en serie på två inlägg, men som så ofta blev det så ändå. Serien är av ytterst anekdotisk karaktär och handlar om mina farföräldrar. Förhoppningsvis är det trevlig läsning för åtminstone någon vilsen själ där ute.

*

Mina farföräldrar är, vilket inte nog kan påpekas, väldigt troende människor. På farfars sida har prästämbetet gått i arv genom generationerna samtidigt som farmor har en väldigt frireligiös bakgrund. Vidare är de också glada i musik, främst andlig sådan, och under alla stora gudstjänster i mitt liv har det alltid varit min farmors stämma som har ljudit högst under psalmsångerna. Jag vill även erinra mig att farmor vid fikat efter min konfirmation, när släktingar på både mors och fars sida var närvarande, lite som i sin egen värld helt plötsligt började nynna på "Tryggare kan ingen vara". Personligen förstod jag inte riktigt vad hon höll på med, att någon börjar spontansjunga visor vid fikat var liksom inget jag var van vid, men tydligen var det inget uppseendeväckande för de lite äldre, då alla över fyrtio, däribland min strikt ateistiska morfar, snart stämde in i sången. Vi lite yngre tittade undrande på varandra samtidigt som vi med häpnad beskådade och belyssnade hela skådespelet, som efter det att alla verser var avklarade mynnade ut i en stunds rofylld tystnad, vilken inte bröts förrän min far lite försiktigt fick ur sig orden "kaffe någon?". Många svarade jakande, och sedan pratades det inte mer om det musikaliska lilla utspelet den dagen.

*

Riktigt så kanske det inte slutade, men det hade varit väldigt roligt om så var fallet tycker jag. Sant är i alla fall att farmor började sjunga och att folk gjorde henne sällskap i sin sång. Ytterligare en anekdot kommer som sagt i nästa inlägg. En central del i den anekdoten tänker jag dock faktiskt offentliggöra redan nu, nämligen låten här nedan. Om någon vill är det inte förbjudet att spekulera i vilken roll den kommer att spela.

Sökord

Olika sökare, jag vet ej huruvida

de fått vad de velat ha på min sida

för mig, det spelar dock ingen roll

det viktigaste är att jag med Google Analytics har koll

ankjavel blogg

bosatt i rom

comviq kompis kontantkort erfarenhet

dela cigarett hiv

gamla skolkataloger

hur gör man hårdrockstecknet med tangentbordet

italiensk flickvän

jag tar hand om både min inre och yttre utseende

mitt forsta sms till e n tjej

natal tjejer

rakblad ica

sexce laga borthar

slitzbrudar i visby

tjejskrik mobilsignal

österäng sp3a

En månad i tillflykt

För de som är intresserade av att läsa om hur det går med mitt buddhistiska leverne går det att läsa om det här. Det är inte så välskrivet och kanske inte heller så underhållande, men det är i alla fall där jag håller till den här månaden.

Till det att jag skriver här igen har jag bara en sak att säga: må ni alla finna lyckan i era hjärtans innersta.

Change today, choose fairtrade

För några veckor sedan satt jag på bussen tillsammans med en tjejkompis. Det var framåt kvällen och utanför bussens alla fönster var det mörkt, snöigt och kallt. På bussen däremot, där var det ganska behagligt temperaturmässigt sett, men det betydde dessvärre inte att min kompis satt och trivdes. Vid stadsbiblioteket hade det nämligen stigit på en lite äldre man, uppenbart oduschad, med en påtagligt korpulent kroppsbyggnad och sunkiga kläder. Utöver dessa för honom ofördelaktiga attribut skakade också hans händer kraftigt, det såg ut som om han inte kunde få dem att sluta, och min kompis upplevde det som om mannen på ett obehagligt sätt spanade in unga tjejer. Hela bussresan satt hon och beklagade sig över mannen, som hon var övertygad om var en avskyvärd äckelgubbe, och jag fick höra saker som att han nu förmodligen satt och lagrade bilder i sitt inre för att plocka fram när han kom hem. Vad han skulle göra då, det sade hon aldrig högt, men det var liksom inte så svårt att förstå vad hon menade.

Idag åkte jag buss igen, och ännu en gång hamnade jag på samma fordon som ovan beskrivna man. Först förstod jag inte varifrån jag kände igen honom, men det hände sig i alla fall som så att mannen satte sig jämte mig. Hans bastanta bakparti upptog utöver hans eget säte åtminstone också halva mitt, och när han grep tag om stången framför oss förstod jag till slut vem det var. Hans skakiga händer gick inte att ta miste på. Lite smått besvärad över situationen höjde jag volymen på mp3:n och försökte bortse från min store och till synes motbjudande bussgranne. Hur pass bra det gick kan diskuteras, men vid A6 Center drog jag i alla fall en lättnandets suck då mannen tryckte på stoppknappen. Han reste sig tämligen långt innan bussen var framme vid busshållplatsen och jag fick då syn på något jag dittills inte hade lagt märke till: i handen höll mannen en vit tygkasse prydd med rättvisemärkts logga. När jag såg det kunde jag med ens inte längre känna obehag inför mannen, istället fylldes jag utav någon form av värme, och när jag på påsen även läste "Change today, choose fairtrade" började jag nästan gråta. Hade det inte varit för att folk hade sett mig hade jag förmodligen börjat storlipa, tror jag. Måhända hade det varit en lite överdriven reaktion, men just då tyckte jag i alla fall att det var någonting så fantastiskt fint med vad jag hade beskådat att det faktiskt var befogat.

Det store mannen med de skakiga händerna var kanske inte så äcklig som det först verkade, trots allt.

Vi har lite att stå i, dukkha och jag

I det senaste inlägget skrev jag att jag har lite att stå i för tillfället. Det är ett påstående jag ofta använder mig av när jag har ont om tid. Det är lite som ett yttrande onödigt att ens diskutera: säger någon att han eller hon har lite att stå i, då har hon det, och börjar man ifrågasätta dennes stående i vad det nu är inkräktar man på helig mark. Det är lägga näsan i blöt, helt enkelt.

För att undvika fantasifulla spekulationer om vad jag har att stå i finner jag ingen annan utväg än att avslöja vad det är. Jag har inte fallit ner i ett spelmissbruk, inte skaffat mig stadigt sällskap och definitivt inte börjat motionera. Däremot har jag börjat ordentligt med mitt projektarbete, haft fullt upp med derivata och stått ut med hantverkarna här i huset (missförstå mig inte: hantverkarna är trevliga, det är vad de håller på med som är jobbigt). Givetvis är detta inte allt, men det är det som främst har präglat min vardag den senaste tiden. Hela tiden har jag dessutom haft ungefär de här låtarna i mitt huvud.

Gällande derivata och hantverkarna tycker jag väl egentligen inte att särskilt mycket behöver skrivas. Derivata är vad gymnasiekursen matte c framför allt handlar om och jag har prov i ämnet på torsdag. Hantverkarna å sin sida för med sig oreda och annorlunda morgonrutiner för oss i familjen Bergstrand. Nog om detta nu. Mer intressant är nämligen mitt projektarbete, så jag tänkte ägna några rader åt det istället.

Då jag antar att inte särskilt många vet vad mitt projektarbete går ut på ska jag lite kortfattat berätta det. Jag ska i februari månad, tro det eller ej, leva som buddhist. Det kanske låter luddigt, och det är det väl i viss mån också, men så skall i alla fall ske. I princip innebär det att jag ska följa den ädla åttafaldiga vägen. För mig, som dricker alkohol, röker, äter kött och aldrig tidigare har mediterat etcetera, innebär detta en ganska stor omställning. Helst borde jag, om jag har förstått allting korrekt rätt, helt undvika de precis nämnda (o)vanorna och otvivelaktigen också lära mig att meditera. Redan dömt är egentligen att jag ska kunna hålla mig undan från köttätande, detta då mor och far knappast kommer att anpassa maten efter mig, men jag ska försöka att äta vegetariskt i skolan åtminstone. Vad gäller rökning så kan det också bli problematiskt, men jag ska göra ett trefjärdedelshjärtat försök i alla fall. Alkohol tycker jag definitivt att jag borde klara mig utan. Gör jag inte det, då blir jag uppriktigt besviken på mig själv. Självfallet ska jag här på bloggen skriva lite om hur det går med att bli kvitt mina negativa begär.

När det gäller meditation så har jag faktiskt redan tjuvstartat lite grand. Igår satt jag och läste i den här boken och framåt åttatiden fick jag för mig att jag kanske borde försöka mig på ett litet anspråkslöst meditationspass. Med stor möda satte jag mig så på en kudde på golvet i mitt lite halvstökiga pojkrum och intog en tämligen säregen skräddarställning. Tre djupa andetag senare och jag var igång. Nu gällde det att rikta in sinnet på koncentration och uppmärksamhet. Näsborrarna var i fokus och ingenting fick störa mig i min meditation. Det gick bra i ungefär två minuter, sen fick jag ont både här och där i kroppen. Någon minut senare blev det outhärdligt och jag tvingades ge upp. Besviken över att jag inte hade en ninjas vighet satte jag mig istället på en stol, ty det går lyckligtvis också bra när man mediterar. Den här gången gick det mycket, mycket bättre och relativt koncentrerat kunde jag sitta av ett meditationspass på inte mindre än tjugo minuter. Efteråt kände jag mig som andligheten personifierad och kunde med gott samvete gå ut på balkongen för att tända en cigarett.

På tal om buddhism och cigaretter så har jag förresten kommit till insikt med att allting är förgängligt: jag har varken pengar eller cigaretter på två dagar nu.

Varför har du alltid så mycket att stå i, dukkha?

Du kommer bara att få det en gång

Jag får ursäkta för min ganska usla uppdateringsfrekvens, men jag har som man brukar säga lite att stå i för tillfället. Tappa dock inte hoppet, kära läsare, jag ska göra så gott jag kan för att inom kort tillfredsställa alla sanna bloggläsares törst efter uppföljaren till nyårsinlägget!

Fram till dess går jag med på att avsäga mig äganderätten till mitt eget ansikte. Gör vad ni vill med det, vad det nu skulle kunna tänkas vara. Låt mig gärna veta om det är något kul.








.

Nyårsinlägg i efterskott - del ett

På begäran av en viss fröken Kräsen tänkte jag så här lite i efterskott skriva några rader om nyårsfirandet 09-10. För att göra det enkelt för mig och de som läser inlägget ska jag börja med en liten, väldigt kort presentation av de personer som förekommer i inlägget. Alla namn är pseudonymer.

Jag: berättare, iakttagare och relativt lugn festdeltagare
Lunkentuss: dansant och godhjärtad festvärd
Bev-junior: nyårsaftonens antagonist
Bamse: morgonpigg och kvällstrött pojke med rätt att ta e-tonen
Rudolf: förare av citroen och offer för antagonistens oanständigheter
Fröken Kräsen: vidunderligt förfriskad och odiskret kvinna
Thelma: feminist och fram till tolvslaget lycklig champagneinnehavare
Stink: tjej i partytagen, uppvaktad av antagonisten
Stinks bror: maskulint norrländskt fullblod, några år äldre än det övriga sällskapet
Lunkentuss syster: flicka född 94, uppmärksammad av antagonisten

Jag vaknade vid tvåtiden på nyårsaftonens eftermiddag av att min mobil började spela The Pogues The Sunnyside Of The Street. Då det sedan en lång tid tillbaka är min ringsignal förstod jag direkt att det var någon som ringde, och jag förflyttade mig därför en lagom lång liten bit i sängen för att nå mobiltelefonen. Med en gäspning tog jag upp mobilen för att svara och sekunden senare stod det klart att det var min vän Bamse som ringde. Han undrade om det inte var dags att åka till ICA Maxi snart, vilket var rimligt med tanke på att vi dagen innan hade bestämt att vi skulle göra det vid den tiden, men i mitt nyvakna och tämligen ofräscha tillstånd var jag inte ens redo att gå utanför huset än. Jag lovade att snabbt göra mig i ordning och någon halvtimme senare kunde jag logga in på msn för att tillkännage att jag var redo att åka till Maxi. Emellertid var det inte bara jag och Bamse som skulle åka till Maxi. Nej, med oss skulle även Lunkentuss, Rudolf och Bev-junior följa. Två av dessa, Lunkentuss och Rudolf, var ännu inte färdiga att bege sig, så vi fick otåligt sitta och vänta ett tag till. Rudolf hade föga oväntat somnat om efter det att Bamse ringt honom och Lunkentuss, som skulle upplåta sin boning för kvällens festligheter, gick inte att få tag på, förmodligen för att han gömde undan diverse olika skatter i sitt hus från annalkande festdeltagare. Att han så gjorde var nog klokt, men framåt kvällen skulle det att visa sig att han nog hade glömt gömma det allra viktigaste. Mer om det senare.

När klockan var ungefär kvart i fem hade Rudolf gjort sig klar att åka och Lunkentuss sitt hus redo att beträdas. Det innebar att vi äntligen, med hjälp av Rudolfs silvriga citroen, kunde forsla oss iväg till Maxi. Inåkandes på stormarknadens parkering gjorde plötsligt Bev-junior en viktig upptäckt: ”Vi har ju glömt Lunkentuss!” ropade han för full hals, och vi andra insåg att ja, det hade vi faktiskt gjort. Med tanke på att Lunkentuss, i egenskap av husupplåtare, för en gångs skull spelade en väldigt viktig roll kunde vi inte göra annat än att åka tillbaka de tio minuterna till Ljungarum för att hämta honom. Den lille krabaten var inte nådigt tjurig när vi rullade upp utanför hans hus på Mullvadsstigen, i ett försök att skrämma upp oss sa han att han fan inte skulle tillåta nån fest i huset om det skulle fortsätta i samma stil, men vi skrattade bara åt det hela och åkte snabbt tillbaka till Maxi, den här gången utan att ha glömt något.

Väl på Maxi gällde det att hitta rätt varor relativt kvickt eftersom Rudolf hade bråttom hem med bilen. Vad vi skulle köpa var egentligen det mesta man behöver till ett nyårsfirande förutom det viktigaste (alkohol hade vi redan), så vi gick först och främst och kollade på maträtter vi kunde tänkas laga till. Nere vid provsmakningsdisken fanns det en del festliga nyårsrecept, men de såg alla för bökiga ut för våra kulinariska färdigheter, så vi fick fundera ut andra alternativ. Den ständiga trotjänaren Pasta Carbonara nämndes och våra magar blev med ens lite hungrigare, men nej, sa vi när vi tänkte ett steg längre, det skulle också bli ganska jobbigt att laga, och så mycket disk det skulle bli. Sen kom någon med en snilleblixt: varför laga någonting själva egentligen, när man alltid kan ringa efter hämtpizza? Smakar det bra under årets alla andra dagar, måste det ju smaka bra även på nyårsafton! Med den visheten uppdagad bestämde vi oss så för att vi inte skulle köpa någon mat på Maxi, utan istället vänta tills vi hade kommit hem till Lunkentuss och kunde ringa efter pizza.

Vad vi mer behövde köpa på Maxi var i princip groggvirke, lustiga hattar, folköl till maten och cigaretter. Då vi klarade av de inköpen förvånansvärt fort fanns det till vår stora lycka lite tid över för de sedvanliga nöjena på ICA Maxi: spela innebandy i trädgårdsavdelningen, peta fascinerat på leksaker som pratar om man gör det samt krama teddybjörnar; allting till småbarnens stora förtret. När allt sådant var avklarat kunde vi med den silvriga Citroenen ta riktning mot Mullvadsstigen och kvällens partyplats. Nu jäklar kunde det nya året börja firas in på riktigt!

Innan vi går in på vad som hände hos Lunkentuss tycker jag att det är lämpligt med en lite djupare presentation av antagonisten Bev-junior, som kom att hamna i händelsernas centrum ett antal gånger under kvällen. Vad gäller alkohol resonerar han lite i stil med ”allt eller inget”, och har man har läst mitt gästblogginlägg hos Ahlen den riktige har man faktiskt redan stiftat bekantskap med honom. Han är vännen som redan på förfesten däckade på toaletten och iklädd en lånad JL-tröja (som för övrig fortfarande hänger kvar i hans garderob med en lapp ditsatt av hans mor med texten ”Vems?”) i stillhet fick ”fira” tolvslaget hemma. Det här nyåret klarade han sig bättre. Eller, han klarade i alla fall att hålla sig vaken under största delen av kvällen. Att han höll sig vaken medförde dock att flera andra på ett eller annat sätt fick lida, vilket kommer att beskrivas nedan.

Runt sextiden beträdde det lilla sällskapet, det vill säga jag och mina tre kamrater, Lunkentuss lya. Det blev lite trångt i hallen när alla skulle hänga av sig sina ytterkläder så det tog ett litet tag innan alla kunde bege sig in mot köket. I rummet intill stod Lunkentuss syster och gjorde sig fin inför kvällen: hon skulle fira nyår hos sin pojkvän i Hovslätt. När Bev-junior såg systern blev han helt till sig av förtjusning. Han växlade några flackande blickar med Bamse, som också han var någorlunda igång, innan han synnerligen högt yttrade ”Åh, vad fint du har här Lunkentuss. Och, nämen ser man på, vilken fin syster du har här också!”. Ett litet generat fniss hördes ifrån systern och Bev-junior såg oförskämt nöjd ut. Lunkentuss däremot, han såg ut att vilja mörda Bev-junior, där och då. Vad han inte visste var att det bara var början.

Efter ett litet tag, när vi hade beställt pizza och Lunkentuss syster hade försvunnit iväg på egna äventyr, hamnade vi inte så oväntat framför datorn och facebook. Det kan tyckas tråkigt, men när Lunkentuss för en stund gick in till köket för att fixa med någonting var Bev-junior snabbt som ögat framme vid tangentbordet för att logga in på sin facebook, i syftet att söka på Lunkentuss syster och lägga till henne som vän. Detsamma gjorde Bamse och när Lunkentuss var tillbaka anade han inte vad som hade hänt, utan fortsatte som om incidenten i hallen hade varit en engångsföreteelse. Vi tog varsin cigg och snart kom den efterlängtade pizzabilen från Davids pizzabutik och ställde sig utanför huset. Med läten endast möjliga för fyra hungriga pojkar skådandes fyra pizzakartonger med innehåll betalade vi den trevliga utköraren och det gjorde inte så mycket att en av kartongerna for i backen (givetvis fick jag ta den); om inte det vi upplevde under vår måltid var lycka, då behöver jag inte vara lycklig så länge jag får kebabpizza från Davids pizzabutik. Det var banne mig ingen dålig kebab alltså. Ingen av oss åt emellertid upp hela pizzan, alla åt varsin halva, då vi tänkte spara resten till senare på kvällen. Prydligt la alla in sin pizzakartong med respektive pizza i kylen och alla var mycket noga med att markera ut vems som var vems, så att inga förväxlingar eller stölder skulle kunna ske.

Någon kvart senare satt jag och Lunkentuss inne i köket och groggade medan Bamse och Bev-junior befann sig inne på Lunkentuss rum med datorn. Plötsligt hördes det ett vrål inifrån dem. Inget vrål som signalerade fara eller ett smärta, utan mer ett segervrål som signalerade att någonting fantastiskt hade inträffat. ”Jaaaaaaaa!!!” lät det ungefär. Givetvis blev vi nyfikna på vad som hade hänt, jag hade mina aningar, så vi sprang snabbt in i rummet för att kolla vad det var. Bev-junior befann sig i ett smått euforiskt tillstånd och hans ögon lyste när han såg att vi kom in. ”Lunkentuss, vi är vänner med din syster på facebook nu!” sa han överlyckligt, samtidigt som han bläddrade bland bilder hon var taggad i. Lunkentuss orkade inte med mer än att säga ”vafan” och ställde sig sedan, synnerligen tjurig, för att bevaka händelseförloppet. Konstigt nog försökte han inte förhindra vad som väl borde ses som ännu ett ganska kraftigt övertramp av Bev-junior. När han kollat färdigt på bilderna började han nämligen skriva ner ett litet logginlägg till systern, vilket kom att formuleras ungefär så här:

hej!! är allt bra? du var så söt när vi såg dig i hallen innan!! du vill inte träffas någon dag, typ titta på film med oss på söndag eller nåt :)
// bev-junior och bamse

Ja, säga vad man vill, men även om det väl inte var särskilt seriöst menat så tycker väl i alla fall jag att det var lite respektlöst mot Lunkentuss, som ju hade varit hemskt snäll genom att bjuda in till nyårsfest i sitt hus. Bev-junior var dock stolt som tuppen över vad han hade gjort, något som han faktiskt fortfarande är. Det är inte för inte som han går under pseudonymen ”Bev”.

Inför nästa inlägg:
Kommer Bev-junior att på något sätt lyckas charma Lunkentuss syster? Kommer alla klara av att hålla sig på benen vid tolvslaget? Och vad kommer egentligen att hända när de andra gästerna anländer (de jag presenterade i inläggets början var inte de enda, så ännu fler personer kan komma att tillkomma)? De frågornas svar och mycket mer är vad nästa inlägg kommer att innehålla. Till dess: behandla era kompisars syskon med respekt!

Idag är det nyårsafton,

den nittonde i ordningen för min del. Nyårsafton, en orgie i miljöförstöring med tanke på alla mer eller mindre nyttiga metallsalter som sprids med alla fyrverkerier. Nyårsafton, en orgie i snart brutna nyårslöften. Nyårsafton, en orgie i fylla och avsprängda fingrar. Trots detta, och trots allt annat som jag inte tar med, är nyårsafton en väldigt speciell kväll för många, speciell i bemärkelsen att många ser fram mot den. Något som även stämmer in på mig. Hur kommer detta sig då, varför ses nyårsafton som något alldeles extra i jämförelse med vilken annan festkväll som helst? Ärligt talat, själva festandet skiljer sig inte särdeles mycket. Den genomsnittliga festbesökaren är väl snäppet mer välklädd än annars, och det är gissningsvis några fler än vanligt som inmundigar tobak (betänk alla ickerökare som bara tvunget ska röka cigarr, bara för att det är nyår). Annars är skillnaden mig veterligen inte speciellt stor. De höga förväntningarna måste helt enkelt ha sin grund någon annanstans.

Min teori är att nyårsafton helt enkelt är som ett monument, som symboliserar dels framtiden och allt man hoppas att den ska bära med sig samt det förflutna som man nu kan lägga bakom sig. Ett monument för ett bättre liv skulle man helt enkelt kunna säga, och det är väl något som tydliggörs i och med alla nyårslöften som avläggs. Även om devisen ”första dagen på resten av någons liv” skulle kunna implementeras på vilken dag som helst, så är det ändå något visst med ett nytt kalenderår. Siffror kan uppenbarligen betyda en hel del för oss, annars skulle den 23:e oktober lika gärna kunna ha fått nyårsaftons upphöjda status. Inte blir det ett nytt år om man inte någon gång under året passerar den 23:e oktober, så den dagen är minst lika viktig. Kanske gör alla höga förväntningar på framtiden att folk i allmänhet är lite gladare på nyårsafton, och vetskapen om att folk är lite gladare gör att man har högre förväntningar och så vidare. En god spiral helt enkelt.

I mitt fall tror jag även att de höga förväntningarna beror på tidigare goda erfarenheter, jag har helt enkelt varit lyckligt lottad med många trevliga nyårsaftnar. Mitt första tydliga minne från en nyårsafton är från när jag nyligen hade fyllt fem eller sex år (fyra är möjligt, men känns väldigt tveksamt). Denna nyårsafton var det en liten tillställning i vår lägenhet i Lund, och de flesta bjudna var vänner till min pappa. Kvällen började bra, då en av pappas vänner (som jag inte hade någon aning om vem det var då mitt minne inte var lika väl utvecklat som nu) gav mig en väldigt fin present: en förpackning med tre stora fyrverkerier. Vi hade aldrig haft fyrverkerier förut på nyårsafton, så jag kunde knappt bärga mig tills jag skulle få se min pappa avfyra våra egna raketer. Nu var jag alldeles för liten för att vara uppe till tolvslaget, jag var väldigt kvällstrött i mina unga år, så vi fuskade helt sonika med tiden och gick ut till sandlådan utanför vårt sexvåningshus redan sju, åtta någon gång. Pappa förankrade ordentligt en glasflaska i sanden, och den använde han sedan som avfyrningsramp. Resultatet blev oerhört lyckat, åtminstone i en femårings ögon.

Innan raketavfyrningen minns jag dock att det var middag. Den, eller snarare dess förberedelser, minns jag ännu bättre än episoden vid sandlådan. Av någon anledning stod pappas oerhört trevliga vän Martin för matlagningen. Kanske inte är särdeles märkligt ändå, för han är verkligen duktig när han blir placerad i ett någorlunda välutrustat kök. Det är något jag fick erfara när jag och pappa en sex, sju år senare besökte honom i Rom, där han då jobbade tillfälligt, men det är en annan historia. Martin var nästan helt klar med maten (vad det bjöds på minns jag inte), så alla satt vid bordet väntandes på att den skulle serveras. Plötsligt sa Martin till alla inne i köket att vi skulle kolla, och i samma veva släcktes ljuset där inne. Min pappa poängterade en gång till hur viktigt det var att verkligen kollade noga nu, så jag började ana att det var något speciella på gång. Så, som från ingenstans, flammade maten upp från spisen, där den brann rejält i några sekunder innan den dog ut varpå massiva applåder och jubel följde. Jag satt mest fundersam innan jag fick förklarat för mig att Martin hade flamberat maten, även om jag tror att den ädla själ som förklarade knappast använde fackordet. Så mycket lärde jag mig dock att jag förstod att det var en speciell vätska som antändes, och jag, som på den tiden inte var lika intelligent, kom fram till att det måste ha varit matlagningsolja då jag blandade ihop den med den brinnande oljan ifrån arabländerna. Hur som helst var detta en händelse som gjorde djupa avtryck i mitt minne, men så misstänker jag ju också att jag är latent pyroman.

Martin är för övrigt någon som verkligen har lyckats här i livet med mina mått mätt. Han har fått den stora möjligheten att jobba med ett av sina stora intressen – konst – och han hade senast jag blev underrättad om hans förehavanden fortfarande kvar sin ganska hyfsade anställning på Nationalmuseum i Stockholm. En tjänst han har haft i säkert minst tio år, så när som på några avstickare till metropolerna Rom och Leksand. Det är dock inte det viktigaste i mina ögon när det gäller hans lyckande. Martin var, trots att han är en av de trevligaste vuxna personerna jag känner, länge singel till allas stora förvåning. Det började tisslas och tasslas mer och mer om att det verkligen var hög tid för honom att hitta någon. Men så, som en blixt från klar himmel, hade han skaffat sig en snygg italiensk flickvän som han inte långt senare skulle gifta sig med. Visst, nationalitet och utseende är väl kanske inte det viktigaste utan snarare personligheten, men min stora högstadiedröm var att i framtiden ha just en italiensk fru, så jag var omåttligt avundsjuk på honom ett tag. På den fronten har jag dock mognat, även fransyskor går bra nu för tiden…

Flest nyårsaftnar har jag firat på annat håll i Lund, närmare bestämt hos vänner till min pappa och farmor. Låter kanske inte allt för roligt att fira med en drös vuxna där majoriteten av dem var medelålders plus, och hade det inte varit heller om det inte hade varit för att min i Italien bosatta barndomsvän Jakob brukade vara på samma fest. Flera av mina första nyårsaftnar firade jag i denna centralt belägna lägenhet, och när jag sex år gammal flyttade till Jönköping blev det mer eller mindre tradition att jag firade nyår där då jag inte träffade min vän lika ofta på somrarna som innan. Så sent som en bit in på högstadiet firade jag fortfarande nyår där, även om det kanske inte var med samma livliga entusiasm som när jag var mindre.

Lägenheten vi firade i var något alldeles extra. Väldigt centralt belägen som sagt, men framför allt var den brutalt stor. Nu är jag kanske inte den bästa på att uppskatta, men den måste ha varit åtminstone 300 m². För det mesta var det jag, Jakob, hans lillebror samt ett drygt tiotal äldre personer där (min lillebror var även med några gånger på slutet). De vuxna brukade sitta i princip hela kvällen och samtala inne i (den väldigt stora) matsalen, och följden blev att vi få barn hade nästan hela lägenheten för oss själva fram tills tolvslaget närmade sig. Det utnyttjade vi, för det fanns verkligen mycket att hitta på där inne när ingen övervakade en. Någon gång när jag gick på lågstadiet hittade jag och Jakob några champagnekorkar inne i ett av vardagsrummen. ”Vad kan vi göra med dem?” tänkte vi. Resultatet blev att vi ställde oss på soffan i ena änden av rummet, och prickkastade mot den öppna spisen i motsatt ände. Det var lättare sagt än gjort, då det var ett avstånd på minst tio meter plus att den öppna spisen var utrustad med ett så när som heltäckande galler. Dessutom fanns det en del mer eller mindre ömtåliga skulpturer runt om, så det gällde att vara försiktig. Såvida mitt minne inte sviker mig sysselsatte vi oss med detta i flera timmar utan att någon lyckades träffa rätt. Jakob smet efter ett bra tag iväg en vända för att fixa något kvickt, och självfallet prickar jag just rätt då. Han vägrade såklart att tro mig, och det har jag såklart viss förståelse för. Är det då inte typiskt att man lyckas med de mest omöjliga saker när ingen ser?

När vi var något år äldre fick vi några paket tomtebloss att sysselsätta oss med ute på balkongen. Två, tre unga killar som obevakat leker fritt med eld är kanske inte det bästa, framför allt inte när en av dem är latent pyroman. Snabbt insåg vi att tomtebloss inte var speciellt häftigt när man brände dem helt konventionellt, rakt upp och ned. Därför experimenterade vi fram roligare sätt att bränna dem, utan att riktigt tänka på potentiella konsekvenser. Några slängdes ner på gräsmattan nedanför, och när de inte slocknade under fallet som planerat hann vi bli rejält rädda för att gräset skulle ta fyr (ni förstår, i Skåne behöver man oftast inte frysa så mycket på vintrarna, och man blir inte heller blöt om fötterna så fort man går utanför dörren då det sällan är snö). Med hjärtat i halsgropen såg vi till slut att blossen dog ut nedanför oss, och vi behövde komma på något nytt kul att göra.

Jag skådade en glasflaska på balkongen, och beslöt mig för att placera ett tänt tomtebloss där i. Glasflaskan lyste upp härligt grönt, sprakandet från blosset blev dovt, och en svag strimma rök kunde anas stiga upp från flasköppningen. ”Det var ju lite roligare än att bränna på vanligt sätt” tänkte jag, ”då måste ju fem tomtebloss i flaskan vara fem gånger så roligt”. Sagt och gjort, fem stycken tomtebloss tog fyr tack vare mitt föredömliga agerande med tändaren, och placerades därefter i flaskan. Flaskan lös upp än mer än tidigare, men ljuset mattades snart av. All bildad rök kunde helt enkelt inte åka ut ur flaskan, utan istället blev flaskan mer och mer rökfylld. Kort därefter fick jag dessutom en lektion i vad värme kan göra med en glasflaska. Flaskan sprack helt enkelt, och vi började väl inse att det kanske fanns en anledning till att de flesta bränner tomteblossen utan några krusiduller. Snart var tomteblossen slut, och istället gick vi snabbt från barnslig lek till ett försök att verka vuxna. Vi hade ju fortfarande kvar tändaren (eller om vi möjligen hade tändstickor, jag minns inte så noga) så vi sökte helt sonika upp något mer kul att elda.

Jag vet inte vem av oss som kläckte idén, men helt plötsligt hade vi rivit av två bitar i lämplig storlek från en papperskasse som stod på balkongen, och sedan rullat ihop bitarna. Därefter rökte vi helt enkelt de ihoprullade bitarna, och åtminstone jag kände mig oerhört vuxen och häftig. Själva rökningen minns jag inte speciellt mycket av, däremot känslan av att man gjorde något lite förbjudet. Efteråt blev jag orolig att det kunde vara farligt på något sätt, vilket jag påtalade för Jakob. Han påstod på fullaste allvar att pappret innehöll tobak, och jag förstod inte sarkasmen utan gick på det, ung och dum som jag var. Jag var allt lite lättad när han förklarade att det såklart inte var sant, jag ville ju inte ha cancer heller. Och nu, en sisådär sju, åtta år senare, bolmar jag ändå friskt på fester. Jag skulle tro att det var episoden ute på balkongen som lade grunden till mitt finsmakarbeteende när det gäller tobak, har man en gång provat ICA-kasse får man helt enkelt smak för livets goda. Steget till cigariller och dylikt är sannerligen inte långt…

Höjdpunkten varje nyårsafton jag var där brukade annars vara fyrverkerierna vid tolvslaget. Lägenheten var som sagt centralt belägen, så pass centralt att man hade max 100 meters gångavstånd till Universitetets huvudbyggnad, vars framsida hyser Lunds pyrotekniska förenings traditionella storslagna fyrverkeriuppvisning. Fyrverkeriet brukar finansieras av Teknologkårens nyårsbal på AF-borgen, ett stenkast därifrån (i denna borg praoade jag för övrigt i nionde klass, men även det är en annan historia). Detta innebär att parken mellan de två byggnaderna, Lundagård, framåt tolvslaget är fylld till bredden med teknologer som gärna vill beskåda fyrverkerierna från nära håll. Teknologer har många fördomar om – ett gäng nördiga killar som mest vandrar runt i sina overaller samt alltid blir svinfulla när de festar eftersom de inte var tillräckligt tuffa för att festa tidigare – men så är det ju också fördomar. När jag, om jag minns rätt, var nio år fick jag och Jakob tillsammans med två vuxna gå ut i parken när tolvslaget närmade sig, istället för att ställa oss i fönsterkarmarna i lägenheten och se fyrverkerierna därifrån. Självklart var parken smockfull vid det här laget, en fem, tio minuter innan tolvslaget. Hur var det då med fördomarna? Nog var det då en liten majoritet killar, men de såg inte särdeles nördiga ut. En hel del hade trots allt tjejsällskap, och nog var det en hel del kärlek i luften som blandades med krutdoften. Välklädda var de också, inte en overall så långt ögat kunde nå.

Men, så gott som varenda yngling ute i parken var verkligen totalt packad. En stor minoritet av personerna i parken verkade dessutom inte tycka att fyrverkeriföreningens fyrverkerier skulle räcka, de hade nämligen med sig egna som de gav sig på att avfyra. Jag skulle kunna uttrycka det så här, det var ett under att ingen blev allvarligt skadad. Många avfyrade sina raketer genom att hålla dem i händerna. Vissa försökte vara vettiga att ha raketerna i flaskor, men de förankrades inte i marken och klarade sig med nöd och näppe från att välta. Ett gravt berusat stolpskott avfyrade medvetet en riktig bjässe så gott som parallellt med marken. Raketen krockade med en trädkrona, och fortsatte sedan nedåt mot klungan av människor som stod därunder. Två, max tre meter ovanför deras huvuden exploderade raketen, men ingen verkade få allvarligare skador än lite tinnitus på sin höjd, dels av explosionen och dels av de gälla tjejskriken som följde. Möjligen kunde tidigare erfarenheter förklara varför det var en majoritet killar i parken, tjejerna hade kanske vett att hålla sig därifrån.

Teknologerna skräpar dessutom ner något så ohyggligt i Lundagård på nyårsaftonen, framför allt verkar de ha en fäbless för att ta med sig otroliga mängder champagneflaskor ut ur festlokalen. Vid millenniumskiftet (som egentligen inte alls var något millenniumskifte utan ett år innan det verkliga) gav min farmor mig ett erbjudande. De som bor i lägenheten jag redan har berättat så mycket om är Jakobs mormor och morfar. På nyårsdagen fyller mormodern år, vilket brukar firas med en ganska stor tillställning hemma hos dem. När vi då skulle gå dit detta år, sa min farmor att jag skulle få tio öre för varje champagneflaska jag kunde se i Lundagård, då parken nämligen måste passeras på väg till dem. Hon räknade med att det skulle röra sig om på sin höjd tio kronor som jag skulle kunna kamma hem, och i samma veva började jag värma upp mina räkneförmågor. Så anlände vi till parken, och jag satte genast igång. Fem minuter senare var jag 40 kronor rikare, ingen hisnande summa kan tyckas, men det var fyra gånger min dåvarande veckopeng. Räknar vi om det till vad det skulle innebära med vårt studiebidrag, så skulle det vara som att vi fick nästan 1000 kronor i en enda klumpsumma helt utan anledning. Det hade då inte varit mig emot.

Nu för tiden är traditionen bruten, nu firar jag nyår hemma i Jönköping istället. Dels har jag inte lika kul med Jakob längre, och dels är han ändå hemma i Italien numera när det vankas nytt år. I nionde klass fick jag på nyårsafton höra att han hade valt att åka hem till Genua efter julfirandet, så det året firade jag nyår genom att titta på svart-vita filmer hemma hos min farmor. Följaktligen var nästkommande år, första året under gymnasiet, första gången någonsin jag inte firade nyår i Lund. Den gången hände väl inte något uppseendeväckande egentligen, mer än möjligtvis detta. Året därpå däremot, förra året, var det verkligen en uppseendeväckande kväll jag fick vara med om. Därifrån har jag många anekdoter jag skulle kunna berätta om, men se, det har jag redan gjort på min gamla blogg. Intressant att se hur ens sätt att skriva har förändrats under det senaste året för övrigt.

Något annat som är intressant är nyårslöften. Är det ärligt talat någon som håller sina mer än i maximalt två månader (enligt gårdagens DN har man via en engelsk studie kommit fram till att det är endast 12 % som håller sina nyårslöften)? Personligen är det inget jag uppskattar särdeles mycket, men de två senaste åren har jag i alla fall avlagt några efter vissa påtryckningar. Inget har jag egentligen hållit, det första på grund av att det helt enkelt inte var möjligt, det andra på grund av ren lathet. Varför ska man egentligen behöva ett tolvslag för att få sig själv att träna mer, sluta röka och vilka andra klassiker det nu finns? Jag har massor med saker jag vill förbättra eller förändra med mig själva, men då tar jag hellre tag i det när som helst istället för att improvisera fram det på tolvslaget och sedan glömma bort det inom någon vecka.

Ja, idag är det nyårsafton. Jag har inte överdrivet stora förväntningar på denna kväll. Jag hoppas helt enkelt på att den blir trevlig, inte för lugn, inte för vild. Den får gärna vara rätt berusad, men inte för onykter. Jag ska komma hem med fingrarna i behåll, jag ska inte vara så stressad att jag glömmer mitt Davidoff-paket. Lite damsällskap hade väl varit trevligt, men man ska inte lägga ribban så högt att man blir besviken, positiva överraskningar är alltid trevligast. Och till sist, det kanske viktigaste av allt: Jag ska stå emot pressen att hyckla och således inte avlägga ett nyårslöfte.

Jag heter David Ahlstrand, och jag gästbloggar här som ni kanske märker genom att bidra med några egenupplevda inre och yttre eskapader. Vanligtvis skriver jag i min egen blogg, där ni bland annat kan läsa ett bidrag från en gästbloggare (gissa vem!). Jag hoppas att det här har varit en trevlig läsning för er, nu tackar jag för mig.

Visshet och ovisshet i juletid

När jag skriver det här är klockan inte särskilt mycket men jag känner redan hur jag börjar bli trött. Med tanke på att det är natten innan julafton så tycker jag inte att det borde vara så. Av tradition ska ju det vara en natt då man undrandes över vad paketen under granen ska innehålla ligger och vrider sig i sängen, oförmögen att kunna somna. Kanske beror min sömnighet på att jag i år inte bryr mig så mycket om de julklappar jag kommer få. Jag hade klarat mig lika bra utan dem om det inte vore för två saker:

1. Jag har skulder att betala
2. Farmor och farfar vill se att jag får någonting vettigt när de har åkt ända från Uppsala för att fira jul med oss

I runda slängar brukar jag få julklappar för ungefär 2000 kronor. I år kommer åtminstone 65% av dessa att läggas på inbetalning av skulder. Det är naturligtvis inget jag berättar för mor och far, det hade lätt raserat den sedvanligt goda stämningen vid julbordet, men det är ett nödvändigt ont för att jag inte ska framstå som en dålig kompis framför de vänliga själar som bemödat sig att låna ut pengar till mig. Resten av de tvåtusen julklappskronorna har jag spenderat på en mp3-spelare vilken nu är inslagen och placerad under granen med etiketten "Från farmor och farfar". Egentligen behöver jag inte någon ny mp3-spelare, bara ett par nya hörlurar, men far tyckte att det skulle se lite snålt ut så jag tvingades köpa något jag egentligen inte behöver, bara för att tillfredsställa farmor och farfars behov av att se mig öppna fina paket. Adjö julklappspengar, hej hyckleri à la "det var precis vad jag hade önskat mig"!

I år kommer de tvåtusen kronorna jag får julklappar för alltså inte att vara till någon större glädje för mig. Mp3:n kommer jag förmodligen inte använda särskilt mycket och att betala tillbaka skulder känns måhända bra, men det är inte vad jag vill göra med mina julklappspengar. Trots det så ser jag faktiskt fram emot julafton och vad dagen har att erbjuda. Antalet julklappar jag ska ge bort har dubblerats sen förra året och det var längesen jag träffade mina farföräldrar, så det blir ett kärt återseende. Allt kommer bli precis som vanligt. Nästan, i alla fall.

Borträknat paketen har jag på julafton alltid vetat vad jag kommer att få. I år vet jag dock, vilket sagts ovan, även vad som ligger i paketen. Det gör att den här julen blir lite speciell för mig (på tal om speciell jul så bäddar jag in ett litet youtubeklipp längre ner) och det är väl förmodligen också därför jag är så trött nu. Den lilla ovissheten kring jul är i år försvunnen och oförmågan att somna med den. Sen kan man så klart aldrig vara riktigt säker; tomtens vägar äro outgrundliga och paketen han delar ut kan därför överraska även den tvärsäkraste av artonåringar.

God jul!

Varför man inte bör rita i gamla skolkataloger

Veckan efter det att helgen vecka 48 tog slut kom gymnasieskolornas skolkatalog äntligen till Jönköping. Många var de som hade väntat på denna för året psykadeliskt förklädda tingest innefattandes inte mindre än 442 sidor att bläddra bland och ännu fler unga människor att titta på. Själv har jag alltid varit väldigt fascinerad av skolkataloger i allmänhet och de jag själv är med i i synnerhet. Ingen annanstans, inte ens på facebook, kan man med en sådan lätthet överblicka sina jämnåriga och nästintill jämnåriga. Konceptet är lika enkelt som genialt och jag vet ibland inte riktigt vad jag skulle göra utan alla de kataloger jag har samlat på mig genom åren. Tretton stycken är de nu till antalet, om man räknar med SUCK-katalogen, och alla är de väldigt värdefulla för mig. Alla representerar de liksom min skolgång och de olika klasser jag har gått i genom åren. Jag har alltid varit rädd om dem men ändå är de slitna, mer slitna än de kataloger jag har sett hemma hos kompisar, och kanske tyder det på att jag inte varit nog rädd om dem. Mer troligt är dock att jag helt enkelt har kollat mer i dem än de flesta har gjort. Jag skulle i vilket fall som helst aldrig med avsikt skada någon av mina kataloger.

Olyckligt är därför att jag en gång i fjärde klass tog hem en kompis för att kolla i gamla kataloger. Det var en kompis jag aldrig hade tagit hem innan och vi var väl inte så väldigt tajta, men just den här dagen var han alltså hemma hos mig för att kolla i skolkataloger. Vi tittade främst i kataloger från skolans första stadium, det vill säga lågstadiet, där vi hade gått i olika klasser för att sedan avancera upp i samma klass på mellanstadiet. Så småningom tyckte kompisen att det började bli tjatigt att bara älta samma klasser och personer så han tyckte att vi kunde krydda vår tittning med lite målande. Varför bara titta på personer när man kan rita festliga mustascher och dylikt på dem? Själv var jag synnerligen skeptiskt inställd till detta påfund men efter påtryckningar kunde jag inte längre stå emot, så jag fick snällt gå och hämta tuschpennor till oss båda. Försedda med det började vi sedan rita, och som vi ritade. Luciferhorn på gamla lärare, mustascher på personer vi (eller rättare sagt han) inte tyckte om och glasögon på folk som inte ansågs vara särskilt hippa. Jag kände hela tiden hur illdådet vi utförde tog emot, men jag ville ju inte framstå som en tönt så jag fortsatte att måla på i mina kataloger. Till slut tröttnade till min stora lättnad min kompis och vi satte på pennornas korkar och jag la hastigt undan dem så att han inte skulle få ytterligare idéer om att pryda stackars jämnåriga med ofördelaktiga attribut.

Hela historien kan tyckas som ett obetydligt pojkstreck, men så här i efterhand skäms jag fortfarande något oerhört för vad vi gjorde. Dels för att mina kataloger på grund av en ödesdiger eftermiddag aldrig kommer att bli vad de har varit, men allra mest på grund av att vi förlöjligade personer. Visst, vi var knappt tvåsiffrigt fyllda och en mustasch hit eller det spelar ingen större roll, men man vet aldrig vad som kommer att hända med någon man målar på. En av de vi målade på dog några år senare i cancer. Det känns inte så jävla lustigt att titta tillbaka i skolkatalogen och se henne med ett par runda gröna glasögon ditritade med tusch. Av den anledningen råder jag alla att lära av mitt misstag: rita inte i gamla skolkataloger!