Recension och rättning av SvD:s faktaruta

Jag har under några kvällar tyvärr haft alldeles för mycket umgänge för att hinna skriva klart mitt inlägg om ensamhetspunkterna. Nu är jag dock ensam och därför redo att färdigställa min recension. Jag har, som jag skrev i föregående inlägg, betat av sju av de tio sysselsättningar SvD antingen gjorde tummen upp eller tummen ner för. Punkterna kommer att återges i kronologisk ordning och jag ska så gott det går försöka minnas hur pass ensam jag kände mig vid varje stund. Allting betygsätts efter skalan 0-5, där 0 är oändligt ensam och 5 är ej suktandes efter sällskap.

Förtära mat (tröstäta) – 3
Huruvida min kvällsmat beståendes av nudlar, gurka och mjölk kan definieras som ”tröstäta” kan givetvis diskuteras, men för enkelhetens skull väljer jag att räkna det som det. I vilket fall som helst så bidrog både tillagnings- och uppätningsprocessen till att jag kände mig ganska tillfreds med tillvaron. Tillfredsställelsen av att laga något och sedan tycka om det är något jag sällan får vara med om. Men, det saknades något under min stund som mästerkock och gourmand. Det saknades sällskap. Visst, pappas gamla Ulf Lundell-skivor är på sätt och vis en form av sällskap, men från dem fortsätter det bara att ljuda ”Lycklig, lycklig” vad som än händer. De kunde inte skratta åt att jag råkade spilla nudelkrydda på tröjan, de kunde inte konversera med mig under måltiden och, viktigast av allt, de tog inte på sig att diska all disk efteråt. Hade jag haft ett trevligt sällskap som gjorde allt detta hade min matstund blivit väldigt mycket trevligare. Trots detta var måltiden en helt okej stund, mest för att det var så trevligt att laga maten och såpass gott att äta den. Ensamhetskänslorna blossade endast upp lite sporadiskt och att äta mat får därför ses som en relativt bra sysselsättning när man känner sig ensam. I alla fall om man är hungrig.

Göra ingenting - 0
Att göra ingenting är precis lika tråkigt som det låter. Direkt efter det att jag satt mig i min fåtölj och börjat stirra upp i taket (vilket var det närmsta ingenting jag kunde komma) började ensamheten göra sig påmind. Det började rycka lite i ena kinden, benen började darra och mina funderingar kretsade bara kring andra människor. Människor jag ville träffa, människor som skulle ta mig ifrån den totala värdelöshet jag befann mig i. Detta var emellertid inte tillåtet under mitt experiment och den väldigt anskrämliga sysselsättningen ingenting tvingades fortgå den schemalagda tiden ut. Fy, ingenting är något jag med skärpa avråder från att göra om man känner sig ensam.

Spela gitarr (ha en hobby) – 3
Spela gitarr är en ganska underlig hobby ur ensamhetssynpunkt. Det kan få en att känna sig mindre ensam, men också att känna sig väldigt mycket mer ensam. Vad resultatet blir beror helt enkelt på vad man väljer att spela. Jag började med att spela och sjunga sånger i stil med Men bara om min älskade väntar..., något jag gjorde för att gräva mig ner och gotta mig i den ensamhet jag kände. På sätt och vis kändes det skönt att få utlopp för sin ensamhet, men då jag fortfarande kände mig väldigt allena är det inget att rekommendera om det är det man vill undslippa. Efter ett tag började jag sedan spela lite mer gladlynta låtar, vilket gjorde mig på bättre humör. Melodierna i dur fick mig att glömma bristen på sällskap, i alla fall för ett tag. Ska man spela gitarr för att dämpa sin ensamhet råder jag därför att spela så sorglösa låtar som möjligt, även om de kanske inte ligger närmast till hands just då.

Promenera - 4
Om görandet av ingenting får ens tankar på fel köl, då får en promenad utanför husets instängdhet tankarna på rätt köl istället. Den friska luften, de (förhoppningsvis) vackra omgivningarna och känslan av att för en gångs skull få sig lite motion gör underverk för kropp och själ. Lägg där till den självdestruktiva lasten cigaretter och allt eventuellt sällskap känns överflödigt. Promenerande är nämligen en aktivitet som med fördel utförs ensam, i alla fall enligt min mening. Det är då ens tankeverkstad arbetar som bäst och allt som oftast tillverkar kreativa idéer, perspektiv på tillvaron och en positiv inställning till vad framtiden har att erbjuda. Ett bra tidsfördriv, som gör att man slipper längta efter andra människor, skulle man kunna säga.

Titta på TV - 4
Lite halvt andfådd efter promenaden slog jag mig ner i TV-soffan för att kolla på 2 ½ män. Ett program jag hyste ganska kraftiga fördomar mot, trots att jag aldrig hade sett det innan. Föga oväntat stämde mina fördomar men trots det hade jag en ganska trevlig stund framför televisionen. Detta blev möjligt då jag lyckades koppla bort mina pretentiösa personlighetsdrag under den knappa halvtimme programmet pågick. Skulle jag ha slagit på TV:n med förhoppningen att lära mig något hade jag blivit besviken, men jag satte mig ner i soffan med förhoppningen att kunna konsumera väldigt simpel underhållning. Förhoppningen infriades och ensamheten gjorde att jag kunde breda ut mig lite som jag ville i TV-soffan. Fötterna på bordet med strumporna halvt nerdragna, en påse chips på magen och den ena handen i den, den andra bakom huvudet. Ensam kan man göra lite som man vill, och det kändes skönt i det här fallet. Att kunna agera slappt och sunkigt och samtidigt kunna engagera sig i de olika TV-karaktärernas öden och missöden gjorde faktumet att jag var ensam ganska behagligt.

Läsa en bok – 5
När jag gick på högstadiet fick jag en gång syn på en text om böcker. Jag kommer inte ihåg exakt i vilket sammanhang, men jag kommer ihåg en ynka liten fras från den; ”en bok kräver ingenting av dig”. Efter en googling på det så fann jag hela den text som inspirerade mig att under en tid läsa väldigt mycket böcker. Här är den, och man kan väl inte säga annat än att man blir ruskigt sugen på att förkovra sig i en gammal klassiker eller kioskvältare när man läser det. Tyvärr är det något jag gör alldeles för sällan nuförtiden men när jag slog mig ner i fåtöljen och började läsa Barabbas tänkte jag direkt på hur rätt Artur Lundkvist har i sina ord. Boken fungerade som ett ypperligt substitut till mänskligt sällskap och jag ger därför sysselsättningen ett toppbetyg.

Socialisera sig på MSN – 4
Att genom text kommunicera med andra människor är ett väldigt anrikt sätt att bedriva socialisation. Gustav Vasa skrev en väldig massa brev, nobelpristagaren Selma Lagerlöf likaså. MSN Messenger skulle man kunna säga för brevskickartraditionen vidare in i 2000-talet, med den skillnaden att det är ännu ett led längre i evolutionen. För att det skrivna ordet skall kunna överleva som direkt kommunikationsform mellan människor i dagens tidsfixerade samhälle krävs nämligen direkt respons, och det är just vad MSN erbjuder. Därför är det en väldigt stimulerande syssla att hålla på med om man känner sig ensam, ty det finns inte mycket som slår direkt kontakt med andra människor när man vill bota sin ensamhet. Man behöver inte heller begränsa sig till att samtala med en person, då flera fönster går att ha uppe samtidigt. Den lilla dimman som finns i sammanhanget är att man inte sällan får mersmak av sina små MSN-konversationer. Det är helt enkelt inte riktigt lika bra som att träffas öga mot öga. Men, det är i alla fall bra mycket bättre än att sitta och göra ingenting.

Ensamhetens ansikte, döpt till Wilson.

Elias faktaruta: Då mina testresultat till viss del skiljer sig från vad SvD påstod tänkte jag att en egen faktaruta vore på sin plats. Om du väljer att lita på min eller Svenska Dagbladets är upp till dig.

Detta hjälper inte:
•Göra ingenting

Detta hjälper:
•Tröstäta
•Ringa någon
•Promenera
•Läsa
•Ha en hobby
•Se på tv

Ännu ej testat:
•Dricka alkohol
•Besöka någon
•Gråta

Försenad recension

Den utlovade recensionen av SvD:s olika ensamhetspunkter dröjer tyvärr ytterligare någon dag eller två. Brist på ensamhet skulle man kunna se som orsaken till att så blir fallet. Men håll ut, jag står fast vid mitt ord och snart ska jag nog hinna skriva klart den!

Ett experiment i ensamhet

Med anledning av Ahlen den riktiges inlägg om Svenska Dagbladets artikel om ensamhet tänkte jag utföra ett litet experiment. Idén är både enkel och briljant; jag ska testa och recensera de olika sätten att hantera ensamhet på som finns i artikelns faktaruta. Det är för mig ett ypperligt tillfälle att göra detta ikväll då hela huset står tomt och jag känner mig ganska ensam. Extremt ensam skulle man till och med kunna säga, om man vill göra testet mer intressant och blunda lite för att det finns nyanser i känslan ensamhet. Om någon inte orkar leta upp faktarutan i artikeln så tar jag mig friheten att publicera den här:

Detta hjälper inte:
•Göra ingenting
•Tröstäta
•Dricka alkohol
•Se på tv
•Gråta

Detta hjälper:
•Ringa någon
•Besöka någon
•Promenera
•Läsa
•Ha en hobby

Alla punkter är tyvärr inte genomförbara men jag ska göra upp ett kvällsschema utifrån dem så gott det går. Min kväll kommer därför att se ut ungefär så här:

20.45-21.15: Matförtäring
Kvällsmat beståendes av nudelsoppa, gurka och mjölk. Det här lägger jag in under kategorin "tröstäta" och bör således känna mig ensam när jag äter min mat.

21.15-21.30: Ingenting
Absolut ingenting kommer att göras. Min känsla av ensamhet ska enligt SvD här vara stor.

21.30-22.00: Gitarrspelande
Utövning av musikalisk kreativitet räknar jag som att ha en hobby och kommer därför, om man ska tro på artikelns faktaruta, inte känna mig så ensam när jag sitter och klinkar.

22.00-22.30: Promenad
Jag ger mig ut i sommarkvällen tillsammans med ett knippe cigaretter och ska enligt SvD på så sätt inte sukta efter sällskap.

22.35-23.05: TV-tittande
Kanal 6 visar 2 1/2 män och jag kommer sitta bänkad framför det i TV-soffan. Enligt SvD innebär detta ensamhetskänsla.

23.10-23.40: Läsning
Pär Lagerkvists Barabbas ligger och väntar på mitt nattduksbord. Med den slår jag mig vid den här programpunkten ner i min läsfåtölj för att mildra den ensamhetskänsla jag fått från TV-tittandet.

23.40-00.30: MSN
Då jag inte orkar besöka eller ringa någon kompis använder jag MSN som subsitut. Ett gott substitut skulle jag vilja säga, och jag hoppas att min ensamhet här kommer vara som bortblåst.

Med den här planeringen täcker jag in inte mindre än åtta av de tio punkter som finns listade i faktarutan. Varken gråta eller dricka alkohol är genomförbara. När klockan slår 00.30 kommer jag att logga ut från MSN och påbörja min recension av aftonens aktiviteter utifrån ett ensamhetsperspektiv. Håll ut du ensamme läsare, snart vet du vilket det bästa botemedlet är!

Fred, kärlek och kramkalas

Just i detta nu, när jag skriver dessa ord, har jag en festisflaska i handen. Flaskan innehåller inte festis utan istället den dryck Jesus med övernaturlig hjälp framställde av vatten. Kort sagt vin alltså. Ett vitt vin som går under namnet il Nostro närmare bestämt. Drycken är en kvarlämna från den senaste veckans strapatser och äventyr uppe i Borlänge och på festivalen Peace and Love. Huruvida det faktum att jag sitter och smuttar på denna silkeslena men ack så förrädiska dryck är oroväckande eller inte låter jag vara upp till läsaren att bedöma. Visst ligger det nära till hands att fördöma mitt alkoholdrickande framför datorn, men betänk först att jag faktiskt har kvar alkohol efter det att själva festivalen är slut. Detta till skillnad från i princip alla mina vänner som hade druckit upp sitt etanolförråd innan tåget hem hade lämnat perrongen. Då jag hade ungefär samma alkoholmängd med mig på tåget dit så tolkar jag det som att mitt festivalförtärande var relativt lugnt och jag är därför inte speciellt orolig över att jag kommer trilla dit som en framtida lådvinsalkoholist.

Mer oroväckande är den långa tid ovanstående stycke tog att skriva. Eventuellt är vinet boven i dramat och jag har redan börjat nyktra till lite. Men, att min skrivprocess går så ruskigt segt är faktiskt en smula underligt då jag känner att jag har mycket att förtälja. Visst är det ett vanligt dilemma och jag har behandlat det tidigare, men att jag överhuvudtaget ska behöva skriva att jag har svårt för att sätta ord på mina idéer ser jag som ett litterärt misslyckande. Jag skulle kunna skylla på sömnbrist, ty det kan jag inte säga annat än att jag lider av. Uppskattningsvis en och en halv timmes sömn på asfalten i Göteborg är inte mycket att komma med när rekommenderat är åtta timmar i säng under täcke och med en behaglig huvudkudde att luta huvudet på istället för på en sportbag. Den lilla stunden jag slumrade till på jobbet under lunchrasten räknar jag inte med i mitt sömnschema.

Åter till själva festivalandet i Borlänge nu. Generellt skulle man kunna säga att det var en tämligen restriktiv festival för min del. Redan nämnda faktum att jag faktiskt inte har tagit slut på all alkohol tyder på det, att jag till skillnad från flera andra inte har blivit av med någonting av värde likaså. Ett tredje tecken på min restriktiva festivalvistelse är att jag, så vitt jag vet, inte gjorde någonting olagligt. Det busigaste jag gjorde var nog inte värre än att jag slank in på en offentlig toalett innan det att dess dörr stängdes igen. På så sätt slapp jag punga ut med de fem kronor som annars krävs för att göra det man måste. Måhända överdriver jag litegrann nu, men det är i stort sett den nivån jag har hållit.

Jag lockades inte heller av att bege mig ut på de ständiga kramkalas några av mina festivalfränder gav sig ut på. ”Varför inte?” svarade de när jag frågade vad som egentligen drev dem att få upp sina kramar i tresiffriga antal. Istället för att besvara frågan med en motfråga borde de ha varit ärliga och berättat om den trappa de hoppades avancera uppåt på. Kram, puss, kyss, hångel och samlag. I den lite omdiskuterade stegrade ordningen hoppades kramkalasutövarna få klättra på närhetstrappan. Vad jag vet så ledde frågan ”Kan jag få en kram?” inte till mer än steg två eller tre, i alla fall inte bland mina kamrater. På hundratals försök lyckades alltså ingen med att nå det slutgiltiga målet; den andra våningen. Kanske skulle de målinriktade kramutövarna ha hoppat över feodalherrarna och gått direkt till kung istället, på samma sätt som man gjorde i det medeltida Sverige.


Nu känner jag att tröttheten börjar ta överhanden. Att jag inatt kommer få sova i min egen säng känns nästan overkligt och det är väl lite som man brukar säga; ”man är inte tacksam för det man har förrän man har varit utan det”. I nästa inlägg hoppas jag därför på att jag kommer känna en stor tacksamhet över vilken fantastisk struktur jag har på mina små texter. Fred ut tills dess.

Vad ett uteblivet "nej" kan leda till

Det var meningen att jag här skulle skriva ett långt och förhoppningsvis intressant och underhållande inlägg, men så blev inte fallet. Att det längre inlägget uteblev skyller jag på ett antal kamrater som tog sig friheten att beträda det, om man räknar bort mig, Bergstrandsfria huset. Jag ville egentligen inte riktigt ha dem här, men hjärtat mitt var alldeles för rött för att neka dem inträde. I vilket fall som helst så kan jag konstatera att under denna afton har följande stordåd åstadkommits av mina kommande festivalkompanjoner:

-De har fimpat cigaretter på min balkong.
-De har hoppat i min säng.
-De har ätit av min mat.
-De har ritat i mitt skrivblock.
-De har ridit på varandras ryggar.
-De har skräpat ner.
-De har sett Sverker Olofsson sverka.

Allting utan direkt tillstånd, kanske jag bör tillägga. Måhända är det ganska bagatellartade företeelser, men det är ändå en smula jobbigt att ha en skock människor som redan tror sig vara på festival hemma hos sig. För festival, det bär det nämligen av på imorgon. Peace & Love i Borlänge närmare bestämt. Förhoppningsvis kan jag släppa loss lite bättre där än ikväll.

Tills dess att jag kommer hem från den tillställningen önskar jag alla människor frid och fröjd.

Nästa sommars hårklippning och dess orsaker

Om någon har lyckats missa det så kan jag tala om för denne att sommarlovet nu har trätt i sin fulla kraft. Det allra sista sommarlovet för min del. Jag befinner mig nämligen mitt emellan andra och tredje ring, något jag är både glad och vemodig för. Glad för att jag trots allt har ett helt år kvar i skolan, vemodig för att min skoltid nu är inne på allra sista versen. Vad som väntar mig efteråt vet jag inte, och det är just det som är skrämmande. Troligtvis kommer jag tvingas ta vilket skitjobb som helst om jag inte vill gå in under kategorin ”arbetslös”. För arbetslös, det är det enda jag kan kalla mig om ett år utifall jag inte får något jobb. Inte ens den lite finare benämningen ”mellan två jobb” kommer jag att kunna använda, då jag gissar att feriepraktiserande gatumusikant inte kan kallas ett riktigt jobb. Parasiterande på skattepengar, det är nog en mer passande titel på min sommarsyssla. Roligt är det, men en större insats för Svea rike skulle jag inte vilja säga att jag gör.

Mina farhågor i ovanstående stycke ligger till grund för att jag funderar på att låta mitt hår växa. Långt, långt, långt ska det bli. Längre än det är nu, och då skulle jag ändå vilja påstå att jag har en ganska välvuxen man. Varför detta, är en ganska sund reaktion på mina långhåriga planer. Jo, saken är den att det finns en replik som jag ännu mer än ”Elias, du är en så fin pojke” vill höra min far säga till mig. Ty att under någon omständighet, helst som kulmen på ett gräl, få höra min far skrika ”klipp dig och skaffa ett jobb!” rakt i ansiktet på mig vore ingenting annat än underbart. Det finns liksom på någon form av ”saker du måste uppleva innan du dör”-lista för mig. Jag skulle bocka av det med en hög femma till far, vilket troligtvis skulle förstumma honom av förvåning. Sedan skulle jag visa upp mina småbohemiska ideal för honom, vilka består av personer såsom Tommy (den första personen som syns i klippet) i TV-serien Upp till kamp och Kenta och Stoffe i Dom kallar oss mods. ”Jag går i deras fotspår” skulle jag stolt säga med ett leende på läpparna. ”Du är för smart för det” skulle far kontra med. Jag skulle då tänka till och komma till slutsatsen att far nog har rätt, trots allt. Därefter skulle jag sätta mig på bussen mot en frisörsalong för att klippa till en klassisk tintinlugg och min bana mot svenssonliv skulle stakas ut på samma sätt som Robbans (till vänster i rosa) i filmen G. Han både klippte sig och slutade upp med buserierna. Lite kul kuriosa är att skådespelaren som spelade honom idag är präst.

Präst liksom Robban vet jag inte om jag kommer att bli, än så länge är jag fortfarande gatumusikant och studerande. Det duger gott nu och skulle ha gjort det även nästa år om det inte vore för att det är en praktisk omöjlighet. Visst, jag kan i teorin byta linje och gå om men det kommer inte att hända i praktiken. Och visst, jag kan gatumusicera även nästa år men då vill jag gärna ha mer pengar än den måttligt tillfredsställande summan 3600 svenska kronor.

Elias, med epitetet ”den arbetslöse”, alternativt ”den omhändertagande” eller "den städande", kan därför bli nästa sommars melodi. Det är inget jag ser fram emot.


Bilden: Elias eventuella försommarlook 2010.

Till sist vill jag yttra lite oro över litauerna och hur taskigt de verkar må psykiskt. Inte nog med att de är de människor som mest frekvent tenderar att göra slut på sina egna liv (källa på det), nu ska de också införa någon form av förbud mot att främja homosexualitet (källa på det också). Det ligger nog något i att intoleranta och trångsynta personer inte är de lyckligaste på vår jord.

En ankjävels lite småtaffliga första vingslag

Helt ovetandes om hur detta inlägg kommer att se ut i tryck, om man kan uttrycka sig på så vis på internet, tar jag mig friheten att skriva det. En väldigt enkel layout, det är alltjämt vad jag förväntar mig. Ingen underlig header, inga intetsägande etiketter och framförallt ingen pengastapel med texten "Denna blogg är värd 4336 kr" jämte inläggskolumnen. Minimalistiskt blir det, i alla fall nu till en början. När inspirationen i framtiden kommer att tryta vad gäller skrivandet kommer sådana onödigheter emellertid med säkerhet att dyka upp. Fram tills dess kan jag dock med stolthet presentera min nya bloggsida, ankjävel!

Ankjävel blev alltså namnet, "ankjavel" på e-språk. "ankjavel.blogspot.com" närmare bestämt. Huruvida det namnet är bättre än "Kung Göstas skriverier" vet jag inte, men det luktar inte lika mycket Herman Lindqvist i alla fall. Ankjävel känns friskare, ty jag är en frisk ungdom, inte en flera hundra år gammal landsfader. För att undvika framtida ångestattacker över mitt bloggnamn har jag dessutom valt att låta det stanna i adressen, och där enbart. Till bloggens rubrik har jag istället valt att använda "Inre och yttre eskapader". Eskapader, som är synonymt med äventyr, är nämligen precis vad livet är fyllt av. Inre och yttre sådana. Eskapader, mina egna och andras, är därför vad jag, Stig Elias, kommer att skriva om i denna blogg.

Väl mött, kära läsare.

Följ min blogg med bloglovin (lite reklam sådär)